Hej coolingar! Glöm inte bort att ställa klockan på söndag, för då är jag med i Morgonpasset i p1 och pratar om all things avocado.

Eller mer bestämt: varför heter de som de gör? Kan det vara för att det aztekiska namnet på frukten var ahuacato – samma ord som för testiklar – för att de hängde lågt och ofta i par? Och varför blev avokadon så vansinnigt populär där runt 2015-rycket? Vad säger du om avokadomackan, och vad säger avokadomackan om dig? Och vad är egentligen baksidan med att äta så mycket avokado? För jo, det finns en, och den stavas bland annat mexikanska karteller.

Det och mer på söndag alltså.
Tune in, men värm först upp med denna:

/Slaktarn

Någonting har hänt. Kanske för ett par veckor sedan. Jag var i mataffären och såg min hand sträckas ut mot berget av avokados, fem stycken i ett nät, jaha och så lite nervöst klämmande och sedan ner i korgen.

Nästföljande morgon gick jag ut i köket och skar upp en avokado. Bände ut kärnan med knivspetsen, flådde den och lastade ner de båda halvorna i en kannmixer. Sedan hällde jag på havremjölk, klämde i en klutt flytande honung och toppade sörjan med några bitar skalat äpple som blivit kvar från gårdagens coleslaw-experiment.

Det är inte likt mig, det här med smoothies. Men när jag lagt ner alla komponenter i mixern finner jag stor tillfredställelse i att sätta på locket och trycka på on-knappen. Se på när innehållet förvandlas till jadegrön lera. När jag häller upp drycken i ett glas bildas små terasser som staplas på varann. Fyller över glasets kant så att det bildas en topp högst upp, kröner mitt verk genom att trycka ner ett genomskinligt suggrör i hårdplast. Bäst av allt: när jag tar första sippet och marknivån i glaset sänks flera centimeter i ett nafs. Sen tar jag med mig min dryck och förtär den i sängen.

Det har blivit en ny ritual.

Förutom att avokadosmoothien fungerar lite som en slags vuxenvälling och därmed är oerhört betryggande och lugnande att konsumera finns det för mig en annan fördel: varje gång jag dricker avokadosmoothie drabbas jag (ja, DRABBAS) av flashbacks till ett kafé i Bangkok för tre år sedan. Jag var där i tre veckor, och mitt resesällskap hade arrangerat privatlektioner för oss så att vi kunde lära oss lite enklare thailändska. Medan vi satt där på kaféet och övade oss på att uttala bokstaven A högst upp och längst bak i gommen drack jag just avokadosmoothies, till skillnad från min nya frukostinslag var det ganska kraftigt sötade sådana, men fortfarande samma blekt jadegröna lera genom suggrör.

/Slaktarn

Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn

Om fruktdisken är en skolklass så är avokadon klassens mest populära tjej. Du hatar att älska henne, och du älskar att hata henne. Hon är slätt glansigt hår, hon luktar DKNY Apple-parfym (starkt doftminne här för mig, som ni förstår), hon är duktig och ambitiös men utan analytisk edge, hon är busig men bara på det ”bra” sättet – hon är helt enkelt det goda fettet, det som är som en hudlotion från insidan. Fräscht, kul, snyggt. Alla vill ha henne, alla vill va henne.

Alla vill ha henne och va henne så mycket att de öppnar restaurang som endast serverar avokadobaserade rätter. De väljer att kalla den The Avocado Show. Redan innan restaurangen öppnat har Instagramkontot över femtiotusen följare. Folk blir som galna. Helt enkelt: vi vet vem som har mest scentid i skolkabarén, och biljetterna tog slut i samma sekund som de släpptes.

Och där sitter jag och tänker: hur jävla bra kan det bli då, det finns väl andra frukter som är goda, andra grönsaker att förundras över? Jag tittar ner på min kropp, kanske är det en kiwi-kropp (har alltid identifierat mig med kiwin: liksom stickig, hårig och skrovlig på utsidan men färglad och med en syrlig kick på insidan? Ja tack) och känner hur fel den är i jämförelse, den är för mycket och för lite på samma gång, det är ingen lotion från insidan utan bara syra som ger dig blåsor i munnen om du konsumerar för mycket.

Nej, den dumma avokadon ska ha hela showen, varenda nummer, från den finstämda introduktionen till den smaskiga efterrätten, och alla applåderna och hela dricksen också.

/Slaktarn