Det är ett så tilltalande ord. Vackert nästan. Ett underbart verb.

Alla tycker kanske inte om att foragera. Men jag tror nästan att det är en av mina favoritaktiviteter, oavsett det gäller den lite mer urbana varianten (mataffär) eller den mer ursprungliga (skog och mark). Inom djurvärden är foragering indelat i kategorier, en av dem är djur som lärt sig att använda sig av redskap för att samla in mat, till exempel schimpanser som använder sig av pinnar för att samla in termiter. Det finns också variationer bland djuren – de som foragerar ensamma och de som gör det i grupp. Gruppforagering verkar mest gynnsamt i miljöer där resurserna är skrala och där rovdjuren är många, då gaddar de ihop sig. Ensamma samlare däremot, de utför sin jakt i områden där det finns gott om resurser och glest mellan sig själva och nästa samlare.

Hur gör vi människordjur? Vi jagar oftast i grupp. Vi samlar gärna i sällskap med andra. Lättjefullt. I mataffären däremot vandrar vi upp och ner längst varugångarna med vagnar, ensamt spanandes efter extrapriser. Väntar på vår tur i fiskdisken. Köar tyst med våra korgar. Gott om resurser, ingen konkurrens. Samla varorna i kassar och lämna butiken i stillhet. Kanske kan vi kalla det urban foragering? En av de bästa sysselsättningarna jag vet.