Jag har en irrationell tanke att kroppen vet bäst själv vad den behöver, att den kommer att säga till när någon av staplarna i diagrammet jaget blir för låg för sitt eget bästa. Att precis som när den säger till mig att jag är törstig då vätskehalten är för låg kommer den också att be mig äta en stor ruska grönkål när den inte är nöjd med senaste tidens järnintag. I verkligheten vet jag naturligtvis att det här inte fungerar, det finns alldeles för många faktorer som stör kroppens grottmänniskomässiga felsökning: koffein, socker, alkohol. Underlig kroppsbild. För att nämna några. Oavsett hur effektivt detta system är tycker jag åtminstone om tanken på det, och det räcker ibland för att jag ska luras in i mataffärens gångar på jakt efter något att lappa ihop det hus jag kallar mitt hem med.

Senast jag agerade på den här känslan var det på grund av ett stort sug efter frukt. Jaså din rackare, är det c-vitamin du vill ha, tänkte jag. Knock yourself out. Jag föreställer mig att det är så det känns att vara gravid och ha sånna där nyckfulla begär som de alltid har i film, typ komedier där någon maniskt kraskar i sig jättestora dillpicklade gurkor eller ligger på sofflocket och äter jordnötsmör direkt ur burken (gör folk det i verkligheten? /mvh barnlös). Kanske är det den kopplingen som gör att jag vill lita på min kropp, känslan av att den vet bäst själv och har någon förprogrammerad mjukvara som guidar mig i livsmedelsdjungeln, vill den ha en saltgurka har den säkert något urgammalt skäl för det som inte bör ifrågasättas.

Återigen, bara blaj, men en härlig tanke. Det är skönt att rätt och slätt ge kroppen vad den vill ha, slippa uppfostra och tukta hela tiden. Man behöver inte ens bry sig om konventionella frukost-middag-lunch-tider.

/Slaktarn