I Seinfeld-avsnittet ”The robbery” från första säsongen investerar Jerry Seinfeld i ett mycket kraftfullt lås, (”the Clapgo-D29”) till sin lägenhetsdörr. Under en jobbresa till Minneapolis låter han Elaine, som är trött på sin rumskompis, bo i lägenheten. Medan hon är ute och ränner på stan står grannen Kramer och lagar mat och upptäcker att han saknar en spatel, så han går in till Jerry för att låna en. På väg ut lämnar han dörren öppen, då han har för avsikt att återlämna spateln bums. Tyvärr fastnar han framför såpoperan The bold and the beautiful och glömmer bort att han lämnat Jerrys lägenhetsdörr vidöppen. När Jerry kommer hem från resan och upptäcker att han blivit rånad på såväl TV som videoapparat förklarar Kramer och Elaine vad som hänt, och säger att han ju säkert har försäkring, så ingen större skada är ju skedd. Han svarar att det har han inte, eftersom han lagt alla pengar på sitt Clapgo-D29, vars enda svaghet är att dörren måste vara stängd för att det ska fungera.

Lite senare i avsnittet får vi se Jerry på scen. Han berättar för publiken om rånet, om polisen som tog emot hans rånanmälan, om hur polisen fyllde i en rapport och gav honom hans kopia, och säger: ”Now, unless they give the crook his copy, I don’t really think we’re gonna crack this case. Do you?”. Det är ju inte som i Batman, fortsätter han, där det bara finns tre skurkar i stan och alla vet ungefär hur de ser ut.

Som barn fantiserade jag mycket om det. Sinnebilden av kriminella på den tiden var ju (lyckligtvis?) begränsad till förrymda fängelsekunder i med nummerlapp och svart mask för ögonen à la björnligan, alternativt någonting i stil med en superhjälterival, så som den ondskefulle Doctor Octopus i Spindelmannen, eller den grönklädde och rödhårige Gåtan från Batman – eller min personliga favorit: den girige maffioson Svinpäls i Disneys Räddningspatrullen. Men i takt med att åren gick blev jag naturligtvis medveten om en annan slags kriminella, den verkliga sorten: vanliga människor som du och jag, som mördar, rånar och våldtar. Inga specialvapen så som Pingvinens paraply med inbyggd eldkastare, inga underjordiska högkvarter, inte ens några spexiga farkoster. Mer lätthanterligt i vissa avseenden, men det gör dem till skillnad från Pingvinen precis som Jerry Seinfeld säger till publiken: ”a lot tougher to spot”.

Verkligenheten alltså, en ständig besvikelse. Eller? Jag har senaste veckan läst om två separata nyhetshändelser som fått den gamla nisch-brottslingsfantasin att bubbla till ytan. Den första var ett pressutskick från livsmedelsproducenten Dr. Oetker, där de tillkännagav att en av deras långtradare nyligen blivit stulen i utkanten av Göteborg. Fordonet återfanns kort efter stölden, men lasten på 35 000 flyspizzor var spårlöst försvunnen. ”Polisen är informerad och söker efter pizzatjuven som förmodas ha både god smak och stor aptit” sade de om stölden. Nyhet nummer två gällde även den en matstöld av extrema mått. I den tyska staden Neustadt stals för några dagar sedan en lastbil innehållande tjugo ton Nutella samt stora mängder kinderägg och andra chokladprodukter. Polisen är inte säkra på huruvida tjuven eller tjuvarna var ute efter varorna eller enbart själva lastbilen, men de har bett allmänheten att genast höra av sig om de stöter på någon som säljer stora mängder choklad via ”okonventionella kanaler”. Samma dag stals dessutom en lastbil som fraktade juice i en närliggande stad, som inte heller den återfunnits.

Något samband mellan händelserna har inte bekräftats, och även om det inte är speciellt sannolikt kan jag inte låta bli att hoppas att det gör det – kan det vara så att vi har att göra med en nischskurk av Batman-mått att göra? Någon som specialiserat sig på att stjäla godsaker, någon som lever för att frossa, kanske rent ut av en skurk som kallar sig för… Gourmanden? Jag hoppas på gourmanden, för alternativet – att en liga samlar på sig lastbilar till något nytt illdåd – känns inte alls lika bra.

/Slaktarn