Japp, idag är det kanelbullens dag. Detta bakverk som känns nästan inprogrammerat i svenskens DNA. Men kanelbullen existerade faktiskt inte förrän en bit in på 1900-talet, och det skulle dröja till femtiotalet innan den blev folklig.

På ganska kort tid har detta bakverk blivit symbol för den svenska fikastunden, detta mycket tack livsmedelsbranchens muskler. Efter andra världskriget bakade vi nämligen som aldrig förr. Hushållens ekonomi var bättre, och kakburken där hemma skulle vara välfylld och evigt färsk. I och med att kvinnor började yrkesarbeta i allt större utsträckning blev det dock mindre tid för bakning, och det var med bakgrund av detta som Hembakningsrådet grundades: en grupp livsmedelsföretag som ville uppmuntra till att baka mer hemma och lobba för de livsmedel som krävdes för detta. För att fira femtioårsjubileet av rådet lanserade man kanelbullens dag. Lobbyverksamhet eller ej – vi sväljer denna nya tradition med hull och hår och gillar det skarpt.

Den som vill ta det hela ett steg längre (läs: jag) korkar upp en flaska kanelbullelikör. Vid denna tid förra året lanserades den första dessertlikören i serien Svenska Bakverk från producenten Arcus: en variant med smak av kanelbulle och mjölk. Nu finns en ny laddning av drycken tillbaka i systemets beställningssortiment, och för endast 189 kronor blir likören som kombinerar after work med fikastud din.

”Det är antingen världens bästa idé eller världens sämsta idé”, skrev en vän när jag lade upp en bild på min nyförvärvade flaska på instagram. Alldeles riktigt. Det är farligt att fippla med klassiker så som kanelbullen, och fallet kan bli både högt och hårt om verkligheten inte lever upp till drömmen. Oddsen för att det hela ska lyckas känns dock positiva när jag läser på lite: ”Likören är en helt naturlig produkt gjord på färsk mjölk och naturliga smakämnen. Servera gärna väl kyld över en stor mängd is. Ett tips är att hälla en skvätt över glass, eller blanda ned i fyllningen om du vill skapa en kanel- och kardemummadoftande cheesecake”. Ja, detta kan fungera. Ett smaktest senare bestämmer jag mig för att det absolut är en bra idé. Den är kul, krämig och med tydlig kanelsmak, och framförallt blir folk fruktansvärt i gasen när man plockar fram flaskan. Som min mor uttryckte det hela: ”det är risk att bli lite på kanelen”.

Kanelbullelikören har faktiskt en kusin också. Vi talar om semmellikören som lanserades i samband med semmeldagen tidigare i år. Den är tjockare i konsistensen, och plockar upp semlans mandelmassans smak med sina amarettoliknande toner.

Slutgiltig analys: dessa två nya kompisar får mitt hjärta att banka lite hårdare. Jag älskar den här typen av gimmickiga produkter. Den som förväntar sig en exakt återgivelse av bakverkens respektive smak kommer dock att bli lite besviken, det är faktiskt en likör vi talar om här. Jag tror också att man ska ta Arcus egna serveringsförslag på största allvar, för jag kan verkligen se hur detta funkar alldeles utmärkt som inslag i en efterrätt (vaniljglassidén är mycket bra) eller serverat tillsammans med en rykande het espresso. Det är också en så jäkla bra present att ge bort en kanelbulle- eller semmellovern i ens liv.

Skål på er, och ha en riktigt fin kanelbullens dag.
/Slaktarn

Vårsolen och uteserveringarnas utbredning på stadens gator väcker en törst efter rosé i många. Det är nästan tvångsmässigt – man har siktat in sig på ett gott glas rött, serveringspersonalen närmar sig, och så hör man sig själv säga ett glas rosé tack. KALLT. Det är bara att lägga sig platt.

Nu när du ligger där platt kan jag passa på att informera om att Angelina Jolie och Brad Pitt har ett rosévin, och att det från och med fjärde maj återigen finns att köpa på systembolaget. Miraval heter det, och är ”torrt med stort mineraldriv och solmogna röda bär följt av citrusfrukt och örter”.

Paret köpte det franska slottet och vingården Miraval 2012 och tog hjälp av vinfamiljen Perrin för produktionen. Ett klokt drag vad det verkar, då detta till skillnad från många andra så kallade ”kändisviner” anses hålla bra nivå. När paret sedan skiljde sig för ett par år sedan uppstod stor oro bland Miraval-fansen – blir det mer vin, eller är vi nere på sista dropparna? Så småningom stod det klart att egendomen skulle skrivas över på parets gemensamma barn, och således kunde fansen dra en lättnades suck och korka upp en flaska till. Och nu är det alltså dags för ytterligare en omgång Miraval.

Sip away!
/Slaktarn

Hej på er. Sprit skrivs det inte mycket om här, men idag tar jag bladet från munnen för att få ur mig några haranger jag har på lut om svenska ginproducenten Hernö Gin.

Jon Hillgren och hans gindestilleri Hernö Gin kammade igår för andra året i rad hem priset som ”årets ginproducent i världen” vid högprestigetävlingen International Wine & Spirit Competition, och utöver det vann de också pris för världens bästa London dry gin. Hernö gin är en riktigt jävla bra gin, helt enkelt. Gör dig själv en tjänst och se till att din nästa G&T blir en på Hernö Gin. Hillgren själv dricker den tydligen helst ren, eller med is och ett litet stänk tonic.

Men nu till anledningen att jag ens skriver om detta. Något jag upptäckt är nämligen att gin kan vara grymt i maten också – ett stänk på gravlaxen om man ska till att trycka i sig en sådan, och det passar speciellt bra om det är en sån där snygg rödbetsgravad variant, eller ännu hellre till råbiff så som den serverades när jag var på restaurang Portal i Stockholm för en knapp månad sedan. Hör på här: där får man en liten skål med ingredienserna separerade – senap, krondill och what not, och så inlagd gurka och ostron vid sidan – och när man rör ihop alltsammans häller man i en tillhörande miniflaska Hernö gin. Det sa bara poff, magi hade skapats. Ett litet knep jag kommer att knycka rakt av, det var helt enastående gott och en smart och snygg uppdatering av den gamla hederliga råbiffen. Gör det ni med!!! Så kan vi älska råbiff med gin tillsammans!!!

Nu undrar jag, har vi något mer på gin i maten? Någon? Kan tänka mig att det skulle passa fint till betor, tunt skurna som i en carpaccio tillexempel. Vem vet. Lite empirisk forskning på det, så återkommer jag med resultaten.

/Slaktarn

PS. Mer om gin, eller snarare gin och tonic, finns att läsa i den här artikeln där jag pratar G&T med Adam Näslund, barchef på spektakulära cocktailbaren Guldbaren på Nobis Hotel, och Daniel Crespi som är sommelier och restauratör.

Varje gång jag dricker sangria upplever jag det som en hyllning till mitt sextonåriga jag. Not a girl, not yet a women som Britney skulle formulerat det, och dryckesvalet – de gånger valet överhuvudtaget fanns – landade naturligtvis på en kanna vin pumpad med socker- och fruktsterioder. Rödvinsangrian må (för det mesta) tillhöra mitt förflutna, men nu är vi i mitten av augusti och det är dessutom fredag imorgon, så det är inte mer än rimligt att vi alla utökar sangriarepertoaren med en extra somrig variant gjord på rosévin, rabarber och jordgubb.

Det finns något en måste ta ställning till när det gäller att blanda till en sån här anrättning, och det är huruvida man accepterar grumlighet eller inte. Jag personligen gör det, uppskattar det till och med, men vi är ju inte alla av samma skrot och korn. De som är kräsna i frågan gör bäst i att koka en sirap på rabarber och jordgubb (detta recept är tjänligt, men släng i en kanelstång också while you’re at it), medan vi andra lite mer jordnära individer håller oss till puré-approachen. Det är också just där, i purén, vi tar avstamp nu när det nalkas recept.

1. Börja med att rensa och skära sådär fyra rabarberstjälkar i bitar. Lägg i en kastrull tillsammans med några ansade och delade jordgubbar, ett par-tre stycken räcker men ta så många du vill så länge du passar dig för att övermanna rabarbersmaken. Lägg till 1,5 dl strösocker och en kanelstång. Det kan behövas mer eller mindre socker beroende på rabarbernas syra, men sött är gött i detta fall. Låt bubbla på medelvärme i femton minuter.

2. Du bör då finna dig stirrandes ner i något som liknar det på bilden ovan. Plocka nu ut kanelstången och fös ner rabarberkoket i en mixer (eller använd mixerstav). Häll i lite vatten eller limejuice för att få fart på puréandet, och ge inte upp förrän du har en slät sörja.

3. Eftersom min plan var att ta med alltsammans till en god vän och blanda min rosésangria där packade jag ner min puré i en pålitlig gammal burk, och det är förresten en bra idé oavsett om du ska frakta den eller inte – du kommer nämligen förmodligen få lite över som du kan ställa i kylen och äta på havregrynsgröt följande morgonen.

Men nu till det verkligt viktiga: sangriamonteringen. Välj en kanna du gillar och häll i en hel flaska av ditt föredragna rosévin. Komplettera med runt en deciliter av din rabarber- och jordgubbspuré, släng i några isbitar och ordentligt med jordgubbar, eventuellt en kanelstång och, om du tillsatte limejuice i puréfasen, ett gäng limeskivor.

Nå, detta må vara den perfekta sommardrinken, men det betyder tyvärr inte (förutsatt att du inte använde dig av sirapsmetoden) att det är den perfekta emulsionen. Nej, denna drink kräver ett omrörningsverktyg, något som lyckligtvis betyder att du får användning för eventuella överblivna rabarberstänger – de kommer dig gladerligen till undsättning om du kallar på dem.

Nu återstår bara att låta din vän hälla upp i lämpliga glas och för dig att ta dig en näve chips i ena handen och ditt glas i den andra, och så avnjuter ni denna hyllning till livet, sommaren och den inre sextonåringen.

/Slaktarn

Som bekant är varje dag en sällsam gåva, och en ny skimrande möjlighet att trycka i sig mat och dryck. I semesterläget jag för tillfället befinner mig i verkar det vara ett särskilt aktuellt påstående, det verkar nämligen inte finnas någon hejd på de osedvanligt glädjande dryckesupplevelserna. Här kommer tre av dem.

1. Campari + juice

Varje gång jag dricker campari med apelsinjuice förflyttas jag tillbaka i tiden till en särskilt stökig och spännande sommar för några år sedan. Innan den sommaren hade jag nästan inte druckit campari alls, så det är kanske inte så konstigt campari med juice nu har en bismak av kaos, ångest och förälskelse. Det är inte alltid jag vill återuppleva den tiden i dryckesform, men då och då kan det vara fint att blanda till en glödande rödgul solnedgång och långsamt dricka upp den medan man funderar över sin egen obegripliga metamorfos. Under en utflykt till den lilla staden Amalfi för några dagar sedan fick jag en särkskilt tillfredställande variant: ett högt glas till hälften fyllt av campari och is, och vid vid sidan om en liten kanna med färskpressad apelsinjuice. Accessoar: dubbla sugrör och salta mandlar.

2. Iskaffen

Stående inslag i mina mornar sedan några dagar tillbaka, och en mycket pålitlig semestervana jag gått in mer i detalj kring här.

3. En iskall martini

För att begripa det härliga med detta måste jag börja med ett lästips. Författaren Paul Auster fick frågan om han kunde skriva ett antal berättelser för uppläsning i den amerikanska reklamfria radiokanalen NPR, men han bad istället om lyssnarnas egna berättelser. Som naturligtvis strömmade in. I boken True tales of american life finns hundraåttio av dem samlade, och bland dem finns en kort och mycket alkoholromantisk text om martinidrickande. Den har etsat sig fast i mig. James Bond, släng dig i väggen, den där berättelsen har hela äran (och bär all skuld) för att jag då och då väljer bort det lättsamma och lekfulla till förmån för den krävande och sträva martinin.

På återseende,
/Slaktarn