Kollade precis på ett klipp från Nyhetsmorgon i TV4 där Lennart Wallander från kommunikationsbyrån Food & Friends pratar kommande årets gastronomiska trender. Först bjuds programledaren Jenny Strömstedt och hennes kollega (vet ej namnet) på bröd med bränd skorpa tillsammans med ett bränt smör, med motiveringen att vi ”går mot mer mogna smaker”, bort från det söta och mer mot det bittra. ”Jag är skeptisk, men man vill ju vara trendig”, säger Jenny. De smakar, enas om att det är överraskande gott.

Nästa exempel är det alkoholfria alternativets uppgång. Unga idag tenderar att i allt större utsträckning välja bort alkohol, antingen helt eller delvis. Trendspaningen är alltså att drycker med lägre alkoholhalt eller ingen alkohol i alls hamnar i rampljuset. Wallander plockar fram en flaska med klar vätska som benämner som spritfri sprit – örter och andra växter som genomgått en destilleringsprocess, men utan alkoholinnehåll. ”Det smakar ju alkoholfritt”, säger programledarkollegan, ger sken av att vara optimistisk men inte på något sätt såld. Strömstedt är mer skeptisk: ”Jag är ledsen, det är en snygg flaska och en kul idé, och jag tycker inte alls att man behöver dricka massa alkohol. Men man kan väl lika gärna knöla ner lite timjan och rosmarin i vatten?” säger hon. Wallander förklarar att det inte handlar om att vara praktisk, utan om hela sammanhanget och det sociala kring drycken. Trendspaning nummer tre är den traditionella dukningens comeback – bort med gimmickgrejer som att servera maten i udda föremål (hejdå dricka drink ur syltburkar!? yes!) och fram med den rena vita tallriken. Återigen ett exempel på den här nya ”vuxna” hållningen till mat som Food & Friends-folket detekterat inför kommande år.

Jaha, och vart vill jag komma med att göra referat av det här klippet då? Jag vill klaga på den klagokör som programledarduon utgör. Tonen är hela tiden ironiserande, lite som ens föräldrar pratade om att ha häng på byxorna när man gick i högstadiet. Barnsligt, opraktiskt och obegripligt. Ska det verkligen vara något, att göra sig till på det där viset? Ska vi verkligen hålla på med sånt här trams?

Ett bränt bröd är inte mycket taget ur sitt sammanhang, men det är ju knappast det brända brödet i sig som är intressant här. Det är ju sammanhanget, am i right? Tre ord: pärlor till svin.

/Surslaktarn

Efter den korruptionsskandal som skakat Sydkorea har protesterna mot den sittande presidenten Park Geun-Hye vuxit sig starkare för var dag som går. Presidenten vägrar avgå, och några dagar efter hennes tal den tjugonionde november samlades över 2,3 miljoner sydkoreaner i en ljusvaka för att kräva hennes avgång.

Bild härifrån

Samtidigt passar spritjätten Absolut Vodka på att lansera sitt senaste påhitt, en vodkasort med smak av kaffe, mandel och chili som de kallar ”Absolut Korea”, och för att marknadsföra produkten har de valt att ta fram en annons med ett bildmontage som anspelar på senaste tidens tända ljus-demonstrationer i landet.

Annonsen har provocerat och upprört många sydkoreaner, som tycker att företaget försöker kommersialisera och profitera på den demokratiska kampen. Enligt The Korea Herald har kritiken online mot annonsen varit massiv, och de citerar i en artikel på ämnet en av de kritiska rösterna: ”If Absolut Vodka had funded the vigils, this may seem like an appropriate message combining their image with a message about Koreans‘ will to move forward for a more democratic future. But this is just commercializing that photo and the current political climate.”

Vintern 2009 upplevde jag som ovanligt lång och kall. Det var också min första vinter som heltidsanställd, en oändlig loop av väckarklockor som ringde klockan sex och arbetsdagar som slutade klockan fem då solen för länge sedan hade gått ner, och så helg efter helg då det hetsdracks vin i tajta kläder i något slags försök att återställa balansen och den förlorade friheten. Vintern 2009 gick jag också på mitt livs första julbord med jobbet: viltjulbordet på Gröna Lund-restaurangen Tyrol. En enorm lokal med bord efter bord kring vilka kontorsarbetare från företag över hela stan satt med tallrikar dignande av björnköttbullar och rådjursstek, bäver (!) i körsbärssås (!) och tjälknöl på hjort.

Jag minns det där julbordet, detta avdragsgilla hetsätande till personalfest, som ett enormt överflöd. Trettiofem meter buffé där faten snabbt länsades. Jag minns inte mycket av rätterna eller huruvida maten var god, nej, när jag tänker tillbaka ser jag framför mig en sån där naturfilm där ett valkadaver som sjunkit till botten snabbt äts upp av tusentals spindelkrabbor. Och sedan ser jag framför mig hur spindelkrabborna kravlar sig tillbaka till sina bord, beställer in gin & tonics och mintushots, testar alla tolv sorters pannacotta och börjar leka sanning eller konsekvens innan de feströker mentholcigg och bekänner färg gällande irritation mot valfri kollega. Jag ser framför mig hur en spindelkrabba frågar en annan om den vill ha mer vin, ja tack, och så sträcker den första spindelkrabban ut sin långa kloförsedda arm och häller vin i glaset ända upp till kanten, stopp det räcker, men den slutar inte där. Nej, den slutar inte hälla förrän hela flaskan är tom och bordet är täckt av vin som också runnit ner för kanten och ut på den andra spindelkrabbans kjol. Sedan går upphällarkrabban till toaletten och spyr upp körsbärsbävern.

Den spindelkrabba vars kjol blev dyngsur ska i det här fallet representera undertecknads nittonåriga jag, lätt uppskrämd av att se auktoritära, äldre spindelkrabbor balla ur på det där viset. Det har gått några år sedan dess, och även om urballningen inte skulle kännas mer rimlig idag skulle det nog inte vara lika överraskande. Julbord är för det mesta trevligt och gott, men det har många ansikten, och just företagsjulbordets ansikte tycks ha extra alkoholsimmig blick.

/Slaktarn

Det är än så länge bara fredag, men jag har redan beslutat att veckans intryckskvot är fylld. Resterande tid kommer att ägnas åt vila och rekreation i väntan på måndagen och nya spännande upplevelser.

1. Getglass

Titta. En glass gjord på getmjölk! Svaret på getmjölksgåtan är funnet. Jättesoft hemsida har de också, de som ligger bakom tillverkningen. Planerar test av glassen inom snar framtid.

2. Stuffing

Den här bilden kan inte beskyllas för att vara vacker, men den är tagen med stor förnöjelse. Jag var på mitt livs första Thanksgivingmiddag i veckan, och lagade således även mitt livs första så kallade ”stuffing”. Man skulle kunna tro att stuffing är något som endast ska hålla till inuti kalkonen, men nej, den har även ett liv utanför murarna – här är en variant jag skakat fram genom att blanda ihop en stor mängd hackade kastanjer med örtkryddad italiensk färsk korv (som tagits ur sina fjälster), mycket persilja, lök, selleri, marsalavin och annat. Jag är framförallt nöjd med den extremt retro-artade presentationen. Det enda som saknas är egentligen en krans av salladsblad runtomkring. Nästa år.

3. Totemo Ramen

På vardagar mellan klockan 11-14 håller Totemo Ramen öppet för lunch på St Eriksplan i Stockholm. Jag gick dit solo nyligen, för att få i mig lite näring innan dagen bullrade vidare. Rekommenderar! De har en liten meny (fyra varianter) med finstämda och mättande rätter vars stjärna är de handgjorda nudlarna. Framförallt är jag peppad på att göra egna marinerade ägg efter besöket – de kokas tills gulan är fast men geggig, och marineras sedan i något jag antar är en blandning vars bas är miso och soja. Tipsa mig gärna om tillvägagångssätt gällande detta ifall du sitter på information.

4. Att ge Jägern en chans

Tillräckligt vatten hade flutit under broarna för att ha glömt mitt senaste möte med jägern. Tyvärr upptäckte jag att allt vatten i världen inte räcker för att tvaga denna dryck fri från sina synder. Dock: miniflaska jäger + minijulkula = framgångskoncept som gå-bort-present, i alla fall om man ser till överraskningsparametern.

5. Energibollarna

Den här boken har:
1. Ett roligt namn
2. Inget annat som intresserar mig
However: Jag planerar en genomresa i energibollarnas värld snart, då jag tack vare en Tunisisk vän fått bekanta mig med något jag är bombsäker skulle kunna *slå stort* på den svenska energibollsmarknaden. Tänk att det finns en sådan, en ”energibollsmarknad”. Fantastiskt.

Det var allt! Synd men sant!
/Slaktarn

Hej på er och välkomna till Slaktarn: After work edition.

Det finns ingen anledning att låta fredagskvällen komma undan med något annat än att vara extra allt. Det kräver nämligen inte speciellt mycket arbete – du behöver endast sparka av dig dina obekväma skor, rassla ihop en snabb americano, och laga lika snabba friterade svartpepparcalamari med citron- och vitlöksmajonnäs att äta till. Konsumera halvliggandes, helst av allt tillsammans med en vän du tycker särskilt mycket om.

Americano Cocktail

Drinken först, för den går snabbast, och du kommer behöva extra klarröd bittersöt styrka för att ta dig igenom den om än mycket snabba calamaritillagningen. Snabb americanolektion: Drinken skapades namnet till trots i Italien i början av sextiotalet, och gick från början under namnet ”Milano-Torino”, på grund av ingredienserna (Campari från Milano, och vermouthen Punt e Mas från Turin). I Ian Flemmings böcker om James Bond dricker han som vi alla vet Martini, men i seriens första bok Casino Royale ger Flemming sin huvudkaraktär faktiskt en Americano att dricka.

Hur gör man då? Fyll ett glas med is, häll över 3 cl söt röd vermouth och 3 cl campari, och fyll på med sodavatten. Sedan garnerar du alltsammans med en remsa apelsinskal (eller en apelsinskiva om du inte bemästrar rems-tekniken). Så enkelt var det.

Salt- och pepparcalamari med citron- och vitlöksmajonnäs

Till en svalkande drink behövs krispigt tilltugg med stora smaker! Den här calamarikompositionen uppfyller samtliga krav. Nu är bläckfisken i säsong, och det finns få saker som är med tillfredställande än att sätta kniven i en sån där lång blek bläckfisktub, men det går lika bra att använda fryst som du tar fram på morgonen och låter tina i kylen över dagen. Till det här receptet behöver du runt femhundra gram.

Vi börjar dock med majonnäsen. Det är inga konstigheter. Köp en bra majonnäs, ekologisk, och sleva upp i en skål. Så mycket du behagar. Sedan river du ner skal och saft av en halv citron, och knappt en halv vitlöksklyfta. Rör om. Klart.

Bläckfisken då?

1. Börja med att hetta upp neutral olja i en kastrull. Hur mycket du ska använda är inte mycket nytta för mig att bestämma, för det beror helt på hur storbottnad kastrull du använder. Se bara till att du har runt fem centimeter upp på kanten att slå runt i.

2. Se till att dina bläckfiskringar är någorlunda torra, och lägg dem i en plastpåse. Mortla (eller mal, om du inte äger en mortel) två matskedar svartpepparkorn och en matskedar flingsalt, och häll ner i plastpåsen. Lägg till ett par matskedar panko och en matsked semolinamjöl (älskar semolinamjölet här, men kör på vetemjöl om du inte har). Är du medlem av the gluten free society – skippa både pankon och mjölet och använd ett par matskedar majsmjöl istället. Gojsa runt alltsammans i plastpåsen så att alla bläckfiskringar år bekanta sig med de torra ingredienserna.

3. Oljan ska vara riktigt varm, men inte börja ryka – känner du dig nervös för att fritera föreslår jag att du förbereder dig genom att läsa detta. Testa med att droppa i lite mjöl eller en träpinne och se om det börjar fräsa och bubbla. Häll i dina bläckfiskringar, ta dem i omgångar om det är trångt i pannan, och titta nöjt på medan de puffar upp sig och blir gyllene. Älskar när de puffar upp sig och blir gyllene!

4. Lägg upp på tjockt hushållspapper eller tidningspapper, släng dit några citronklyftor och en skur bladpersilja (eller timjan som jag använde), och så hugger du in snabbt som attans.

/Slaktarn