Well well well! Vi möts igen, i detta format kallat ”veckans samlande intryck”. Om vanliga inlägg är middag så är detta plockmat. Varsågod att ta för dig.

1. Den överdådiga gröten

Gröt med extra allt på lokal

Gröt med extra allt hemma i soffan

Efter en tid i influensakarantän gjorde jag premiär ute i världen igen genom att besöka ett nyöppnat kafé i närheten av min bostad. Där har man specialiserat sig på att servera uppblötta gryn – något som kanske inte låter så aptitligt, men som i själva verket betyder variationer på oerhört överdådig gröt. Den här typen av mat provocerar mig en smula, inte för att den inte är god eller värdig att ätas, utan för att den med sina nötter och frön presenteras som ett hälsoalternativ till annat. I själva verket är det sött som tusan, nästan lika mycket ”topping” som gröt, och smakar synnerligen likt efterrätt. Den far helt enkelt under falsk flagg. Bortser man från det finns det dock stor njutning att vinna! Såpass till och med att jag kopierat min grötskål hemma flera gånger: en slags lös havregrynsgröt (ibland med nymornad kardemumma) med oatly, körsbärssås, rostad flagad mandel och kokosflingor. Ibland har variationer förekommit, som blåbär, vispgrädde eller hasselnötter. Det är en perfekt hybrid mellan efterrätt och frukost, ovärderlig i dessa tider när kroppen kämpar för att hålla sig över sjukdomsytan.

2. Broccolocco?

Jag letade ett knippe broccoli, men fann endast dessa gigantiska och vilt krängande ”broccoloccos”. Förvirrad och lite besvärad inför detta nya tog jag upp telefonen och tog en bild. Backade undan. Gick hem och googlade och fick veta att det är företaget Grönsaksmästarna som ligger bakom denna krumbuktande skapelse: ”En helt ny sorts Broccoli som är lite större än en vanlig broccoli. Denna broccolin är godare än en vanlig broccoli då den är sötare och mildare i smaken”.

3. Middag på Ichi

Äntligen kom dagen då jag fick uppleva nya restaurangen Ichi! En underbar matupplevelse i fast meny om sex serveringar (plus några överraskningar) som för min del stegrade mot slutet. Höjdpunkterna var en röding med krispigt skinn och sås på vit miso, brödet som kom varmt i prassligt papper, en buljong med kött från mjölkko och en klick färsk wasabi som revs vid bordet. Och desserten på färskostglass och färskostparfait med en karamellig bit palsternacka och en fantastiskt blommig kastanjehonung.

4. Dumplings för latmaskar

Det roliga med att göra dumplings själv är att pyssla med dem, själva donandet med att vika dem. Annars kan man köpa jättegoda  från restaurang. Men, vill man ha tillfredsställelsen av att ha lagat något själv men inte den tidskrävande aspekten i att sitta och vika och vika och vika så kan man gå till Lagerhaus och köpa en sån här. Finns förstås att finna på andra ställen också, som på world wide web tillexempel, men detta är första gången jag sprungit in i ett sånt här litet dumplingsverktyg i butik. Eftersom jag samlar på onödiga köksprylar kunde jag inte motstå.

5. Nyhet från Mifú: Mifú Strips

För en tid sedan skrev jag om finska Valios produkt Mifú, ett stekbart gryn på mjölkprotein. Nu har grynen kompletterats med strimlor – större bitar som är laktosfria och fettsnåla och som kan användas i wok, grytor, fajitas eller vad man än behagar. Mifú säljs i förpackningar om 250 gram, och finns i smakerna naturell samt paprika/chili. Jag har testkört strimlorna ett par gånger, ena gången som substitut för kyckling i en wok med pak choi och jordnötsdressing, och andra gången istället för korv i en gammal hederlig korvstroganoff som serverades med ris. De är lätthanterliga och ganska intuitiva att jobba med, och för min del konsistensmässigt att föredra framför tillexempel oumph och liknande produkter. Den naturella varianten behöver ordentligt med smaksättning, så var inte blyg. Här finns mängder av recept för den som är sugen på att testa!

6. Nya matserien Ugly Delicious på Netflix

Momofuku-kocken David Chang jagar smaker i nytt programformat, som inte är helt olikt det numera nerlagda magasinet Lucky Peach (som bland annat Chang låg bakom) i tilltalet. Ugly Delicious lutar sig inte minsta lilla mot matporrestetik, men det hindrar en inte från att bli vrålhungrig av att kolla – jag menar det, titta med snacks i närheten. I varje avsnitt behandlas en rätt eller ett tema, och ledordet är hela tiden nyfikenhet. Det görs ingen skillnad på om smakerna kommer från komplicerade hantverk eller snabbmatsställen. Kolla in serien här.

Klart slut för den här gången,
/Slaktarn

Hej, det är jag igen. Den lille narcissisten. Du kanske tror att rubriken refererar till mig själv, med tanke på bilden jag valt för att illustrera den här texten? Då har du fått allt om bakfoten. Jag vänder mig idag till er läsare för att tala om broccoli.

Broccolin är blomkålens järnrikare och mer klorofyllstinna kompis. Någonstans mittemellan dem finns romanesco, en utomjordiskt vacker fraktalformation som liknar ett lätt illamående blomkålshuvud, men smakar som utspädd broccoli. Nå, broccoli är ju en matmässig vattendelare – antingen älskar man den, eller så hatar man den. Så vad den individ som satt och avlade fram romanescon hade för agenda kan man ju verkligen fråga sig.

En som verkligen inte är förtjust i broccoli är den gamle amerikanske presidenten George H.W. Bush. Under sin mandattid bannlyste han broccoli i både Vita huset och på Air Force One. Media fick nys om det hela, och när han blev konfronterad med detta svarade han: ”I do not like broccoli. I haven’t liked it since I was a little kid, and my mother made me eat it. And I’m the president of the United States, and I am not going to eat any more broccoli.” 

Liksom alla sorters kål, möjligen undantaget rödkål, tjänar inte broccolin på att kokas för länge. Svaveldoften (aka pruttlukten, för den lite mer plumpt lagde) blir påträngande, och den knalligt gröna färgen blir murrigt brungrå. Gör inte broccolin den otjänsten. Hur skulle du själv känna dig om någon tvingade dig att bli sladdrigt mjuk och färglös? Det är sannerligen ingen kick för självförtroendet. Gör istället det bästa av denna situation, och var snabb med tillagningen. Hastigt wokad broccoli som får behålla sin krispighet är världsmästare på att suga i sig all woksås som du bjuder den på. Kokar du broccolin ska det ske som en om det vore en stormig romans. Snabbt och hett. När du tar upp den ur kastrullen kommer den ändå att krossa ditt hjärta genom att genast bli iskall. Det är tyvärr så kokt broccoli fungerar, det är bara att acceptera. När du nått acceptans kan det till och med kännas lite charmigt, om du till exempel pressar lite citronsaft över och spetsar alltsammans med lite av din mjukaste olivolja.

Allt detta broccoliprat har märkligt nog gjort mig sugen på öl. Vilket kommer lägligt, då jag just ska ge mig av för att dricka öl med en vän. Troligtvis kommer jag hitta på en ursäkt till varför jag är sen, för det är helt enkelt inte rimligt att vara sen för att man satt och tänkte på broccoli. Vattendelare som denna grönsak nu ändå är, gissar jag att ni som läser har en mängd olika varierande erfarenheter och känslor för detta gröna miniträd. Det vore kul att höra dessa, om ni känner er manade att dela med er.

På återseende
/Slaktarn