McDonalds, lördag eftermiddag. Jag är där ensam för att äta lilla menyn med cheeseburgare och coca cola. Ibland gör jag så, går på McDonalds, ensam. Det är inget jag brukar prata högt om, för det är nämligen i matnördiga sammanhang ungefär lika förtroendeingivande som när de anställda på naturvårdsverket vägrar meet free monday i personalmatsalen (obs ej rykten, har säker källa på detta). Men vi har alla våra akilleshälar, och att ensamäta lilla menyn är min.

Det sitter några andra ensamätare vid borden runt omkring mig. En kvinna i femtioårsåldern i beige dunjacka, en ung kille med oroväckande kontaktsökande blick. En far med son som hela tiden tappar sin leksak på golvet, och varje gång den rullar iväg i lokalen utlöses en ny gråtattack. Jag sitter och doppar mina pommes frites i den pepparspetsade ketchupen, utför denna ritual som i trans. Hela sessionen tar nog inte mer än tio minuter. Reser mig upp, går med brickan till avlämningsstationen och ”källsorterar” slappt is, läskbehållare, övrigt.

På vägen ut rullar barnets leksak fram till mig och jag råkar stöta till den med foten. Ett par skräckslagna ögon ser upp på mig ,jag försöker le snällt men det är för sent. Underläppen darrar och så förvandlas hans happy meal åter igen till ett unhappy meal. Själv är jag äckelmätt, men nöjd. Tillfredställelsen ligger inte i smakupplevelsen, utan i minimerandet av överraskningar. När man vet vad man får blir man aldrig besviken, och måltiden kan arkiveras i mappen där alla andra måltider som inte betyder något ligger. Bekväma, dramafria upplevelser som kan glömmas bort direkt, så att det frigörs utrymme att spara på verkligt intressanta minnen. Lämnar lokalen. Luktar frityr. Är redo att ta mig an oväntade upplevelser igen.