När Coop lanserade en ”sill” baserad på tofu för en tid sedan blev jag nyfiken. Varje gång jag befann mig i butiken strök jag runt sillhyllan med stort intresse, kanske plockade upp en burk, tittade, ställde tillbaka. Även jag har nämligen en spärr, och att köpa (tofu)sill hipp som happ är en handling som skuffas åt sidan till förmån för vardagens inköp för vardagens utfodring. Men så plötsligt händer det: tofusill i tre olika smaker letar sig in i mitt liv och mitt kök utan att ett finger har lyfts, och drömmen blir verklighet: jag får äntligen prova denna nya produkt. Och eftersom det snart är jul, silltidernas guldålder, är det dags att jag tar bladet från munnen om mina erfarenheter.

Vegetariska sillsubstitut finns det gott om, och allt från portobello till aubergine får agera fiskersättning. Men att låta tofu spela huvudrollen har jag inte betänkt innan. Det finns fördelar och nackdelar: att sätta ”tofu” som prefix på vad som helst och säga att det är en vegetarisk motsvarighet till ursprungsrätten är inte alltid lyckat, men i just detta fall ser jag att det kan finnas en konsistensmässig fördel: ni vet det texturen i sill som är kännetecknande – men omöjlig att beskriva inser jag nu? liksom porös och fast på samma gång? Nåväl, det finns spår av samma sak i tofu.

Tofusillen kommer i tre olika smaksättningar. Vi har en skärgårdsvariant med tångcaviar, en med curry och äpple och så en klassisk senapsvariant.

Min uppfattning är att hela gänget funkar bra smakmässigt, men den personliga favoriten för min del är skärgårdsvarianten. De små ploppiga tångcaviarkornen levererar när det gäller textur och smaken är god. När man äter de med alla tillbehör – gräddfil, finhackad röd- eller gräslök och så vidare, så sörjer jag inte bristen på sill i min sill-lunch. Den enda egentliga kritiken skulle vara formen på tofubitarna – de är kvadratiska och som tärningar i formen, och ärligt talat, vilken sillbit har någonsin skurits på det viset? Nu är vi på petimeternivå men om inte jag säger det vem ska då säga det.

Någon annan som testat tofusillen? Jag skulle vilja påstå att det är ett lyckat grepp, och bra move av Coop att placera den i resten av gravlax/romkorn/sillhyllan tillsammans med sina animaliska likar.

/Slaktarn

Ibland äter jag grejer som jag är lite osäker på. Osäker i meningen att de kan vara för gamla eller att de eventuellt stått framme på köksbänken lite längre än vad som känns riktigt bekvämt. Det har dels att göra med en brist på en specifik sorts äckelkänslor som vissa verkar ha ett överflöd av, men också en ganska banal variant på våghalsighet, helt enkelt något som skapar lite vardags-edge. Typ: vissa hoppar bungy jump, jag äter gammal yoghurt.

Men så är det en grej till. Jag litar på mitt eget omdöme och på mitt eget luktsinne. Och jag förstått att många inte känner att de kan det. Så man konstaterar att bäst före-datum är passerat och slänger skiten i soporna istället.

Även Coop verkar ha förstått att det är ett problem för många, för igår fick jag hem en påse med den fiffigaste PR-pinalen i mannaminne: en elegant parfymflaska titulerad ”Old Milk”.

Som en del i Coops linje att minska matsvinnet kan man kostnadsfritt beställa hem ett doftprov av denna ”eau d’odeur”, som alltså luktar precis som mjölk gone bad. Helt enkelt ett hjälpmedel för den som vill kunna lita mer på sina sinnen och på så vis sluta slänga ätbar mat. Enligt Naturvårdsverket slängs nämligen trettio procent av allt matavfall i svenska hushåll helt i onödan, och nästan fyra av tio svenskar säger att de slänger all mat som passerat bäst före-datum.

Och för den som undrar: nej, doften är inte så trevlig. Men jättepraktisk för sitt ändamål. Och jättepraktisk som straff i sprayformat när någon betett sig taskigt.

/Slaktarn

Under Way Out West hade jag lyxen att få gå på en middag i regi av Lotta Lundgren tillsammans med Coop. Förutom att skriva, laga och lära ut visdomar om mat är ju Lundgren även ansikte utåt och receptmakare för formatet ”4 personer 80 kr” – en serie filmsnuttar där vi får lära oss nya snabba vardagsrecept som inte kostar skjortan.

Coop hade som en av huvudsponsorerna för Way Out West tagit sig an att belysa problemet med matsvinn, och förutom att slå upp en matsvinnrestaurang på området hölls alltså även bland annat denna middag i en behaglig skogsglänta. Formatet var ungefär att Lotta Lundgren lagade mat på de vanligaste svinnråvarorna och vi som var gäster babblade och åt och drack och carpade diem. Här kommer några bilder.

Min rygg med flera

Kvällens kök!

…och kvällens kockar!

Det bjöds på små pizzor med olika goda toppingar, en ravoili som jag funderat mycket över (mer om den strax) och en italiensk marängtårta med glass och bär som bidrog till en mättnad som satte mig ur spel i åtminstone ett par timmar efter intag.

Jo, det här med raviolin. Det var en stor rackare, säg 10 cm i diameter. Vid dissekering framgick att den var fylld med färskost och en perfekt rinnig äggula. Den var vansinnigt god. När jag åt den var jag upptagen med att dricka vin och kackla med de runtomkring. Men dagen efter när jag vaknade med en smulig halväten falafel på nattduksbordet bredvid mig slog det mig: Hur, hur, kunde gulan vara så rinnig?

Olika alternativ har flutit in och ut ur mitt medvetande (och ibland måste man för sin egen självkänslas skull hitta svaret utan att googla). Kan den ha börjat som fryst? Opererades den på något mirakulöst sätt in i efterhand? Inget av mig påhittat svar kändes tillfredställande.

Ravioli med vänner

Detta har alltså gnagt i mig.

Lyckligtvis fick jag så småningom tillfälle att fråga rättens skapare, och det är väl för enkelhetens skull bäst att citera.

”Det är en skitknepig form av ravioli. Grundprincipen är att INTE laga dem till 20 personer. Två, högst fyra, max sex portioner är vad man klarar av, och man bör ha ett kök, inte en foodtruck (det blir starka nära-döden-upplevelser om man envisas). Äggen ska vara väldigt kalla och väldigt färska, så håller gulan stilen. Sen ska du helst baka ut pastadegen i direkt anslutning till att den ska kokas. Koktid max 2 minuter (så pastan måste vara helt färsk). Det är kort sagt ett jävla pill på slak lina men har man enormt gott självförtroende så går det.”

BRA, tänker jag nu, nu har jag pusselbitarna. Men så har man ju känt med andra saker och ändå misslyckats, som att börja träna eller memorera primtal. Det finns inget mer att göra än att testa, så jag avslutar med att säga: fortsättning följer.

Tack för maten och för denna kväll!
/Slaktarn

Om det var någon som gick och funderade på när nästa gång man skulle få se Lotta Lundgrens fejs igen kan denne nu sluta undra.

Coop har nämligen slagit sig i slang med matprofilen för en serie reklamfilmer tänkta att slå ett slag för vardagsmiddagen, som kommer att visas både i reklamkanaler och digitalt. Varje vecka kommer nya recept som Lundgren själv tagit fram, samtliga för fyra personer och till en kostnad av åttio kronor (baserat på genomsnittspriser i Coops större butiker).

– Jag tar vardagsmaten på stort allvar. Livet består av så väldigt många vardagar. Middagen är den tid på dagen man möter de man lever med. Med filmerna vill jag göra vardagsmiddagarna både godare, mera prisvärd och lite roligare, säger Lotta Lundgren i ett pressutskick.

Hej mina små grisar. Kanske har ni sett Coops nya kampanj? Nu börjar de sälja så kallade ”knasiga grönsaker” i sina butiker, och följer därmed ett gäng andra länder i deras fotspår mot att minska matsvinnet. I slutet av maj infördes tillexempel en lag i Frankrike som förbjöd mataffärer att slänga mat (läs mitt blogginlägg om det här). Livsmedel som inte köps beslutades istället i första hand gå till behövande och i andra hand förvandlas till djurfoder.

Från och med nu kan du traska in i närmsta Coopbutik och shoppa raka bananer och trebenta morötter till rabatterat pris. Det är insidan som räknas, som det brukar heta.

Obs detta inlägg är inte sponsrat av Coop. Ingen sponsrar mig överhuvudtaget. Så jävla dåligt faktiskt, jag är nämligen både hungrig och pank.
/Slaktarn