I söndags hjälpte jag till att laga mat på en stor födelsedagsmiddag. Vi lagade sju av rätterna ur kokboken Persiana som jag fick i julklapp. Precis exakt allt blev svingott, och precis exakt allt var lättlagat men ändå fiffigt och imponerande. Jag blev så till mig av maten att jag alldeles glömde bort mitt nyårslöfte.
Jag har med blandade känslor påbörjat mitt livs första diet. Hela mitt liv har jag försökt se mat som något roligt och kravlöst, och således hållit mig undan från alla former av regler gällande hur och vad jag äter. Det har varit ett framgångskoncept, åtminstone för min del, för jag har alltid enbart sett mat som en djupdykning i det som är kul med livet. Tack vare en metabolism i ljusets hastighet har dessutom kroppen behållit ungefär samma form, trots frossande i allt den kommit över. Tills den en vacker dag av skäl som är överflödiga att nämna i detta sammanhang, blev mer… normal. Men mer om det en annan gång. Nu har jag alltså vänt upp och ned på allt genom att svära in 2016 med ett löfte om att undvika socker. Det är mycket skrämmande. Och tillfredställande, på samma gång.
Skälen till mitt nya sockerfria liv är följande:
1. Kroppen behöver inte socker. Det har den aldrig gjort. Det gör helt enkelt inget för den. Den behöver däremot andra saker. Som proteiner, vitaminer, fett, kolhydrater och fibrer. Det ska den naturligtvis få.
2. Ju mer socker man äter desto mer vill man ha. Och desto svårare blir det att detektera det diskret söta.
3. Socker gör att man blir konstig i humöret, konstig i huden, fet på magen och får hål i tänderna.
Mest bryr jag mig om punkt nummer två. Jag kämpade en tid med att sluta salta allt till förbannelse, för har man en gång korrumperat sina smaklökar blir det svårt att uppskatta smaker utan saltet. Samma gäller med sött.
Hur ska en förhålla sig till allt detta då? Det finns ju socker i olika former överallt. Jag har beslutat göra mig kvitt det ”uppenbara” sockret, alltså alla former av kakor, glass, läsk och liknande. Det är naturligtvis skittråkigt, främst med kakorna och glassen. Men något ännu tråkigare är att inte dricka juice. Jag älskar juice av hela mitt hjärta, och har haft för vana att konsumera en halv till en liter om dagen. Det är dock så att frukt är sockriga som sjutton, och pressar man ner alltsammans och gör sig av med skal och fruktkött, det vill säga fibrer och liknande, får man en sockrig färgglad vätska som är alldeles underbar… och i många fall lika söt som läsk. Kvack!
Socker i maten orkar jag inte bry mig om, där går faktiskt gränsen. Mat tänker jag laga som vanligt, och är det något som kräver sötning så får det vara så. Rårörda lingon utan socker är som en slags tortyr, och någon masochist är jag då rakt inte. Alltså är matlagningen business as usual, möjligen med en stilla tanke bakom varje sött inslag.
Känns spännande och läskigt, detta nya i mitt liv. Är ni intresserade av att höra mer om detta? Eller har ni njutit (eller i alla fall något åt det hållet) av att detta varit en dietfri zon? Jag har inte för avsikt att frälsa fler till ett sockerfritt leverne. Men jag misstänker att det kommer bli, som man brukar säga, en ”resa”.
/Slaktarn, sockerfri dag 11
