Ett ämne jag sällan vidrör, men som är i allra högsta grad relevant för vad den här bloggen handlar om, är vad kroppen vill ha kontra vad kroppen får. Eller snarare vad kroppen inte får. Men, låt oss öppna dörren för det nu.

Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som skribenten Isabelle Ståhl skrivit. Hon sätter fingret på något som jag länge funderat över, och som är svårt att formulera utan att strössla domar kring sig. Hälsomat och ätstörningar går hand i hand nu för tiden. Jag har levt ett förhållandevis ätstörningsfritt liv, men jag är rädd för hälsomaten och tuktandet av kroppen som den innebär. Rädd för rawfood, rädd för juicing, rädd för fitnessinstagramkonton med affrimationer om att jobba hårdare och äta råare. För mig är alltsammans en snara om halsen, och ett sätt att legitimera osund kroppskontroll. Det finns undantag, massor till och med. Sunda och lyckliga relationer med hälsomat och tillhörande livsstil. Men stora delar av det är ätande minus spontaniteten, lusten och njutningen. Och ett ganska effektivt sätt att ta död på matglädjen.

Att vara frisk är att vara hälsosam, och att vara hälsosam är att vara… kontrollerad?