Inlägg taggade: etikett

01:20 4 Maj 2017

Som eventuellt framgick av föregående inlägg har jag genomgått en lite omvälvande period. I en studie utförd under ett tillfälle på en försöksperson (mig själv) visade det sig att vanliga bieffekter vid så kallade ”omvälvande perioder” är att det inte lagas eller äts så värst kul. Det annars glada ordet mat reduceras till  det nödvändigt onda kost, och vid de tillfällen det lagas något blir det hafsigt och slafsigt. För att inte tala om fantasilöst. Det visade sig också att försökspersonen under den ”omvälvande perioden” konsumerade en hel del Magdalena Ribbing-råd, detta på grund av dess bevisat lugnande effekt.

Nå, det är ingen nyhet för er som följer denna ordström slaviskt: jag uppskattar hennes etikettspalt enormt. Hos Ribbing är världen behagligt begriplig. Alla spörsmål du kan tänkas ha har ett svar, och det inte helt sällan med tillhörande reprimand ifall frågeställaren är koketterande eller uppvisar orimlig stelbenthet. Jag må inte alltid hålla med henne, men måste likväl erkänna detta: Ribbing helt enkelt sätter ribban.

Jag återvänder hem från min senaste resa till etikettdrottningens rike med det ständigt omtvistade saltet i skallen. För högt saltintag betyder stroke, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck. För lite salt betyder att du förmodligen kommer dö i förtid ändå, på grund av uttråkning efter ett chipslöst liv på sparlåga. För så här är det ju, det vet alla: du är en mes om du undersaltar och smaklös om du översaltar. Pust, kraven på den lilla människan nu för tiden! Jag själv är något av en översaltare, väl medveten om det och i ständig kamp att hålla tendensen tyglad. Varje måltid är förenad med återfallsrisk, för har man en gång trappat upp kan det vara knivigt att återgå till ett liv utan extrasaltande, krävas möten flera gånger i veckan, tolvstegsprogram. Att du bryter med ditt gamla middagsgäng. Det är tufft.

Saltet, eller snarare saltandet, avslöjar dig. Är du aktsam eller impulsstyrd? I en av Ribbings senaste etikettutläggningar behandlas frågan om förlämpningssaltande, och ännu viktigare: förvägssaltande. Frågeställaren, vars namn inte framgår, funderar på huruvida dennes vän verkligen har rätt i att det skulle vara ohyfsat att strö salt på mat man bjuds på efter att man stoppat den i munnen, alltså verka förolämpande för matlagaren, och om det i så fall är att föredra att helt enkelt förvägssalta maten om man är lagd åt det saltsugna hållet. Utan att ha smakat.

En vanlig fråga, svarar Ribbing, och fortsätter med att sätta ner foten så som sig bör: ”Förvägssaltande är givetvis urdumt”. Snarare än att ösa salt på maten efter att ha smakat ska man alltså skona matlagarens eventuellt sårade känslor genom att utgå ifrån att maten är undersaltad, innan den ens avsmakats? Trams, menar Ribbing. ”Det finns bara ett rätt i detta ämne: vänta med att salta till dess att maten har smakats på och eventuellt befunnits för lite saltad. Och alla förvägssaltare kan genast sluta med tramset om att saltande efter smakandet skulle vara oartigt.”

Sätter ribban, som sagt. Det skulle nog även den avlidne gamle Marcus Wallenberg hålla med om: han brukade enligt myten ta med sina tilltänkta VD-rekryter ut på lunch, och om de förvägssaltade ströks de bums från listan. Det var ett tecken på att personen var benägen att till förutfattade meningar, en inte speciellt attraktiv egenskap, i alla fall enligt hans egna förutfattade meningar.

Just denna Wallenberganekdot tas för övrigt upp i kommentarerna till Ribbings svar, som är lika läsvärda som texten de kommenterar. Om du ändå är igång, menar jag.

Förvägssalta hälsingar,
Slaktarn

12:00 28 Sep 2016

Magdalena Ribbings frågespalt är en återkommande källa till både underhållning och upplysning. Inte minst då man som läsare får en inblick i vilka problem människor runt omkring en tampas med. Jag har tillexempel aldrig tidigare funderat över hur man agerar om man ofrivilligt delar arbetsdator med en s.k. ”näsgrävare”, eller hur man egentligen ska förhålla sig till matgäster som aldrig kommenterar eller berömmer maten man bjuder på. Det finns mycket att lära, oavsett man håller med eller inte. Själv har jag satt i system att ”göra en ribbing” när jag tycker att andra beter sig illa, det vill säga skriva en fejkad frågespaltskonversation där jag diplomatiskt lägger fram problemet, och hon sedan skriver svar till min favör, och sedan skicka denna till individen som misskött sig. Det är kanske inte så mycket i enlighet med Ribbings tankar kring vett och etikett, men det är mycket effektivt.

Imorse när jag låg i sängen och drack kaffe läste jag ikapp i Ribbings frågespalt, och såg den här frågan:

ribbing1

Det frågeställaren beskriver har vi nog alla varit med om. Jag hade en gång ett samtal om just det här med en bekant som berättade att hon upplevde sånt här matsnatteri som ett stort övergrepp, då hon led av svåra tvångstankar som bland annat involverade precis den här typen av ”blandande” av tallrikar och gafflar. För att få mig att förstå hur hon kände visade hon mig det här filmklippet, från filmen The Aviator:

En scen där Howard Hughes/Leonardo Dicaprio far mycket illa av Errol Flynns/Jude Laws matsnatteri. Det var upplysande för mig, som är en matsnyltare bara av farten, jag är girig och kan eller vill inte lägga band på mig. Det har jag sedan dess aktivt jobbat på att lägga av med. Spontant för mig kan vara obehag för andra, helt enkelt. Här nedan kommer i alla fall Ribbings förslag på hur frågeställaren kan hantera situationen:

ribbing2
Som vanligt väl rutet. Alternativ nummer två: man bara lugnt och stillsamt fram telefonen och visar matsnattaren det där filmklippet.
/Slaktarn

06:00 14 Okt 2015
 
För inte så länge sedan skulle jag hjälpa två närstående personer med en sak. De kom hem till mig för att ordna med bestyren, och när de kom var de mitt uppe i en ganska spänd diskussion som inte hade något med mig eller anledningen till att de var där att göra. Man skulle kunna kalla det ett bråk. Till saken hör att vi inte ses allt för ofta, och jag hade väl hoppas att en viss ”god ton” ändå skulle upprätthållas när vi nu väl sågs. Så jag blev irriterad, men förmådde mig ändå inte att sätta ned foten, på grund av att jag är ett mähä. Ett par dagar senare när ilskan hade bråttat ned mähäet i mig skred jag till verket. Jag satte mig ned och författade ett brev till Magdalena Ribbing där jag förklarade vad som hänt, och frågade huruvida detta var okej eller inte, och vad jag borde säga till personerna. Sedan författade jag ett påhittat svar från Ribbing där jag i bestämda ordalag förklarade att detta INTE var okej, och att personer som sysslar med sådana barnsligheter inte borde vistas i möblerade rum om de inte kan lägga band på sitt gnabb. Sedan skickade jag texten till de båda personer som var orsaken till min ilska, för att så att säga sätta dem på plats.
 
Att tänka utifrån perspektivet ”vad skulle Ribbing gjort?” är ett bra knep att ta till när man känner att man håller på att tappa kontrollen över olika situationer. Hon är så betryggande säker på sin sak, och förmedlar alltid sin åsikt på ett kortfattat och bestämt vis. Ibland behövs inte ens det, utan det kan hjälpa att gå in på hennes etikettfrågespalt och läsa lite, så känns det genast bättre.
 
Idag var en sådan dag. Jag har läst många sidor i spalten. Speciellt en fråga gällande motvilja mot banan stod ut i mängden, och den tänkte jag dela med mig av nedan.
 
Fråga: Jag är en person som inte tycker om banan. Jag har ingen allergi, jag kan alltså äta banan utan att bli sjuk av det. Men jag tycker att det är extremt äckligt, så pass äckligt att jag blir illamående när jag känner lukten av det. Senast på midsommar serverades det en tårta som innehöll banan och då jag inte visste det så tog jag en stor bit och stoppade i munnen med resultat att jag fick kväljningar. Då jag följt denna spalt en del är jag medveten om att man aldrig ska anmäla något annat än allergier eller om man är vegetarian/vegan. Att anmäla något bara för att man inte tycker om det är inte bra vett. Jag vill inte heller ge mina värdar extrajobb om de planerat något med banan och jag kan ju inte heller hävda allergi. Det har hänt att jag tackat nej till fester på grund av detta, eller avstått att äta av maten på festen då det har varit banan i flera av rätterna. Kan jag med hedern i behåll ändå anmäla banan som en allergi, eller bör jag acceptera att jag ibland får avstå mat? Kan jag avstå denna mat utan att vara ohyfsad mot värden/värdarna?
 
Svar: Du är inte ensam om att hysa obehagskänsla för banan. Bland många andra är det en av de främsta svenska kockarna, Pontus Frithiof, som liksom du ogillar denna frukt. Helt okej är att du säger som det är till inbjudaren: ”jag klarar inte att äta något med banan så att du vet, om jag kanske avstår från någon rätt.” Det är inte oartigt att säga detta om man har en så tydlig äckelkänsla som du av detta födoämne, bättre än att må illa av det som bjuds. Du ber/kräver ju inte att få något annat att äta, och banan är sällan huvudingrediens på det sätt som skaldjur eller kött/fläsk eller fisk kan vara. Men vill du inte krångla eller skylta med din matfobi eller vad det kan kallas så är det enklast att du avstår från den rätt som du ser eller förstår innehåller banan. Intressant att du har råkat ut för banan i flera rätter på fest – det måste ändå höra till undantagen om du inte umgås i  vegetariska kretsar. Eller om bjudningen har tema banan – fast då hade du förstås tackat nej, vänligt!
 
Som vi alla vet är bananer fånig mat som bör undvikas, möjligen undantaget för småbarn eller  primater. Tack Magdalena Ribbing, för att du återigen visat hur man sätter ner foten.