Har man inte uppdaterat sin bild av Pamela Andersson sedan Baywatchtiden kan följande tänkas komma som en lättare chock: Pamela är sedan länge djurrättsaktivist och vegan, och senaste nytt är att hon planerar öppna en vegansk pop up-restaurang i nya hemlandet Frankrike.

Avslöjandet om krogplanerna var inbakat i en längre text hon postat på sin blogg, i vilken hon visade stöd för Julian Assange (rubrik: ”Why my heart stands with Julian”), som ju sedan länge barrikaderat sig inne på Ecuadors Ambassad i London för att undvika att bli utlämnad till USA och förut även Sverige. Det har florerat en del rykten om en romans mellan Andersson och Assange, och åtminstone bekräftar väl hennes text att det finns känslor i luften (”Thinking of Julian makes me wonder, what is the sexiest quality in a man? Surely the sexiest qualities in a man are bravery and courage. Sexiness in a man is showing strength. Having convictions and having the courage to stand by them.” och så vidare).

Vidare vädjar hon till diverse världsledare att stötta Assange, och hon riktar sig speciellt till Frankrikes nytillträdde president Emmanuel Macron: ”I am reaching out to Emmanuel Macron, and to his wife Brigitte Trogneux. As a resident of France, my adopted home, I would like to meet with you and discuss Julian’s situation”, varpå hon levererar en inbjudan till paret att närvara vid öppningen av hennes nya veganska restaurang: ”We will sit and eat good food and discuss what can be done for Julian. France could display its strength, and so could you, if you give Julian asylum”.

Nå, tillbaka till restaurangplanerna. Restaurangens namn blir La Table du Marché by Pamela, och kommer att ligga i staden Ramatuelle i södra Frankrike. Krogen öppnar är fjärde juli och håller öppet i femtio dagar. Anderson kommer dock inte att dra detta veganska pop up-lass ensam, utan har teamat ihop med kocken Christophe Leroy, som tagit fram menyn och kommer stå för matlagningen.

Pamela och kocken Christophe (upptagen med att undersöka några auberginer)

Konceptet ska vara ”festive, glamorous and vegan”, och som gäst utlovas man en ”sensual atmosphere”. Mer läsning (och några superhärliga bilder där Pamela myser i naturen med en golden retriver och en kvist rosmarin) samt bokningsinformation finns här.

/Slaktarn

Fågelinfluensan sprider sig över Europa och för med sig ond bråd död bland våra fjäderklädda vänner. Och en välförtjänt paus för alla stackars franska gäss och ankor som tvångsmatas för sin goda levers skull.

Den aktuella virusstammen kallas H5N8, och är en mutation av det virus som först upptäcktes bland fåglar i Kina 1996 (H5N1), som sedan också kom att döda även människor. 2004 var det dags igen, och fågelinfluensan spred sig explosionsartat i Asien för att sedan med flyttfåglar ta sig vidare till Afrika och Europa. Tidigare i år rapporterades det att H5N8-viruset upptäckts i Ryssland, och under hösten har flera andra länder rapporterat upptäckt.

Skandinavien har fram tills nyligen varit skonade från H5N8-epidemin, men för två dagar sedan upptäcktes ett fall av fågelinfluensan på en gård i Danmark, och igår kom rapporter om insjuknade fåglar även i södra Sverige. Viruset H5N8 har, till skillnad från tidigare virusstammar, tagit livet av vilda fåglar, vilket tyder på att det är mer aggressivt än sina föregångare i och med att det är dödligt för fler arter. Några dödsfall bland människor efter smitta av den aktuella virusstammen har dock (ännu?) inte inträffat.

Den här tiden på året är lite av fjäderfäindustrins guldålder, i och med de antågande högtiderna och allt vad det medför i form av mat. Spridningen av fågelinfluensa har dock satt käppar i hjulen för producenterna på alla möjliga vis. I Frankrike har gåsleverpriserna stigit efter att man upptäckt en tidigare stam av fågelinfluensa på en gård i Dordogneområdet redan i november förra året, varpå ett produktionsstopp trädde i kraft och varade mellan maj och augusti detta år. Den redan stukade foie gras-produktionen har dock ytterligare svårigheter framför sig: I och med spridningen av H5N8-viruset i grannänderna har fransmännen beslutat återigen stoppa produktionen, något som väntas leda till höjda priser inför högtidssäsongen och stora förluster för producenterna.

Begreppet foie gras betyder ungefär fet lever, och är resultatet av en övergödning av ankor och gäss vilket resulterar i en förstorad lever – en i grunden naturlig process, som hos vilda fåglar fungerar som en slags fettreserv inför vinterns flytt mot varmare breddgrader. I Frankrike används dock oftast en metod som kallas gavage, vilket innebär tvångsmatning genom att ett långt rör förs ner i djurens matstrupe, genom vilken man pumpar in en matblandning som är mycket fet och kolhydratrik.

Hos vilda fåglar kommer levern sällan upp till mer än två gånger sin normala storlek, men hos tvångsmatade djur blir levern vanligtvis upp till tio gånger större. Den grymma metoden är förbjuden i många länder, däribland Sverige, men tillåten i Frankrike, som står för sjuttiofem procent av världens foie gras-produktion. En nyligen gjord opinionsundersökning (utförd företaget OpinionWay på beställning av en djurrättsorganisation) visar dock att nästan av fransmännen vill se ett förbud mot gavage-metoden, vilket är en treprocentig ökning jämfört med tre år tidigare, och att 77 procent skulle föredra foie gras som inte var producerad genom tvångsmatning.

/Julia (den ordinarie signaturen är på semester till nästa blogginlägg)

Min långvariga kärlek till frysmatkedjan Picard är ingen hemlighet. Att likt en flipperkula i slowmotion studsa mellan gångarnas frysdiskar är alltid kul, speciellt om man inte varit där på ett tag. Det tenderar nämligen att dyka upp nyheter, ofta i kategorin saker jag inte visste att jag ville ha. Här kommer tre!

1. Skalade hela kastanjer

När jag såg dessa idag kändes det som att jag hade dött och kommit till himlen. Ingen annanstans i detta avlånga ishjärta till land har jag sett skalade hela kastanjer, varken frysta eller färska. Kastanjer har en underbar nötig och nästan söt smak, och hör här: för nittionio spänn kan drömmen bli sanning, till och med när de inte är i säsong. Länge leve frysen, va? Jag gick naturligtvis hem med en påse, och lägligt nog ska jag för första gången i mitt liv gästa en tvättäkta amerikansk thanksgivingmiddag senare denna vecka. Då värdinnan tydligen paxat min mycket thanksgivingvänliga favoriträtt brysselkål med bacon redan har jag slitit mitt hår över vad jag istället ska kunna bidra med istället. men som en skänk från ovan gav kastanjerna mig den perfekta knuffen i rätt riktning. Nu ska jag bara fundera ut resten av ingredienserna. Förslag mottages med stor tacksamhet.

2. Små gelépärlor av sauternevin

Vad ska man säga om det här då? Ja, kanske man ska säga, det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så. Förmodligen fånigt, men jag tycker att nästan alla produkter som är i pärlform har en märklig flärd över sig, till och med sånna där mystiska tapiokapärlor (även om de förstås inte smakar speciellt kul i sig). Detta verkar dock vara en produkt som har avsevärt mycket högre glamfaktor, såpass att de ligger uppe och balanserar på forellromsnivå i pärlpyramiden. Picard själva föreslår att para de med foie gras, men de känns också rimliga att äta till en väl omhändertagen köttbit eller en ost. Bonus: geleringsmedlet i denna produkt är pektin = vegetariska. Skål (i sauternevin förståss) för det.

3. Två frysta pizzadegar

Att göra pizza hemma är kul och förhållandevis lätt (läs några tips jag fått av proffsen Söderberg & Sara här). Att göra pizzadeg är också lätt, till och med kul enligt somliga, men tyvärr innehåller degmakandet ett jäsningsmoment som kan få vem som helst att tappa stinget, i alla fall om man är kass på att planera. Lösningen för mig har varit att gå och handla en klump pizzadeg på närmsta pizzeria när jag får feeling för pizzalagande, men har man ändå masat sig dit kan man ju faktiskt köpa en hel pizza när man ändå är i farten. Alternativ nummer två är att gå till Picard och köpa en fryst deg – och nu menar jag inte en platt, förutkavlad diskusplatta, utan en actual degklump. Tina i kylskåp en timme innan användning, kavla ut och skrid till verket. Disclaimer: eventuellt är denna produkt inte en nyhet, men idag var första gången jag såg den i butik. Oavsett: Hurra!

/Slaktarn

En ny fransk lag gör att fransmän med förkärlek för att sitta på gräsmattator och bälga i sig rödvin ur plastmugg och skära brieostar med plastkniv snart får se sig om efter picknickplatser utanför landets gränser.

Lagen är en del av ett åtgärdspaket som tagits fram för att Frankrike ska kunna nå sitt mål att halvera mängden sopor till 2025. Med paketet följde även ett krav på mataffärer att donera överbliven mat till välgörenhet, som trädde i kraft i februari tidigare i år. Även Italien har infört en liknande lag.

Första kännbara effekten av Frankrikes kamp för att eliminera allt gjort av plast kom i juni detta år, då plastkassar i mataffärer förbjöds helt. Snart är det plastengångsartiklarnas tur att kasta in handduken. Varje år sängs 4,75 biljoner plastmuggar i Frankrike, av vilka ynka en procent återvinns. Nu har det klubbats att producenter av muggar, tallrikar och bestick av plast har till år 2020 på sig att ställa om produktionen till biologiskt nedbrytbara material som kan komposteras.

/Slaktarn

Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.

När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.

Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.

Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.

Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.

Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?

Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.

/Slaktarn