Länge har vi alla gått och tänkt att det här med ”våren” bara är ett obekräftat rykte. Och nu, i början på april, kan man lura sig själv mer än någonsin, men det har heller aldrig varit så många vårtecken på gång samtidigt: kvinnor klädda i beige kashmir som bär på buntar av pioner, solglasögonklädda uteserveringsbesökare, bofinkar i låga buskar täckta av små pryda knoppar. Och för egen del, detta: en den obligatoriska stressen över ”framtiden” som går hand i hand med årstiden, och att jag börjar laga mat i färgkombinationen grönt och rosa.

Framtidsstressen har jag ingen lust att tala mer om, men det med det gröna och rosa hanterade jag tidigare i veckan genom att fylla en stor burk med späda grönsaker med avsikten att konservera dem för eftervärlden.

Årets första sparrisar brutna på mitten, sockerärtor skurna på både längden och bredden, betor i skivor så tunna att de går att se genom, rädisor i helor och halvor, fänkål i bitar tillsammans med sin ljusgröna dill. Grönt och rosa. Snyggt och gott.

Den här picklesburken ser ju olika ut beroende på när under året du ställer dig och gör den. På hösten är vårt jordklot som mest generöst och det kan bli nästan vad som helst, på vintern rotfrukter av allehanda slag, och nu på våren har du chans att föreviga de primörer du snubblar över.

Aktionsplan:
1. Välj ut dina grönsaker, skär dem i lämpliga bitar, lägg i en stor tätslutande glasburk som du nyss diskat ordentligt.
2. Gör en inläggningslag. Jag gjorde en enkel 1-2-3-lag, alltså en del syra, två delar socker, tre delar vatten, denna gång med hälften ättika/hälften vitvinsvinäger. Häll allt i en kastrull och hetta upp, rör runt så att sockret löser sig.
3. Välj din smaksättning! Kryddor, färska örter eller annat kul som ger karaktär. I min egen hade jag dillfrön, hela svartpepparkorn och senapsfrön, men världen är ju ditt smaksättnings-ostron: korianderfrö, färsk timjan, hela vitlöksklyftor, enbär, chiliflingor, kvistar av dill, lagerblad. Gör inte som jag och ta lite för mycket av allt, balla inte ur: det räcker med en nypa av varje. Häll i medan lagen fortfarande är varm, och låt sedan alltsammans svalna.
4. Häll lagen över grönsakerna i burken, slut alltsammans tätt, ta tusen bilder som du lägger upp på instagram, och stoppa sedan in i ett mörkt skåp tills du behöver de som mest.

Adjöss för denna gång,
/Slaktarn

Det är alltså sommar. Då brukar många vilja tillaga sin mat utomhus över öppen eld. Det är en urgammal ritual som stärker banden i flocken, och det blir dessutom oftast gott sålänge man håller sig på rätt sida om flintasteksskiljelinjen.

Något ska man ju ha att servera vid sidan om den grillade huvudattraktionen. Jag kom att tänka på ett italienskt hittepå vid namn Insalada di Rinforzo (förstärkningssallad?! stärkande sallad?). Den kan man göra obscena mängder av och förvara i stora lifestyleiga burkar hela sommaren. En gång i tiden var det förstås ett sätt att ta till vara på alla grönsaker som dök upp i sköredtider så att man kunde mumsa i sig av dem även under vintern. Nu för tiden picklar vi mest för att det är gott och känns bra i själen.

Glad i hågen över att ha kommit ihåg denna gamla trotjänare gick jag till affären och valde ut några grönsaker. Blomkål, röd paprika och rödlök. Man kan ta lite vad som i grönsaksväg, så länge grönsaken i sig inte är för mjuk och blöt. Tänk krispigt. Jag gick hem, skar upp dessa i småbitar, blancherade dem ett par minuter innan jag dränkte de i lite isvatten (ok, nu ljög jag, jag tog bara vanligt kallt vatten. Isvatten är bäst men …man är väl ingen galning) och lät de sedan bada i en 1-2-3-lag (som helst görs på vitvinsvinäger istället för ättika, men man tar vad man har) med en nypa svartpeppar och ganska mycket olivolja. Idag åt jag min lilla sallad med lite getost bara.

Hoppas ni överlevde helgen. Sommaren är ingen lätt tid.
/Slaktarn