När jag skulle åka hem från New York fastnade jag i säkerhetskontrollen. Någonting i mitt handbagage hade sett misstänkt ut, och på personalens inrådan började jag packa upp väskan. Mannen som övervakade det hela hade död blick och entonig röst, rimligt med tanke på hans arbetsmiljö, och såg avmätt på när jag placerade min bråte på bordet framför honom. Till sist kom jag till den vita plastpåse jag fyllt med alla de köksattiraljer jag handlat under resan, och när jag drog upp en glasburk fylld med rökt honung vaknade mannen plötsligt till liv. Han tog burken, noterade innehållet var flytande och att det definitivt översteg hundracentiliters-gränsen, och så sa han: I love this! I use it as a glaze, like when I do a barbecue. Jag blev oerhört förvånad. Han sneglade åt ena sida, och sedan den andra, och så sköt han ner burken i väskan igen och sa: I never saw this.

På grund av en ändring i reglerna på italienska staden Genuas flygplats finns det skäl att misstänka att även säkerhetspersonalen där haft svårt att neka resenärerna hemfärd i sällskap av burkar med inhemska delikatesser. Regeln om max hundra centiliter vätska per behållare gäller fortfarande, men med ett undantag: pesto.

Flyger du hem från Genua är det numera fritt fram att bära med dig hela fem hundra gram pesto i handbagaget, detta förutsatt att du donerar minst femtio cent till en välgörenhetsorganisation som arbetar för att flyga barn i behov av akut sjukvård till sjukhus. Uppenbarligen har ett ganska stort gäng pestoburkar passerat säkerhetskontrollen sedan den basilikabaserade såsen gavs fri passage, för under de första tjugo dagarna har välgörenhetsorganisationen mottagit donationer på över femhundra euro.

Vad kan vi då dra för lärdomar av detta? Jo:
1. Hundracentiliters-regeln är blaj
2. Länge leve peston!

/Slaktarn

PS: Har du ett osunt stort intresse för mat i kombination med flygplatser så får du dagens kvot fylld genom att trycka här.

Korv med mos, tänkte du, nä nä nä säger jag nu. Och fick dessutom till ett rim på köpet. Dagens middagstips är den gamla hederliga italienska husmansklassikern linser och korv, salsicce con lenticchie.

Belugalinser, närmare bestämt, och salsicca, ännu närmare bestämt. Kronan på verket är en tomatsås du lagt ner din själ i, men för den som inte vill lämna ifrån sig sin själ utan vidare (rimligt?) går det också bra med en rejäl slatt vin.

Börja med tomatsåsen. Här kommer ingredienser och mängder:

1 stor gul lök
1 klyfta vitlök
2 stavar blekselleri
400 gram passerade tomater
2 dl vätska, vatten och/eller vin (rött eller vitt, ta vad du har hemma)
torkad timjan, salt, peppar, strösocker, torkade chiliflingor om du har lust

1. Hacka grönsakerna. Täck botten av en panna med olivolja och ös ner alltsammans, svetta på låg/medeltemperatur i runt fem minuter. När dina grönsaker är mjuka och glansigt genomskinliga häller du på tomater, vatten, eventuellt vin, och samtliga kryddor. Peppar kan man vara frikostig med, chiliflingor efter smak, snåla med saltet i början och dra i mer efter hand om det behövs. Sockret (som enligt mig är nödvändigt när man gör en tomatsås av burktomater, tar bort den där stickigt syrliga bismaken) bör ligga på ett minimum av en knapp tesked, men där kan du också härja fritt om du skulle tycka att det passar med mer. Koka upp tills det bubblar, rör om ordentligt, och sänk temperaturen till medel.

2. Gå nu vidare till linserna! Belugalinsen har fått sitt namn på grund sin utseendemässiga likhet med rysk kaviar, och är något av linsernas rolls royce. De är snygga, svartgröna i färgen, och blir till skillnad från röda och i viss mån också gröna linser inte mosiga när de kokas, utan håller sin form. Smaken är djup och nötig, och passar särskilt bra till salta saker (som salsicca, tillexempel!).

Koka belugalinserna enligt paketets anvisningar i saltat vatten, eller lägg ner lite extra omsorg i form av följande: svetta scharlottenlök och en halv klyfta vitlök i lite olivolja, häll i tre deciliter linser, och slå på dubbla mängden vätska. Jag använde en mix av kycklingbuljong och vitt vin, men bara buljong går naturligtvis också bra. Efter femton-tjugo minuter är de klara, ta upp några och testa, och när de är mjuka med lite motstånd är de klara att hällas av i ett durkslag.

3. Under tiden dina linser och din tomatsås bubblat sig mot färdigt tillstånd har du naturligtvis stekt din salsicca också. Avsluta med att hacka lite persilja av vilken du blandar ner en näve i linserna, och spar en liten hög att strössla över vardera upplagd portion.

Nu återstår endast att låta maten tysta mun. Adjöss.

/Slaktarn