När Coop lanserade en ”sill” baserad på tofu för en tid sedan blev jag nyfiken. Varje gång jag befann mig i butiken strök jag runt sillhyllan med stort intresse, kanske plockade upp en burk, tittade, ställde tillbaka. Även jag har nämligen en spärr, och att köpa (tofu)sill hipp som happ är en handling som skuffas åt sidan till förmån för vardagens inköp för vardagens utfodring. Men så plötsligt händer det: tofusill i tre olika smaker letar sig in i mitt liv och mitt kök utan att ett finger har lyfts, och drömmen blir verklighet: jag får äntligen prova denna nya produkt. Och eftersom det snart är jul, silltidernas guldålder, är det dags att jag tar bladet från munnen om mina erfarenheter.

Vegetariska sillsubstitut finns det gott om, och allt från portobello till aubergine får agera fiskersättning. Men att låta tofu spela huvudrollen har jag inte betänkt innan. Det finns fördelar och nackdelar: att sätta ”tofu” som prefix på vad som helst och säga att det är en vegetarisk motsvarighet till ursprungsrätten är inte alltid lyckat, men i just detta fall ser jag att det kan finnas en konsistensmässig fördel: ni vet det texturen i sill som är kännetecknande – men omöjlig att beskriva inser jag nu? liksom porös och fast på samma gång? Nåväl, det finns spår av samma sak i tofu.

Tofusillen kommer i tre olika smaksättningar. Vi har en skärgårdsvariant med tångcaviar, en med curry och äpple och så en klassisk senapsvariant.

Min uppfattning är att hela gänget funkar bra smakmässigt, men den personliga favoriten för min del är skärgårdsvarianten. De små ploppiga tångcaviarkornen levererar när det gäller textur och smaken är god. När man äter de med alla tillbehör – gräddfil, finhackad röd- eller gräslök och så vidare, så sörjer jag inte bristen på sill i min sill-lunch. Den enda egentliga kritiken skulle vara formen på tofubitarna – de är kvadratiska och som tärningar i formen, och ärligt talat, vilken sillbit har någonsin skurits på det viset? Nu är vi på petimeternivå men om inte jag säger det vem ska då säga det.

Någon annan som testat tofusillen? Jag skulle vilja påstå att det är ett lyckat grepp, och bra move av Coop att placera den i resten av gravlax/romkorn/sillhyllan tillsammans med sina animaliska likar.

/Slaktarn

Att grava lax är en sån där sak som kan kännas totalt övermänskligt. Eller alltså, jag tyckte det innan jag begrep att det är jättelätt, och att majoriteten av tiden det tar för laxen att uppnå gravad status så gör man något helt annat, som exempelvis sover, jobbar eller sitter nere på puben. Den första biten lax jag framgångsrikt gravade bidrog inte bara till min livskvalitet genom sin goda smak och sin fenomenala konsistens, utan även med en slags visdom. Den löd såhär: Det här var lätt. Lättare än man kunde tro. Kanske finns det andra saker som verkar jättesvåra och krångliga men som är lättare än man kan tro. Tänk om hela livet är fyllt av sådant? Självförtroendet växer, dörrar öppnar sig, och så plötsligt står man där med världen för sina fötter.

Från början gravade man lax av hållbarhetsskäl. När jag säger ”man” här menar jag nordbor under 1300-talet, nordbor som kanske fångat ett helt gäng laxar men inte kunde frakta bort mer än en viss mängd i taget. Resterande mängd saltades och grävdes ner i jorden, där hållbarheten garanterades av saltet (som man använde hyfsat sparsamt av då det var högvaluta) och en fermenteringsprocess inte helt olik den när man framställer surströmming. Detta refereras till som surlax, och det är inte samma sak som den gravlax vi äter idag. Någon gång under tidens gång ersätts dock surlaxen med gravlaxen, det är lite oklart när men de flesta källor anger 1600-talet som en trolig tidpunkt.

Skillnaden mellan de två är denna: medan surlaxen lutar sig mot fermentering som garant för längre hållbarhet så bygger gravlaxens framgång på en sönderdelningsprocess av cellerna som kommer av att socker och salt samarbetar med fiskens enzymer. För oss lekmän är detta överkurs, och det vi behöver känna till är att:

1. Den här processen för med sig att fisken släpper ifrån sig vätska = fastare konsistens
2. Texturen blir mjuk som smör
3. Gravningen gör att laxen blir nästan glasartad, och alltså sitt mest attraktiva jag

Till jul vill många passa på att inkorporera mer gravlax i sin diet, och därför tänker jag såhär halvvägs in i december förgylla dessa personers tillvaro med två recept på gravlax. Gravlax är som jag förklarade tidigare mycket enkelt att ta sig an, och jag vill påstå att just dessa recept också ger mycket god gravlax. Efter att ha kommit över det initiala mentala hindret (att man tror att det är skitsvårt fast det är skitlätt) blir det dessutom KUL, för då kan man experimentera med smaker. För min del resulterade den senaste experimentrundan i en variant med rödbeta, dill och citron samt en med smak av ingefära och miso. Jag har bara bild på den förstnämnda, den är så snygg att det är omöjligt att inte fotografera den, men den andra finns det inga bilder på eftersom den var så fruktansvärt god att det var omöjligt att fotografera istället för att äta.

När det gäller laxen har jag fått lära mig följande: använder man vildfångad lax så ska den frysas innan den gravas, men använder man odlad lax som är uppfödd på pellets så är det fritt fram att köra på utan frysning. Vid osäkerhet: frys ändå, eller fråga i fiskdisken.

Rödbetsgravad lax med dill och citron

500 gram laxsida utan skinn
0.5 dl strösocker
o.5 dl flingsalt
1 grovriven rödbeta
skal av en liten ekocitron
1 knippe dill, hackad

Blanda socker med salt och klappa in i laxsidan. Lämna ingen yta obehandlad! Lägg i en plastpåse (ziplock är ett hett tips här) tillsammans med rösbetsrivet och citronskalet. Lägg på ett fat i kylen i minst tre dagar och helst en vecka. Vänd en gång om dagen. När det är dags att äta den tar du bara ut den ur påsen och skrapar av rödbeta och dill, skär upp och voila – du är inte längre snyggast på festen.

Misogravad lax med ingefära

500 gram laxsida utan skinn
0.5 dl strösocker
0.5 dl flingsalt
2 msk ljus soja
2 msk mörk misopasta
en rejäl stump ingefära, tänk ett par tummar i size

Blanda socker och salt med misopasta och soja. Gnid in laxsidan i blandningen. Riv hälften av ingefäran grovt och dela resten i grova bitar. Lägg alltsammans i en plastpåse och se till att ingefäran är fördelad hyfsat jämt över fisken. Lägg på ett fat i kylen och låt ligga minst tre dagar men allra helst en vecka – vänd en gång om dagen. När det är dags att äta den tar du ut den ur plastpåsen och skrapar av eventuellt överskott av misopasta och ingefära och skär upp.

Hej så länge,
/Slaktarn

Hej på er nya och gamla läsare. Kanske har ni noterat att det snart är jul. Det är med glädje jag konstaterar detta, speciellt som viljan att pynta/fixa/dona/faktiskt fira jul infallit i god tid innan dopparedagen faktiskt inträffar. Vanligtvis försöker jag undvika allt julrelaterat in i det sista, men när det väl är dags drabbas jag ändå av feeling vilket resulterar i en sent påtänkt julbelysning som i bästa fall plockas ner i början av mars.

Något att reflektera över såhär strax innan första advent: vad ska jag äta, och hur kan jag se till att det så gott som möjligt? Och kom nu inte och säg att julmat inte är din grej – det är allas grej. Anledningen är att det är mycket flexibel mat, och att kärnan i en maträtts jul-appeal för det mesta ligger i kryddning och smaksättning. Kryddningen och smaksättningen i sin tur är ju dessutom ofta saker som kanel, stjärnanis, saffran, nejlikor, kardemumma och så vidare, vilket lustigt nog råkar vara kryddor som används flitigt i de indiska och arabiska köken, som ju annars skulle kunna ses som en slags motpol till traditionell julmat och således brukar vara något som julmat-haters dras till. Världen är alltså mer komplex än att bara säga nej tack till julmat, och när man accepterar det blir det genast roligare att laga mat som hör högtiden till.

Jag kommer nu att leverera två tips inför julen och dess matlagning. Det rör sig om råvaror och hur man på ett smärtfritt sätt kan se till att förvärva det bästa inom varje kategori. Hoppla:

1. Den veganska julmatkassen från Årstiderna

Kanske har du hört om Årstiderna innan, kanske har du inte gjort det. Det du behöver veta är i alla fall att de levererar råvaror för kompletta måltider samt recept, vilket i sig inte är något unikt, men det unika ligger i den höga kvalitén på grejerna. Det är alltid ekologiskt och de jobbar nära bönderna efter säsong. Nu har de utökat sortimentet med den veganska julmatkassen (som egentligen är en trälåda), som levereras hem till dörren den 22 december. Förra året var det högt tryck och lådorna sålde slut på rekordtid. Klokt att slå till alltså, för sinnesro och smaklökars skull, både om du ämnar äta veganskt eller har för avsikt att komplettera med utvalda animaliska produkter. När man ändå är igång kan man också passa på att komplettera med annat som förgyller julen, som Årstidernas låda med ingredienser för julbaket eller en låda clementiner i toppklass. Beställ här.

2. Jullåda med kött från Gårdssällskapet

Och så har vi gårdssällskapet. Även om många inte anser julbordet vara komplett utan saker som skinka, köttbullar och prinskorv så är trenden tydlig: vi äter mindre kött till jul nu än förr. Ta julskinkan tillexempel – den ligger fortfarande i ohotad topp när det gäller svenskens favoriter på julbordet, men trots dess överlägsenhet jämfört med andra rätter såldes rekordfå julskinkor förra året. Vi åt helt enkelt betydligt färre och mindre julskinkor än tidigare år, och förklaringen ansågs vara den vegetariska trenden och en ökad konsumtion av färdigmat. Den som längtat hela året efter att andaktsfullt griljera sin julskinka, rulla köttbullar och skära upp gravlax i tunna skivor (läs: jag) gör dock rätt i att beställa hem en jullåda från Gårdssällskapet. Där hamnar nämligen inte en enda produkt som inte kommer från djur som levt drägliga och behagliga liv, och de mathantverksprodukter som levereras är av bästa tänkbara slag. Det kostar vad det kostar, men när det gäller kött är jag av åsikten att man får vad man betalar för. Betalar inte du så betalar någon annan, och då kan man lika gärna strunta i det. Beställ här.

Jag gillar tanken på dessa två matkassar, eller lådor snarare. Det är att ta kontroll över sin konsumtion och göra medvetna val, samtidigt som det blir betydligt mer behagligt i och med att man i stort sett slipper ta sig ut i butikerna dagarna innan jul. Har man råd och gillar god mat så finns det inte mycket att orda om. Har man inte råd så kan förhoppningsvis utvinna lite inspiration, eller skaffa valda delar av innehållet.

God jul hörni. Och glöm inte att beställa i tid om aktuellt.

Veckor kommer, veckor går. Lycklig den som intryck får.

Jag fick några, och de tänkte jag presentera nedan. Men de som inte rör mat på något vis utelämnar jag, vi kan ju inte sitta här hela natten.

1. The Muppet Christmas Carol

Det kan inte repeteras nog: snart är det jul. Det betyder bland annat att konsumtionen av filmer man annars inte skulle ta i med tång stiger. Huruvida The Muppet Christmas Carol (eller Mupparnas Julsaga som är den svenska titeln) är en av dem minns jag inte, det var alldeles för länge sedan jag såg den, men den är ändå på min radar. Jag fick nämligen tips av en vän att den innehåller alldeles otroliga matscener. Efter att ha tittat på några stillbilder ur filmen vaknade minnena till liv. middagsbord fyllda av maträtter – dallrande genomskinlig jello på silverfat, enorma ugnsrostade kalkoner i vackert gyllene färg, stilleben av frukt. Och så scenen med äpplena alldeles i början. ”I am here for the food”, säger råttan Rizzo. Är vi inte alla det?

2. Matlagning i Harlem

Appropå jul, idag fick jag en julklapp hembudad. Och bevisligen kommer en kokbok aldrig ensam, för det var ännu ett tillskott till samlingen! Den här gången i form av boken Red Rooster: Matlagning i Harlem av Marcus Samuelsson. Det är något av en tegelsten till kokbok, tung som attan och 384 sidor lång. På baksidan får jag veta att det ”inte bara är en samling recept, det är historien om en stadsdel, om musiken, konsten, människorna – och om den förbannat goda maten”.

Trots att Marcus Samuelsson är en av Sveriges mest välkända kockar utomlands har jag lyckats undgå att bekanta mig med vem han är på något nämnvärt vis, men här har jag uppenbarligen min chans. Boken är full av berättelser.

Den är också som utlovat full av recept. Alla sorter. Några svulstiga och exotiskt ohämmde: ljus och mörk mud pie med bourbonhallon till exempel, eller tant Maybels skinkbullar med chokladsås. Catfish med pekannötter. Eller het gumbo med komage och ris. Men där finns också det lite mer lättillgängliga, mer bekanta: ett recept på kycklingvingar och het sås, persika- och plommonpaj med vaniljsås, en version av cheviche med kokosmjölk och grapefrukt. Och så en take på den eviga favoriten hav + kål: krabba i salladskål.

Jag har lagt boken bredvid sängen. Har nämligen en känsla av att det är en sådan kokbok som fungerar utmärkt som kvällslektyr.

3. Champinjonen

De känns ofta lite oglamorösa, champinjonerna. Som en slags bruks-svamp. En man tar när man är för snål för portobellon, ett neutralare alternativ till shiitaken, och så vidare. Det är dumt, för champinjonen är fin alldeles som den är, speciellt skogschampinjonen. Just skogschampinjonen senaste tiden fått en liten revival i mitt liv, i form av en sallad där den skivas och läggs på ett stort fat, dressas med citronsaft, min bästa olivolja, grovmald svartpeppar och färsk körvel. Så enkelt att jag nästan skäms för att nämna det. Men bara nästan.

4. En annan Pelle Janzon

Rätten Pelle Janzon får du till genom att lägga tunt utbankad oxfilé på en bit toast, för att sedan toppa med löjrom och en äggula. Klassiskt och dekadent, gott som tusan. För en tid sedan hjälpte jag till att laga till sextiosju stycken exemplar av denna rätt, men i en lite annorlunda tappning: En minivariant med marinerad bresaola på toast i sällskap av rödlök, pepparrot och ett mindre berg löjrom, och där grädden på moset utgjordes av ett vaktelägg. Hur min monteringskollega lyckades hugga toppen av (och balansera!) sextiosju vaktelägg utan att ha sönder ett enda förblir ett mysterium, men maten talade sitt tydliga språk: god som tusan.

5. Vattenmelonen

Bild härifrån

I denna period där grönsakerna är knotigare och grövre än aldrig förr översköljs jag en dag av längtan efter vattenmelon. Jag drömmer om den, tänker på den i dagar. Frukten i sig, naturligtvis, men också vad ätandet av den är förenat med. Sommar, frihet. Och klibbiga underarmar, eftersom vattenmelon inte går att äta i bit utan att den givmilt delar med sig av sin saftighet varhelst den kommer åt. Triggern för min längtan, eller saknad om man så vill, var det här receptet där vår käre vän får dela tallrik med yoghurt, knapriga vallmofrön och friterad rosmarin. Underarmarna känns klibbiga bara av att tänka på det.

/Slaktarn

PS. Alla tidigare veckans samlade intryck finns hopbuntade här.

Folk, fä, övriga – Hör upp. Med första advent i ryggen är det normalt att känna ett behov att laga julgodis. Att vi gått in i december månad betyder dock inte att att det plötsligt finns extra tid att laga julgodis. Ligga på sofflocket och mata sig själv med praliner, knäck och kola i prassligt papper – ja tack. Stå med sockertermometrar, göra dropptest och kämpa med att få kletig tryffelsmet till perfekta likformiga bollar, inte lika lockande. Vad jag vill ha sagt är att det finns en tid för allt, meditativt precisionsarbete med hemlagade sötsaker också, men ibland vill man ha tillfredsställelsen utan arbetsinsatsen. Svaret: fudge som lagas på kondenserad mjölk och choklad, smaksatt med rosépeppar och valnöt. Det är gott, det är vackert, det är lätt som en plätt.

Men först, lite visdom. Vi har alla olika stil när det gäller matlagning. Somliga ögnar kvickt igenom recept eller kanske bara ser en bild på en maträtt innan de kastar sig in i matlagningen, med verktyg som improvisationsförmåga och kreativitet att luta sig mot. Andra läser igenom recepten minutiöst innan de skrider till verket, beväpnade med exakta mätverktyg och pedantisk noggrannhet. Jag tillhör definitivt den första kategorin, och det har många gånger satt mig i skiten. Förmodligen är det därför jag inte är så förtjust i att baka – för många pekpinnar – och vid bakning mer än i något annat matlagningssammanhang är vad jag ska säga essentiellt: läs igenom receptet först. Läs det både en och två gånger. Och läs igenom ingredienslistan, måttenheterna. Bara gör det. Det är tråkigt och känns inte speciellt levande eller kreativt, men det är inte lika tråkigt som att skrubba rent en kastrull fylld av bränt socker efter att ha slitit batteriet ur en hysterisk brandvarnare.

Nu till julgodiset! Detta är tekniskt sett inte ”riktig” fudge, men jag tänker ta mig friheten att kalla den det ändå. Basreceptet går att smaksätta med i princip vad som helst – blåbärspulver, torkad frukt eller bär, kokosflingor – men här är det rosépeppar som är showens stjärna. Det är en enastående krydda att ha i efterrätter och speciellt chokladiga sådana, inte bara för att det blir snyggt mot chokladens mörka bakgrund, utan för smaken. Rosépeppar är inte släkt med ”vanlig” peppar, utan är en alldeles egen art. Smaken är blommig och nästan lite citrusaktigt örtig, och även om det är en mild krydda så finns där en viss skärpa. Ett ytterligare plus: rosépepparn är lite prassligt krunchig, vilket är ett välkommet bryt i den här typen av sammetslena fudge-sammanhang.

Snabblagad fudge på kondenserad mjölk med rosépeppar

Du behöver:
350 gram mörk choklad, kakaohalten bör vara sjuttio procent eller högre.
1 burk söt kondenserad mjölk, de brukar ligga på runt 375 gram.
30 gram osaltat smör
Runt 150 gram nötter (jag använde valnöt, men mandel eller pistagenöt är inte heller dumt)
Flingsalt och rosépeppar

1. Dela chokladen i bitar. Ta fram en tjockbottnad kastrull och dumpa i samtliga ingredienser utom nötterna, flingsaltet och rosépepparn. Låt allt smälta samman på låg värme under omrörning.

2. Hacka nötterna och rör ner i chokladblandningen tillsammans med en rejäl nypa flingsalt. Använd en slickepott för att ösa över alltsammans i en folieform med mått runt 20 x 20 cm, forma så att det blir ett slätt lager.

3. Krossa ett par matskedar rosépeppar och strö över, tillsammans med ytterligare en liten skur flingsalt. Jag hade en påse ätbara torkade blomblad i skafferiet, så jag öste på lite av dem också.

4. Låt nu svalna i kylen. När fudgen är hård kan du ta av folieformen och skära den i bitar. Förvara i frysen eller kylen och ta fram en bit varje gång tröst och energi för att ta dig igenom resten av december behövs – eller packa ner i små påsar och ge bort till människor du tycker om.

Vad var det jag sa, lätt som en plätt. Jag vill också passa på att tacka för alla julgodistips jag fick i det här inlägget! Sharing is caring, och jag planerar att dela med mig ännu mer på julgodistemat innan den så kallade dopparedagen är här.

/Slaktarn

PS. Vill du ge dig på att laga mitt favoritjulgodis alla kategorier, citronkola med vit choklad, finns instruktionerna här.