Inlägg taggade: kryddor

12:37 24 Okt 2017

I förrgår pratade jag i telefon med min syster. Hon stod och rörde i en köttfärssås under samtalet, beklagade sig över att den. ”Min köttfärssås blir aldrig god” sa hon. Jag frågade henne hur hon gjorde köttfärssås, och så berättade hon steg för steg. Just denna version lagade hon av sojafärs, men det gjorde hon inte alltid, och vi kom fram till att ett av problemen var att hon inte fick till någon stekyta på färsen, att den inte blev brynt utan snarare kokt i sina egna vätskor.  ”Den smakar liksom kokt kött!” sa hon.

Samtalet fick mig att tänka två saker:
1. Hu.
2. Det är umamin som är problemet.

Nyckeln till god köttfärssås är umamismaken. Och ja, det är ett jäkla tjat om umami nu för tiden och många begriper inte ens vad det här jäkla umami är, men likförbannat är det sant – det är umamihalten som avgör hur gott du kommer tycka det är, och det gäller i mycket stor utsträckning just köttfärssås. I det här inlägget där jag testar att laga köttfärssås av mjölkproteinprodukten Mifú går jag in mer på ämnet – man kan ju tänka sig att brynt kött, som ju har rejäl umamismak, är stjärnan i såsen, men det är alltså i ännu större utsträckning resterande moment som kommer att make or break din middag, och det är således fullt möjligt att komma till umamihimlen även med vegetariska substitut för köttet. Spaghetti och köttfärssås refereras ju inte helt sällan till som spaghetti bolognese. Anledningen till att jag inte kallar min köttfärsås för bolognese är att det inte är bologonese. I sverige har vi utvecklat vår egen hybridvariant av denna italienska rätt, och beroende på vem du frågar skiljer den sig så pass åt att den inte med gott samvete längre kallas för något annat än just köttfärssås. Min faller definitivt in i den kategorin – jag har flera extremt oautentiska ingredienser i, som soja, ketchup och ibland till och med misopasta – samtliga fullkomliga supernovor sett i umami-termer, men inte ett dugg italienska. Hörde en gammal italiensk nonna mig kalla den rätten för bolognese skulle jag förmodligen få en brödkavel i huvudet, hur mycket basen än kommer från det stövelformade landet i syd.

Spaghetti och köttfärssås med Mifú

Nu till pudelns kärna: Jag har ett tips till min syster. Förutom att klaga på att hennes köttfärssås inte blev god sa hon också att ingen mat hon lagade blev god just nu. Anledningen är med största sannolikhet tidspress. När man är stressad och har snålt med tid är det inte kul varken att planera middagar, handla eller laga mat. Äta kan väl gå an, men är maten då inte speciellt god blir det också ett kryss i trevlighetsprotokollet.

Det är här min nya upptäckt kommer in. En dag när jag var i mataffären och kände mig särskilt yr (irrade runt i en evighet, kom inte på vad jag skulle laga till middag, plockade på mig slumpvisa varor jag inte hade någon plan för) hittade jag en kryddburk från Santa Maria med texten ”Japanese natural umami”. Jag hade precis sett ett youtubeklipp där en man mycket överambitiöst tillverkade sina egna extremt välsmakande påsar med smaksättningar till snabbnudlar (väldigt inne på snabbnudlar just nu som ni kanske märkt), och i dessa använde han pulveriserad sojasås. När jag såg att kryddburken jag höll i min hand innehöll just detta, tillsammans med bland annat pulveriserade soltorkade tomater, svamp och lökpulver (även fisksås – obs obs alla vegetarianer), var saken biff. Den hamnade i korgen.

Umami från Santa Maria

Min vän, som inte skulle kunna benämna grundsmaken umami om den så dansade naken framför honom iklädd en t-shirt där det stod ”det är jag som är umami!”, sade direkt när han fick smaktesta kryddburkens innehåll att det påminde om min köttfärssås. Detta gjorde mig enormt nöjd, inte minst som jag kände att min umamiboostande i köttfärssåssammanhang lyckats mycket väl, men också för att jag förstod att denna kryddblandning faktiskt kunde ha en plats i mitt liv och i mitt matlagande.

Du frågar dig kanske varför man behöver en sådan när man på egenhand kan åstadkomma samma effekt, och det med vanliga hederliga råvaror som man skalar, hackar och förädlar alldeles själv. Svaret är tid. Ibland vill man, som min syster, bara få fram middagen på bordet och ner i magen. Det blir inte lika gott, men det blir liknande gott. Och vissa dagar är det faktiskt gott nog.

/Slaktarn

19:05 20 Aug 2017

Prisa gud, skatteåterbäringen är här. Och den kom i form av upptäckten av harissa på tub.

Då och då när jag lagar mat händer det att jag tänker en tanke i stil med: kanske man skulle ha lite harissa på/i/till det här? Ibland är svaret ja, och då känner jag mig nöjd med att ha kommit fram till den insikten. Jag lägger ifrån mig kniven, vänder mig mot skafferiskåpet, öppnar det och kisar in i mörkret. Där, på en hylla i vänstra hörnet, finns den. Skattgömman. En liten sektion i mitt skafferiuniversum med extra högt värderade ting: saker jag kämpat lite mer än vanligt för att hitta, saker som är ovanliga, saker som är svåra att ersätta efter att jag använt upp dem, eller saker som helt enkelt bara är ovanligt trevliga att titta på. Ett axplock: några burkar sardiner från den parisiska delikatessbutiken G. Detou. En samling miniflaskor fyllda av smaksatt sirap. Längst in i hörnet en jätteburk anklever jag fått i gåva, men som jag trots att det är något av det godaste jag vet av olika anledningar aldrig verkar kommer över tröskeln att äta upp. Där finns kastanjepuré på tub, och nepalesisk peppar (doftar märkligt likt passionsfrukt) i ett avlångt glasrör som pluggas igen med en liten träkork. Och så finns där några burkar harissa, den ena färggladare och vackrare än den andra. Även dem har jag fått i present, och några har redan gått åt, men när jag nu är nere på endast fyra stycken av den urspringliga armén har jag blivit snål. Säkert går det att hitta ersättare för dem, kanske till och med likadana av samma fabrikat, de är säkerligen inte ens speciellt dyra – men tills jag spontant springer in i en ute på stan kommer jag att fortsätta hushålla med de jag har kvar.

harissaburkar i skafferiet

Att öppna en burk innebär dessutom att hela innehållet bör användas upp, om inte på studs så åtminstone inom en nära framtid. Det är inte så ofta jag känner för att dra i en hel burk i vad jag nu lagar, jag kanske bara vill ha litegrann, och så blir det helt enkelt att jag väljer bort denna nordafrikanska knallröda kryddpasta till förmån för något hyfsat närliggande substitut. Och jo, det blir gott, men det blir inte riktigt som jag tänkt mig.

När man sitter och håller på sina harissaburkar på det här viset är det alltså en stor glädje att upptäcka harissa på tub. Säkerligen är det ingen nyhet för en luttrad harissaconnoisseur, men för mig betyder det att världen ligger för mina fötter, blodröd av harissastänk och chiliosande så det sticker i ögonen. Jag betalade de nio kronor de skulle ha för tuben och skyndade hem, slaktade en aubergine och smetade in bitarna i tubharissa, kumminfrön och honung, och så stekte jag dem i olja innan jag slabbade upp dem på en skiva rostbröd. Sedan lade jag mig på soffan och slukade skapelsen i ett nafs.

Harissa på tub från Du cap bon

Det finns förstås mer eller mindre avancerade ting man kan ta sig till med harissa, och var sak har sin tid. Nu, beväpnad med min tubharissa, känner jag åtminstone att viss spontanitet är inom räckhåll. Så, gör mig en nu en tjänst och berätta vad ni själva har för favoritanvändningsområden för harissa. Sharing is caring och så vidare!

Seven blessings,
/Slaktarn

PS! Appropå saker på tub: här har du en annan variant som faller inom kategorin bra att ha.

11:58 15 Jan 2016

Kära alla. Jag har gått igenom era kommentarer för att bena ut vilka frågor som kommit in, som jag inte svarat på. När jag gått igenom samtliga kommentarer som postats på olika inlägg har jag blivit alldeles varm. Vilka snälla, smarta och intresserade läsare jag har. Det gör mig mycket glad. Jag inser nu när jag skriver detta att jag alltid stört mig ofantligt på när en bloggförfattare skriver jag har världens bästa bloggläsare!!! jag bloggar för er skull!!! Kan ej förklara varför. Nu har jag alltså begått detta dåd själv. Men det är ju också sant. Ni är verkligen mycket fina och uppskattande. Det är vansinnigt peppande.
Nå, till frågorna. Jag ska försöka mig på att skriva svar här nedan. Vi kör.
Fråga från Majken: ÄLSKAR nigella. Julia, har du något tips på frukostmat? Jag är glutenintolerant och laktosintolerant (som du hör suger mitt liv). Eller kanske: vad gillar du att käka till frukost? I love u tack!!!!
Svar: Hej Majken. Tack för att du älskar mig och Nigella. Det gör mig glad, och säkert henne också. Det här med glutenfriheten kan sätta käppar i hjulen för den mest inbitne frukostlovern, speciellt om man äter sin frukost ute ”på lokal” som det kallas. Laktosen är ett mindre problem, då det finns laktosfria varianter av det mesta. Jag ska erkänna att jag inte äter frukost på en daglig basis, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Det är omöjligt för mig att få i mig något för nära uppvaknandet, så jag brukar vänta några timmar. Då har hungern gått från att vara en trulig och inte så sympatisk unge till ett vrålande all-glufsande monster, vilket alltid är att föredra. Min mest frekventa frukost brukar komponeras av följande enheter:
– rostat bröd
– ett fat med avokado, tomat och mozzarella att lägga på brödet efter humör
– havregrynsgröt med hasselnötter och något sött, typ äppelmos
– varm dryck av varierande karaktär
Detta är tyvärr en begränsad hjälp för dig, då det rostade brödet måste bytas ut mot en ledsen glutenfri dito, och havregryn ibland kan innehålla lite gluten. Mozzarellan ska vi inte ens tala om. Semper har havregryn som är garanterat glutenfria, och med dessa kan du knåpa ihop gröt av varierande karaktär: ha i blåbär, rostade kokosflingor, någon nöt du tycker särskilt mycket om, stora klickar smör, hallon, vad helst du trollar fram ur skåpen. Världen är ditt ostron. I övrigt skulle jag sätta min tilltro till ägg om jag var du, förutsatt att du äter sådana. Huevos Rancheros är en favorit, annars är alla typer av omeletter en bra idé. På till exempel Åhléns säljer de en ministekpanna för en billig peng, som är perfekt för en en-äggsomelett. Det tar cirka två sekunder att laga, och du kan fylla den med vad som helst – avokado, tomat, någon skinka du tycker om (om du nu tycker om sånt). Jag tycker om att göra omelett med creme fraiche, som ju finns laktosfri, och ajvar. Denna guide är endast en tådoppning i den gluten- och laktosfria frukostkällan, men förhoppningsvis någon hjälp eller åtminstone inspiration för dig.
Fråga från K: Kan du inte berätta om den där kakdegen? Jag drabbades nämligen själv av någon hälsopsykos nyligen och köpte mig en påse cacao-nibs. De luktar vinäger, ser ut som hasch och smakar enligt mig inte gott alls att äta som de är. Men jag kan tänka mig att de skulle smaka bättre med någon form av bearbetning. Bästa hälsningar
Svar: Hejsan K. Jag ska snabbt erkänna att mina talanger har brister just gällande bakning. Jag tycker om att äta bakverk, men det exalterar mig inte att baka själv. På grund av brist på engagemang blir alltså det mesta jag bakar ganska menlöst. Kakorna jag bakade av kakaosmöret var inget undantag, så jag tänker inte ge dig något recept, för din egen skull. Det verkade dock vara en inte helt dålig idé att använda kakaosmör i bakningen. Kanske i en klibbig browniehistoria? Kakaonibsen får jag för mig skulle passa i grytor och liknande. Om du provar får du gärna avlägga rapport. För mer utförliga råd här vänder jag mig till övriga läsare – har ni några tips eller synpunkter att dela med er av till signaturen K får ni gärna dela med er av de!
Fråga från KG: Kan du inte dela med sig av pad thai-damens hemligheter? :D
Svar: Hej KG. Du har samma namn som en släkting till mig. Han heter Karl-Göte och bor i västerbotten. Men jag tror inte att du och min KG är samma person, även om det förstås hade varit kul. Hur som helst, till Pad Thai-damen. Det kan jag absolut! Men det får bli en separat text. Ge dig till tåls.
Fråga från jahaja: Alltså skribenten, ni bor ju inte ens tillsammans. Ses efter middagen är väl en enkel lösning. Annars är det ju som flera påpekat, den som inte lagar mat diskar och dukar. Den som inte handlar dammsuger. Osv.
Svar: Hejsan ”jahaja”. Jag uppfattar av förklarliga skäl inte detta som en fråga, men känner mig ändå manad att svara. Det brukar vara något jag ogillar hos andra människor, när de ska ge svar på frågor som man aldrig ställt, men ibland är jag inte den jag önskar att jag skulle vara. Att ses efter middagen kunde vara trevligt, om det nu vore så att man inte bodde tillsammans. Huruvida just jag och min partner bor ihop eller inte spelar nog inte så stor roll för det texten i sin helhet handlade om, även om jag inledningsvis använde just min situation som exempel för att beskriva en större bild. Det tror jag gick fram, om inte föreslår jag att du läser texten igen. I övrigt tycker jag att din åsikt om att hushållsarbetet ska delas upp är alldeles korrekt.
Fråga från Hanna: Jag har tyvärr inte superkoll på Nigella (jag vet, jag skäms), men jag älskar ”matlagnings-tv”. Vad ska man börja se med henne? Eller är det bättre att önsa sig en av hennes kokböcker i julklapp? Och isf vilken? Help a sister please. PS. Jag älskar din blogg, jag blir alltid glad när jag ser att det finns ett nytt inlägg!
Svar: Jag tycker om Nigella i sina tidiga matlagningsprogram. Hon är smart, slabbig och mycket fyndig, och har dessutom fint hår. Att man också blir både  inspirerad av och sugen på maten hon lagar är ännu ett plus. I princip alla avsnitt av Nigellas tidigare programsäsonger finner på youtube, om man orkar gräva lite. Skriftmässigt tycker jag att du ska börja med How to be a domestic goddess (orkar inte titeln! på ett bra sätt!) och sedan How to eat. Kram på dig och vad kul att du gillar att läsa det som skrivs här.
Fråga från linnea: hej! du har min favoritblogg i hela världen, lär mig så jävla mycket varje gång jag tittar in här (och tittar in här hela tiden i hopp om uppdatering). nu till min fråga: hur hanterar du kryddor? såg att du hade vissa kryddburkar, men maler du många kryddor själv typ i kvarn och isåfall vilka? tänkte på det där med mald kummin och så. berätta allt om vilka kryddor man ska ha och i vilken form! puss
Svar: Hej på dig och tack! Jag är på inget vis en kryddsnobb, med några få undantag som ändå får räknas som ganska basic. Svartpeppar är egentligen den enda krydda jag har starka åsikter om, och de är att det alltid ska malas färskt. Färdigmald svartpeppar som man köper i butiken smakar nästan inget, och påminner mer om något man skulle kunna hitta längst in under soffan. Gällande salt: alltid flingsalt eller havssalt, förutom i kokande vatten. En gång fick jag sånt där rosa jättedyrt himalayasalt. Det var fint att titta på men genererade inte några mer spännande känslor än det. Det finns människor som känner annorlunda, och det är väl som sig bör. Det här med att mala hemma själv är egentligen alltid att föredra, då får man ut mest smak och arom. Det beror dock helt på vad man vill ha för effekt – ibland är det just kraset från hela fänkåls- eller kumminfrön man vill åt. Jag köper för det mesta hela kryddor och mortlar ner vartefter jag behöver dem. Örtkryddor är ett kapitel för sig. Som du säkert märkt gör sig somliga örter bättre i torkad form än andra. Timjan, rosmarin och oregano är bra exempel på det. Andra blir till ett meningslöst fnas och tappar nästan all smak, som persilja och basilika. Mynta ändrar karaktär helt när den torkas – i färsk form är den fruktig och har nästan en varm sötma, medan den i torkad form blir svalkande och mintig. De kan alltså användas på helt olika sätt. De kryddor jag använder mycket (utöver salt, peppar och örtkryddor) är korianderfrön, torkade chiliflingor, fänkålsfrön, rökt paprikapulver, kryddblandningen ras el hanout, lagerblad, muskot, sechuanpeppar, hel kardemumma och kumminfrön. I övrigt ”kryddar” jag mycket med soja, rostade sesamfrön, oljor och färska kryddor som ingefära, citrongräs och chili. Mest spännande just nu är en pepparsort jag precis fick som doftar precis som passionsfrukt. Mer om det en annan gång. Hoppas detta någorlunda besvarade din fråga!
Fråga från E: Nigella ligger bakom mitt ständiga paniklunchkort – sallad på morot, spetskål och jordnötter med sesamolja och rödvinsvinäger. Guud. Men! Har du skrivit något om mat i Köpenhamn? Letar i arkivet men hittar bara ett inlägg om coctails -vilket i och för sig är gott! – men tänker att du har koll?! Eller vet någon som har? Så trött på att leta och hamna på typ tripadvisor och känna mig som ett fån. Tacksam för tips!
Svar: Köpenhamn är absolut inte ett outforskat territorium, nej. Om jag var du skulle jag använda mig av tillexempel Sydsvenskan och dess allvetande ”Bong” för att få något slags grepp, men jag ska bidra med resultaten av mina egna köpenhamnserfarenheter. Här finns några vietnamesiska köpenhamnskrogar som är väl värda ett besök. Brunch har jag fått för vana att äta på Cafe den blå hund, ett ganska otrendigt och lite… robust?.. ställe som blir proppfullt av stammisar helgförmiddagar och som serverar brunchmat i olika former, eller på Cafe Dyrehaven för en sk kartoffelmad och en bloody mary. Kanske inte objektivt ”bäst” brunch, men mycket trevliga. Coctails är bäst och snyggast på Ruby som ligger på Nybrogade. För lunch rekommenderar jag Granola på Værnedamsvej, eller att testa vegetariska smörrebröd på Botaniq, eller också mer animaliskt baserade (och extremt konstfullt hopsatta) dito på Aamanns. Käka middag på Pony, Sputino eller Geist. Det finns som du hör massor! Börja med dessa och gräv vidare där du hamnar. Och berätta gärna vad du kommer över.
Fråga från linnea: Håller med tidigare kommentarer men snälla berätta mer om citrusspetsad blomkål, snälla! mvh.
Svar: Slakta ett blomkålshuvud till små buketter, vänd runt i en blandning av olivolja, mycket citronskal, flingsalt och mortlade korianderfrön. Stjälp upp på en plåt och kör i ugnen på 200 grader tills de rostats till fin färg, lägg upp på något lämpligt fat och ringla över en dressing på citronsaft, olivolja, salt, peppar, honung och mer citronskal. Vill du vara lite extra crazy kan du lägga till hela skållade mandlar och hackad bladpersilja. Ät till vad som helst.
Fråga från Elsa: Mer matmaskerad för folket! Trött på att bli vettskrämd av Freddy Krugertyper på allmänna platser; läs tågstation elva på kvällen. Jag ska till Paris och har letat i arkivet om du har tips på var man ska äta (hittade inget förutom den lilla sleven du tycker om), är inte rik, så tips som inte är superturistiga. Har koll på Mattias Kroons instagram, och har hittat några pärlor som jag hoppas få testa, men tar gärna fler tips om du har. Tack för grymt bra blogg!
Svar: Hej Elsa! Jag har varit i Paris en massa gånger men är lika yr varje gång. Jag har inga vettiga tips att ge dig, förutom att du bör besöka restaurangerna relativt nya Clamato, plockmatstället L’Avant Comptoir vid Odeon och hyllade Le Chateaubriand. Boka långt i förväg. Övriga läsare, här har ni er chans att göra dagens gärning! Har ni tips – dela med er.
Tack för idag och adjöss.
/Slaktarn
15:29 4 Aug 2015

Fråga: Julia, jag behöver hjälp! Jag ska flytta in i ett veganskt hushåll o har nu inställningen att all min mat kommer bli fri från umami. Ingen mer sardellcreme eller parmesan. Har du några tips för hur en kan spica upp helt icke-animalisk mat? mvh oerfaren (men älskar mat. ÄLSKAR!!!!) /Majken

Svar: Hej Majken. Veganer ja. De är kräsna och petiga, lite som barn. En annan sak de har gemensamt med barn är att de lyckas använda begränsningarna till sin fördel. Barn kan få ett vedträ att bli en kul leksak, och veganer kan dra de mest fantastiska smaker ur riktigt hopplösa fall. Så nej, Majken, du är inte på väg mot umamitorka. Faktiskt kan du med lite målmedvetenhet ha en chans på titeln som The queen of Umami i hushållet! Jag skulle vilja börja med en scen ur mitt liv:

Två personer sitter mitt emot varandra vid ett matbord. De äter spaghetti och köttfärssås. De har stor aptit och njuter av maten.

Person 1: Oj vilken jävla umamibomb detta blev!
Person 2 (rynkar pannan): Va? Jag har aldrig fattat det där med umami. Kommer du ihåg när de hade sån där umamiburgare på Max? Jag tänkte, en sån måste jag ha, men så köpte jag den och det var ju bara en vanlig hamburgare.
Person 1: Tänk på en grillad köttbit, soja eller ketchup. Tre ganska olika saker. Men alla de har en gemensam smak, som gör att det blir mustigt och liksom fyller gommen. Det ilar nästan till på tungan på ett konstigt sätt, man kan känna det! (person 1 sträcker ut tungan och nyper tag i den ganska långt bak med båda händerna)
Person 2: Nej jag fattar inte.
Person 1 (släpper tungan): Nähä.

Alla förstår inte det där med umamin, och det är okej. Jag tänker på umamismak lite som det som gör allt extra gott. Det finns människor som är fysiskt oförmögna att känna denna grundsmak (som egentligen är en aminosyra) och för de personerna är det kanske ingen större sak att lämna grillat kött, sardeller och pata negra bakom sig. Men är man obekant med var man ska leta efter umami i växtriket kan övergången till veganism bli knivig för vissa, och de får extra kämpigt att lämna tillexempel ost bakom sig, medan saker som mjölk och kyckling går hur enkelt som helst. Det finns en tes om att det är just umamin de saknar, utan att fatta det själva. Det ska vi råda bot på här och nu, för moder jord är så fiffig att hon lagt umami i fler av sina skapelser än kossor och ansjovis.

1. Fermenterad mat
Du äter förmodligen mer fermenterat i vardagen än du tror, och just fermenteringsprocessen är toppen för att skruva upp umamihalterna. Smaksätt med soja, tamari, vegansk worchestershiresås, balsamvinäger, umboshiplommon (en japansk smaksättare), surkål, kimchi, miso, vin, öl och tempeh (jag måste erkänna att jag inte vet exakt vad tempeh är, jag kan väl inte veta allt heller. men det finns umami i det i alla fall.)

2. Rostade nötter och fröer
Med betoning på rostade.

3. Tomat och svamp
Svamp är naturligt fullspäckat med umamismak, speciellt champinjon och shiitake. Tomatens kärnor också, framförallt hemodlade tomater i slutet av sommaren. Torkar du svamp eller tomat så blir umamismaken ännu mer koncentrerad. Satsa på ketchup, soltorkade tomater, tomatpuré, torkad svamp och svampbuljong.

4. Grönt te
Jag blir så trött när jag tänker på grönt te. Det är otillfredställande och jag stör mig av någon anledning på att det är ”nyttigt”. Men det är ju gott, det får man ändå säga till dess försvar. Hur som helst finns där lite umami att hämta. Du kan ju göra glass på grönt te tillexempel? Inte så deprimerande som det låter.

5. Umami från havet
Använd alger för att krydda till illvaron. En sallad på kombualger, sesamfrön och sesamolja kanske? Eller en vegansk sushirulle?

6. Vissa kryddor
Rostade kumminfrön, vanligt eller rökt paprikapulver, rosmarin och timjan.

7. Grönsaker och grönsaksbuljong
Många grönsaker har den åtråvärda smaken, vissa mer när de är tillagade. De som toppar i umamihalt är sparris, ärtor, majs, bönor, morötter, sötpotatis, sojabönor, kål och spenat. Rosta rotfrukter i ugnen så får du också din dagliga dos, eller koka en buljong på blekselleri, potatis och lök och använd i såser, grytor och soppor.

Överlag: Torkad, karamelliserat och rostat är umamiboostande. Mångas favoritsmaker tenderar att ha just umami gemensamt, oavsett om man ens vet vad umami är eller hur (och var?!) det känns på tungan. En värld utan umami hur som helst är ingen värld att leva i.

Lycka till!