Vi drabbas alla av det emellanåt: total brist på inspiration när frågan ”vad ska vi äta till middag?” ska besvaras. Jag har nyligen kämpat mig genom ett skov av denna åkomma och måste erkänna att jag inte riktigt vet om jag sett den fulla styrkan av ljuset i tunneln ännu. Allt har känts som samma gamla, gjort och trist och oimponerande.

Jag har försökt råda bot på problemet med att konsumera olika former av matrelaterade medier – poddar, tv-program, instagramkonton. Det har istället lett mig till en backlash där jag surpuppigt konstaterar att all matfotoestetik följer samma trend, att alla gör versioner av samma rätter fotade i samma ljus och med samma porslin, och så är man tillbaka på ruta ett. För hur ska man alltså hitta inspiration när all ”inspiration” ser exakt likadan ut???????????????????????????????????????

Jag bara frågar.

En första antydan till ljusning kom när jag i jakt på idéer gällande vad jag kunde bjuda en vän som var i stan på för middag. Jag bestämde mig för att någon variant av billigare styckdel från djur som lagas länge och på låg temperatur var vägen framåt, och vände mig till tidningen Bon Appetits matsajt för lite mer detaljerad handlingsplan. Det är en fenomenal källa för recept, och jag tror att skälet är att de är ganska immuna mot mattrender samt att de har stor variation på skribenternas bakgrunder.

När det gäller bilderna, som ju nyckelfokuset i en stressad individs jakt på middagsinspiration, kan man säga att de i jämförelse med vad man ser i det breda flödet är tidlösa och befriande rättframma. Kolla här på några exempel jag stötte på (samtliga långlagade köttbitar).

En studie i brunmurrighet: Ciderbräserad fläskbog med butternutpumpa

Långkokt fläskbog med bräserade vita bönor (fakk vad gott hörni)

En på sätt och vis ful bild som gör mig superhungrig: bräserad brisket – vad är egentligen den svenska översättningen på det? – med blandade chilifrukter och hot sauce. (redigering: bringa är det förstås, tack till kommentarerna).

BRA. Nu förstår ni känslan på Bon Appetit-sajten, och kanske är ordet vi söker: opretentiöst.

Jag fortsatte min resa mot att återigen bli taggad på matlagning med att besöka Donna Hay’s sajt. Donna Hay är en australiensisk matskribent och receptmakare som har en otrolig mängd kokböcker i ryggen och som dessutom har en egen svinbra tidning. Det som jag dock uppskattar mest med allt som är Donna Hay-relaterat är hur fina bilderna är. Enkla, ton-i-ton-iga, tidlösa. Monokrom texturvariation framför technicolour, och bonus: de vågar använda det av samhället i övrigt nu för tiden häcklade VITA PORSLINET. Sajten är dessutom smidigt uppbyggt enligt kategorier som middag, frukost, ”entertaining”, desserter och bakning, för barn och så vidare. Med andra ord perfekt när man hamnat i den klassiska fälla jag beskrev ovan. Se här på några exempel:

Bakad risotto med pumpa och bacon, typiskt Donna Hay-aktigt: mjuka färger ton-i-ton. (Och gott, am i right?!)

Den här bilden får mig nästan att vilja grina av behag – det är chili- och kokosmjölkpocherad kyckling. Hela bilden är precis så len och behagligt trösterik som pocherad kyckling är när den är som bäst. Kolla också hur mixen av texturer är det som gör en hungrig – inte hårda kontraster eller trendigt porslin.

Vi tar en till bild för att ytterligare driva hem poängen. Här är en enkel spaghetti bolognese – en rätt som inte vinner skönhetsutmärkelser i sig och som därför ofta presenteras uppglammad med kanske en stor bit parmesanost som sidekick eller med ett berg av ruccola/basilika/valfritt annat grönt blad som topping. Här får vi den på en bädd av vitt porslin, naken och oblyg men varsamt avbildad på ett sätt som återigen känns oerhört tidlöst och rent.

Jag är ingen matfotoguru själv, det är nog min allra minst utvecklade förmåga inom detta fält. Men det känns som en skamfläck för oss alla att den ”inspiration” man som konsument presenteras med är så likriktad att det känns rimligare att vända blicken mot konservativ tidlöshet. Tack vare en bild på ett blekt pocherat kycklingbröst kan jag andas igen. Och kanske laga lite mat.

/Slaktarn

Idag dimper marsnumret av tidningen Buffé ner i prenumeranternas brevlådor. Buffé är Icas kundtidning, och med sin upplaga på 2,5 miljoner är det Sveriges största mattidning. Marsnumret ser rätt så annorlunda ut än tidigare nummer, med ett modernare tilltal med med större grafiskt fokus. Bakom förändringen ligger Studio Bon, som officiellt tog över uppdraget att producera tidningen från större byrån OTW i november förra året.

Marsnumret av nya Buffé

Nytt är också att jag haft ett finger med i spelet, och kommer att ha det även framöver. I det aktuella numret har jag bland annat bidragit med recept på gravade äggulor, ett gäng kokbokstips, våffeldagstankar och en svinhärlig påskdessert (älskar ordet påskdessert!).

Jag är jätteglad att vara del i det här projektet, dels för att Studio Bon har ambition och verktyg att utveckla tidningen till något som är relevant idag, och dels för att jag har en personlig relation till Buffé som är rätt fin. Ung, matintresserad framförallt pank var Buffé nämligen en av få mattidningar jag kunde ta del av, och minns att jag blev lika glad varje gång den trillade ner i brevlådan månad efter månad. När jag pratat med andra har de haft en liknande känsla. Folk sparar på sina gamla nummer av Buffé för recepten och inspirationen, vilket är ett gott betyg särskilt som det ju faktiskt är en kundtidning och inte ett magasin man går och handplockar från tidningshyllan.

Gravade äggulor ur marsnumret av nya Buffé.
Foto av Susanna Blåvarg och styling av Linda Lundgren.

Har du Icakort och shoppar över en viss summa som jag tyvärr inte minns så får du automatiskt hem tidningen i brevlådan. Annars går det förstås bra att läsa den digitalt på hemsidan, där även samtliga recept finns tillgängliga.

/Slaktarn

Nu ska jag berätta om något jag tycker är bedrövligt. Och det är att tidningen Hunger lägger ner.

År 2013 startade Offside Press tidningen Hunger då utrymmet i redan befintliga tidningen Filter inte räckte till för att prata mat på det sätt de ville. Sättet de ville prata mat på var att granska matindustrin och berätta om matens rötter. En vision som skiler sig ganska rejält från syftet med många av de mattidningar man kan hitta i tidningshyllorna idag, där det mestadels tycks publiceras snålt bearbetade pressutskick, olika lifestylereportage och äggrecept inför påsk. Det är inte särskilt spännande läsning, men kan vara funktionellt som inspiration. Men jag vill lära mig något nytt, inte bara matas med vackra bilder. Och det tror jag inte att jag är ensam om.

Därför känns det nu extra pissigt att de lägger ner, tre år efter starten. Anledningen är (drum roll! vad kan det vara?!) ekonomi. Man har helt enkelt inte nått ut till det läskretsar man hoppats på. Den tredje juni skickade förlagsredaktör och VD Tobias Ragnell ut ett meddelande till annonsörer och samarbetspartners där han berättade om vad som komma, eller snarare inte komma, skall:

”Alla inblandade har jobbat hårt och bra: vi har levererat löpsedelsuppmärksammad journalistik, genomfört bra annonssamarbeten från start till mål och puttat Matsverige en bra bit i vettigare riktning. Vi fick snabbt 30 000 läsare, bland dem väldigt många kockar, mathantverkare och så vidare i Matsverige”

Juninumret, som finns ute i butik nu, var ett nummer som skulle fungera som en slags nylansering där man omprofilerat sig en aning: ”Nu lanserar vi nya Hunger – magasinet för ekomat och reko råvaror. Vi har skruvat upp vår bevakning av det ekologiska, närproducerade och småskaliga och lyfter fram ännu fler av landets många undanskymda mathjältar” basunerade man ut i samband med släppet. Detta blir dock tidningens sista nummer.

Plåster på såren: Istället kommer Filter återigen att ta in matjournalistik. Men likt tidigare, en begränsad mängd.

– Det är väldigt trist förstås. Både för Hungers entusiastiska läsare och för matjournalistiken i stort. Vi har ju gjort en annorlunda mattidning som både är kritisk granskande och samtidigt inspirerande. Och den idén tror jag fortfarande stenhårt på. Förhoppningsvis kommer Hunger att kunna återuppstå i någon form framöver, säger Hungers chefredaktör Mats-Eric Nilsson till Journalisten.

Jag verkar inte vara ensam om att sörja tidningens bortgång. På egna facebooksidan skriver det idag att stödet fantastiskt, att de fått hundratals mail, telefonsamtal och facebookinlägg efter att de gick ut med nyheten att Hunger tvingas läggas ner. ”Vi är ledsna över att vi inte kan fortsätta att ge er den tidning ni tycker så mycket om och värderar så högt. Alla uppmuntrande mejl gör oss samtidigt väldigt glada och en smula stolta”, skriver redaktionen i inlägget.

Ett tack till tidningen Hunger, från en i det där läsarsegmentet som inte är så stort som man hoppades! Jag kommer att vårda mina gamla nummer med ömhet.

/Slaktarn

Eftersom jag har ena foten i Malmö och andra i Stockholm åker jag en hel del tåg. Jag älskar att åka tåg, så länge det inte hör ihop med förseningar och ”löv på spåret” eller andra bedrövligheter. Mellan Stockholm och Malmö går det gamla tyska Snälltåget. Det tar lite längre tid, men har en mycket trevligare restaurangvagn än andra tåg. Inte bara är maten godare och dryckesmöjligheterna fler, du får dessutom en liten lampa på varje bord (och vem vill inte ha det). För att inte tala om att de ofta spelar härlig och lågmäld musik när man sitter och tuggar i sig sin lunch.

Hur mysigt detta tåg än är så är det en god idé att ha med sig lite lektyr för att inte krevera av tristess. Får man en sekund över innan avgång kan man sondera terrängen på pocket shop eller pressbyrån, vilket är precis vad jag gjorde. Jag har två tips. Båda riktar sig till den matintresserade läsaren, detta är ju trots allt en matblogg.

1. Matmolekyler har kommit ut som pocket
Har du inte läst Lisa förare Winbladh och Malin Sandströms informationsbomb ännu så är det dags. Finns på Pocket Shop för en oansenlig summa.

2. Svenska mattidningsbranschen har fått ett uppsving!
Detta är EXTREMT efterlängtat. Det  har varit sjukt kasst och framörallt okreativt på mattidningsfronten i vårt lilla land. Utbudet gar varit begränsat och vansinnigt omodernt, och riktar sig till en publik som uppskattar rubriksättning i stil med ”Nu BÄR det av mot blåbärstider”. Här får ni exempel på några nya tidningar att upptäcka (min egen favvo är Hunger, som är en systertidning till Filter).

Klart slut.
/Slaktarn