Ibland äter jag grejer som jag är lite osäker på. Osäker i meningen att de kan vara för gamla eller att de eventuellt stått framme på köksbänken lite längre än vad som känns riktigt bekvämt. Det har dels att göra med en brist på en specifik sorts äckelkänslor som vissa verkar ha ett överflöd av, men också en ganska banal variant på våghalsighet, helt enkelt något som skapar lite vardags-edge. Typ: vissa hoppar bungy jump, jag äter gammal yoghurt.

Men så är det en grej till. Jag litar på mitt eget omdöme och på mitt eget luktsinne. Och jag förstått att många inte känner att de kan det. Så man konstaterar att bäst före-datum är passerat och slänger skiten i soporna istället.

Även Coop verkar ha förstått att det är ett problem för många, för igår fick jag hem en påse med den fiffigaste PR-pinalen i mannaminne: en elegant parfymflaska titulerad ”Old Milk”.

Som en del i Coops linje att minska matsvinnet kan man kostnadsfritt beställa hem ett doftprov av denna ”eau d’odeur”, som alltså luktar precis som mjölk gone bad. Helt enkelt ett hjälpmedel för den som vill kunna lita mer på sina sinnen och på så vis sluta slänga ätbar mat. Enligt Naturvårdsverket slängs nämligen trettio procent av allt matavfall i svenska hushåll helt i onödan, och nästan fyra av tio svenskar säger att de slänger all mat som passerat bäst före-datum.

Och för den som undrar: nej, doften är inte så trevlig. Men jättepraktisk för sitt ändamål. Och jättepraktisk som straff i sprayformat när någon betett sig taskigt.

/Slaktarn

”Tills det vänder”, sa min vän när jag frågade hur mycket mjölk hon ville ha i kaffet.

Jag föredrar i regel dricka mitt bryggkaffe med mjölk i, och jag vill ha det enligt en viss radio. För att få till den rätta ration går jag efter färg – när färgen når dov mörkbeige är det nog och jag är nöjd. De flesta föredrar en liknande radio, och därför brukar det sällan bli en kamp att få dem att hälla i rätt mängd när kaffedrickande är på tapeten. Har de inte denna inboende förståelse uppstår ofta något av en dragkamp: ”lite till… lite till! Stopp!”. Men att helt enkelt säga ”tills det vänder” är både poetiskt och deskriptivt. Utan att hon förklarat uttrycket vidare hade jag lyckats göra hennes önskan till lag. Jag hällde i mjölken, såg på hur den dök genom kaffets mörker, slog i botten och vände uppåt igen i ett bolmande moln innan allt blev stilla.

Kaffe på väg att vända!

För första gången ser jag en applikation av budskapet i Nils Ferlins visa När skönheten kom till byn (smakprov: ”Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa. När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok då upphörde deras ögon att lysa”) Det är nämligen inte uppenbart för mig om vändandet beror på mängden mjölk eller koppens djup, men när ett uttryck är så pass tjusigt är jag villig att avstå från att gräva djupare.

/Slaktarn

Efter att inte direkt ha varit bortskämda med alternativa proteinkällor har vi senaste åren sett nya varianter ploppa upp som svampar på butikshyllorna, vissa mer lyckade än andra. Förra veckan provade jag en sprillans ny produkt framtagen av Valio som de döpt till Mifú, ett slags mjölkbaserat protein i grynform, stekbart och tänkt att fungera som substitut för fågel, fisk eller kött i matlagningen.

I Finland, där Valio är det ledande mejeriföretaget, har Mifú funnits på marknaden i fyra månader, och enligt pressreleasen har produkten tagits emot mycket väl: ”Efter bara fyra månader på marknaden har redan nästan var femte finsk provat Mifú. Till och med barn, som brukar vara lite skeptiska, gillar det”.

Jaså! Tänker jag. Upp till bevis. Jag ringer min kompis Olle och frågar om han vill gå och testa en Mifú-lunch med mig. Det vill han. Han är inget barn, men en vanlig karnivore i övre tjugoårsrycket duger också fint som testpartner. Vi går till Urban Deli i Stockholm, som fram till och med vecka tio har Mifú på menyn. Där, under kategorin ”Veg”, hittar vi vår lunch för dagen: Sotad spetskål med rostad mifu, stekt svamp, lingon, svampmajonnäs och krutonger.

Maten kommer in, till min förvåning i precis samma skål som jag brukar äta ur hemma, och lustig nog i ungefär samma utförande som den smakkombination jag förlustat mig i hela veckan (kolla in den här renklämman med spetskål, lingon, pepparrot och körvel tillexempel). Gillar man de smakerna så är det ingen utmaning att förstå att lunchen kommer att falla en på läppen, men vi är ju inte där för att utvärdera spänsten i spetskålen, utan för proteinets skull.

Grynen påminner en hel del om keso, aningen större till formen kanske, men till skillnad från keso smälter de inte i kontakt med värme, utan behåller sin form och får fin stekyta. De har inte mycket smak i sig själva, men utgör bra texturvariation i rätten vi åt, de är tuggiga och har lite motstånd, som ett mer kompakt kesogryn eller som en mjukare halloumi.

Väl hemma igen packade jag upp mina produktprover och undersökte vidare. Det finns tre varianter: naturell, en med smak av örter och tomat, och en med smak av peppar och chili. Jag tittar i en liten folder där matmannen Jonas Cramby bidragit med recept och inspiration (recepten finns här för den som är nyfiken). Han säger att han gärna äter kött, men senaste åren försökt dra ner på onödigt köttätande, och han tycker därför att det är bra att det börjat komma alternativ som faktiskt smakar gott. ”Jag gillar Mifú för att det påminner om välkända saker som paneer eller halloumi men kommer i färsform så att man kan göra tillexempel thailändsk larb”, säger han i texten.

Ni ser ju. Som lite större kesobumlingar, eller ”muminfärs” som min finske vän brukar kalla det. Jag smakar på ett gryn i sin råa form, finner att det som utlovat har en ganska intetsägande smak, men det känns trots sin fettsnålhet lite… oljigt. Bläddrar i mina papper igen, och finner att grynen har en marinad av rypsolja, för smakens och stekpotentialens skull. Aha.

Några dagar senare står jag i mataffären och har precis plockat ihop ett antal varor som behövs för att laga spaghetti och köttfärssås, när jag upptäcker att den köttfärs jag brukar köpa är slut. Jag går till en annan butik som ibland har den, men där finns den inte heller. Besvärad, med en kasse fylld av krossade tomater och gula lökar, går jag hem, tänker att det får bli en annan dag, men minns plötsligt mina produktprover som hoppfulla står och väntar i kylen. Jag inser att det är ett perfekt tillfälle för ett matlagningstest, spaghetti och köttfärssås (nej, jag tänker inte kalla det pasta bolognese, för min variant liksom ungefär alla andras i det här landet skiljer sig från det traditionella receptet) är en utmärkt rätt just när man ska testa alternativa protein. Vi tenderar ju att vakta vår spaghett/köttfärssås-upplevelse med våra liv, skeptiska och snabba att döma ut varje liten förändring.

Jag förvarnar mitt middagssällskap, säger till honom att ha ett öppet sinne. Han är en svårflirtad typ när det gäller just proteinkällor tänkta att ersätta kött, faktiskt inte helt olik ett barn i sina matvanor: han tycker om det välbekanta, välbeprövade, och prioriterar aldrig mat som är intressant framför mat som är god. Med Valios egna ord om den tolerans Mifú mött bland barn färskt i minnet känns det ändå som att här finns chans till framgång. Men, som sagt, upp till bevis.

När det gäller köttfärssås är umamismaken allt. Köttet är en massiv komponent i att få till de där djupa, rejäla smakera, men även då man tar det ur ekvationen har vi mycket att luta oss på för att få till det. Tänk på all smak som kommer av att löken, morötterna och sellerin får ta ordentligt med tid, av rödvinet som får koka ner, av tomaterna som får smakkoncentreras länge på spisen. Ibland av ketchupen (highway to umami, om du inte redan visste! Inget att skämmas för!), balsamvinägern, och parmesanosten som rivs över maten precis innan servering. Inför lagandet av denna mifúversion av spaghetti och köttfärssås tänker jag därför att jag ska göra allt jag kan för att amplifiera umamin som kommer från allt det där andra, det som inte är köttiga maillardreaktioner. Det gör jag också. Bara grönsaksbasen tillåts fyrtio minuters tillagning, i sakta mak och på låg värme.

Jag tänker inte skriva ut hela receptet nu, det får bli en annan gång (den där rätten både som fenomen och recept förtjänar faktiskt ens fulla fokus). Vi pratar om resultatet istället. Mottagandet. Vad blev domen?

Både jag och mitt middagssällskap enas om att vi är positivt inställda. Han säger att han hur gott det än må vara vanligtvis ändå saknar köttet när den här rätten lagas med ett alternativt protein, och jag håller med. Sojafärs tillexempel har en märklig konsistens och en lite oklart kvalmig smak, och oumph har jag ärligt talat hur många gånger jag än försök aldrig riktigt fallit för. Mifún klarar dock testet, ingen av oss sitter och längtar efter ”den riktiga versionen”. Det är gott, rätt och slätt, tillfredställande och lagom tuggigt. Mitt middagssällskap säger att han kan tänka sig att äta det igen. Du är så illa tvungen, säger jag, för vi har två förpackningar till i kylen. Och jag ser faktiskt fram emot att utforska denna produkt vidare.

Någon annan som hunnit testa ännu? Isåfall, vad tyckte du?

/Slaktarn

Hej på er. Måndag idag. Det finns inget intressant att säga om det alls. Så istället, en fråga: vem har erfarenhet av färsk getmjölk?

Jag hade ingen, tills igår. Eftersom det är obligatoriskt den här tiden på året föll det sig nämligen på så vis att jag skulle göra en kopp varm choklad, och den enda mjölk jag hade hemma var en liten tetra getmjölk från Järna mejeri. What the heck, tänkte jag, och så blev det inte bara varm choklad utan varm getmjölkchoklad. Det visade sig vara mycket lyckat. Och då menar jag inte på ett pretentiöst gastronomigt vis, utan på ett rent lekmannamässigt vis. Helt enkelt objektivt en jättegod kopp varm choklad!

Att skriva ett recept på varm choklad känns dock nästan lite nedlåtande, det räknar jag kallt med att du klarar av själv. Men, för att maximera upplevensen: använd färsk vaniljstång om du nu ändå ska get fancy, det räcker med jättelite, och ha i mycket kakao. Jag gillar dessutom att ha en liten nypa salt i, det gör alla resterande smaker en tjänst.

Så, åter till frågan. Vem kan ge mig fler getjölksuppslag? Vad har ni för egna åsikter och tankar kring denna, såvidare den inte omvandlats till ost, ganska impupulära produkt? Jag har hört vittnessmål om att getmjölk skulle vara beskt och/eller ”getigt”, men den jag använde var ingetdera. Bu eller bä (eller kanske: wääh!)?

Kram på er alla gamla och nya getlovers!
/Slaktarn

Efter att ha tagit en bokhandelsrunda för att gräva i kokbokshyllan kom jag hem med några nya bekymmersrynkor. Många av böckerna heter saker i stil med Clean Eating, Ärlig mat och Ett renare liv. Samtliga med en underrubrik som förklarade att det rena med recepten var att de inte innehåller gluten, socker eller mjölk. Jaha, okej, tänkte jag. Vad är det som är så smutsigt med det då?

Först läste jag en artikel som Lisa Förare Winbladh skrivit i White Paper. Den handlar om gluten och varför många inte äter det, glutenintoleranta eller ej. Sedan googlade jag runt lite på att sluta med socker och hamnade på en massa raw food- och hälsobloggar som förklarade varför socker är jävulen. Jag har själv (typ) slutat med socker nyligen, till största del som ett smakexperiment, men kände på grund av att ätstörningslamporna började blinka rött genast för att stänga ner antisockerpropagandan på min skärm. Det var alltså bara mjölken kvar. Vad är det med mjölken? Om det är ”clean eating” att inte äta mjölk (och gluten, och socker), betyder det då att det är… smutsigt? Det är en animalisk produkt, men det verkade inte vara dessa böckers fokus. Det var hälsoaspekten. Vad mjölken gör med kroppen. Och så kom texten som följer nedan plötsligt att handla om mjölkens uppgång och fall, och inte ovanstående boktitlar. Något jag gäspat bara av att tänka på tidigare. Men nu är det dags. Håll i hatten.

Det har bråkas något jävulskt om mjölk senaste åren. I slutet av 2014 kom den där studien som några forskare vid Uppsala universitet ägnat de senaste tjugotre åren åt. Den visade att det fanns en länk mellan hög mjölkkonsumtion hos vuxna och risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar, och dessutom risken för benfrakturer. Forskarna fann att det verkade vara laktosen i mjölken som var boven, och i djurtester där djuren injicerats eller matats med galaktos (en av beståndsdelarna i laktos) visas samma resultat, nämligen att djurstackarna fick kroppsliga förändringar och åldrades i förtid. Jag ska inte dra igenom alltsammans här, det kan man ju googla på om andan faller på. Studien orsakade i vilket fall ramaskri både här och där, och mjölklandet Sverige drabbades av dåligt självförtroende.

Det har gjorts mängder av studier på mjölk, och beroende på vem som är finansiär har resultaten varierat kraftigt. Uppsalaforskarna är långt ifrån ensamma om att komma fram till att mjölk kanske inte direkt är livets dryck.

Mjölkbönderna har alltså tuffa tider. Undersökningar har visat att mer än var fjärde svensk mjölkbonde räknar med att tvingas lägga ner sin produktion någon gång under de kommande fem åren. I Maj 2015 sände SVT:s Uppdrag Granskning ett program om den svenska mjölkkrisen, där de presenterade en enkätundersökning som visade att sju av tio mjölkbönder vill byta från mjölkjätten Arla till annat mejeri om de kunde. Demokratin inom det bondeägda kooperativet Arla var bristande, tyckte man. Undersökningen visade också att de bönder som var anslutna till andra mejerier var ”nöjda eller mycket nöjda” med sitt mejeri, och att endast tre av tio vill byta eller skulle kunna tänka sig att byta mejeri. ”Det är ingen mjölkkris – det är en Arlakris” sade en av bönderna. Arlas ersättning är rekordlåg, och många bönder går över en krona back på varje producerat liter mjölk. Mjölkmisstro och lönsamhet går inte hand i hand.

Ingen har väl missat att lobbyorganisationen Svensk Mjölk legat i luven med havredrycksproducenten Oatly efter att de marknadsfört sina produkter med vad Svensk Lobby ansåg var misskrediterande för mjökbranschen och nedvärderande för mjölk som näringsämne. Oatly åkte på en stämning på fjorton miljoner och förlorade efter många turer i marknadsdomstolen, men gick ändå ur striden som vinnare i något avseende – de två veckorna som följde efter stämningen ökade deras försäljning med tjugo procent (huruvida det beror på stämningen är naturligtvis oklart, kanske hade det hänt oavsett. Tydligt är dock att turerna kring rättegången var en bra PR-skjuts, och att plantbaserad mjölk vinner mark), och hela spektaklet har minst sagt fått Svensk Mjölk att framstå som riktiga prakt-as. En motreaktion bland konsumenter efter domen kan detekteras i ett antal anmälningar till konsumentombudsmannen. I början av januari hade tjugosex personer anmält Arla för just av missvisande och vilseledande reklam. Det gäller Arlas slogan naturens egen sportdryck.

– Vi anser inte att vår reklam är vare sig missvisande eller vilseledande. Vi har använt oss av naturens egen sportdryck i snart fyra år och nu plötsligt kommer det in ett stort antal anmälningar på kort tid. Det är ganska uppenbart att det är samordnat. Av vem får andra spekulera i, sade Arlas pressekreterare Daniel Emilsson i en intervju med Dagens Media.

Senaste nyheterna kring Oatly är att tillväxtprocenten i Sverige ligger på 40 procent, och siffrorna i övriga tjugo länder som de exporterar till ligger inte långt efter. Nu är det dags att bygga ut fabriken i Landskrona för att kunna öka produktionen från 30 miljoner liter per år till 100 miljoner liter. Det kommer att kosta pengar. Närmare bestämt 350 minjoner kronor. Det går bra för havremjölken.

– Det handlar främst om att man vill undvika animaliska livsmedel. Vi ser även att havre uppmärksammans allt med som ett hälsosamt livsmedel i hela världen, sa Oatlys VD Toni Petersson om expansionen.

Så här såg företaget Fairlifes mjölkannonser ut. Fairlife är Coca Colas mjölksatsning. Förlåt, jag menar mjölkkastning.

”Den svenska mjölkkrisen” har blivit ett nästan lika vedertaget (och uttjatat!) begrepp som ”Det svenska modeundret” var för några år sedan. Och nu sitter jag här och bråk-recapar som det kallas på Nöjesguiden-lingo, från början triggad av förhållningssättet till viss mat som smutsig. Kroppen är ett tempel, och i det templet ställer man inte in en massa mjölkkartonger, tydligen. Jag vägrar se mat som smuts, men jag tänker inte vara oupplyst och blind på grund av det. Att mjölk anklagas för att vara smuts får helt enkelt inte vara en anledning till att en surpuppa som mig automatiskt sätter sig på tvären och demonstrativt häller i sig ett stort glas av ”naturens egen sportdryck”.

Kontenta: Jag är mer yr än någonsin. Laktos är dåligt. Drick mer plantbaserad mjölk. Och gör din reasearch innan du säger att det där templet ska eller inte ska ha komjölk i sig.

/Slaktarn