”Tills det vänder”, sa min vän när jag frågade hur mycket mjölk hon ville ha i kaffet.

Jag föredrar i regel dricka mitt bryggkaffe med mjölk i, och jag vill ha det enligt en viss radio. För att få till den rätta ration går jag efter färg – när färgen når dov mörkbeige är det nog och jag är nöjd. De flesta föredrar en liknande radio, och därför brukar det sällan bli en kamp att få dem att hälla i rätt mängd när kaffedrickande är på tapeten. Har de inte denna inboende förståelse uppstår ofta något av en dragkamp: ”lite till… lite till! Stopp!”. Men att helt enkelt säga ”tills det vänder” är både poetiskt och deskriptivt. Utan att hon förklarat uttrycket vidare hade jag lyckats göra hennes önskan till lag. Jag hällde i mjölken, såg på hur den dök genom kaffets mörker, slog i botten och vände uppåt igen i ett bolmande moln innan allt blev stilla.

Kaffe på väg att vända!

För första gången ser jag en applikation av budskapet i Nils Ferlins visa När skönheten kom till byn (smakprov: ”Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa. När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok då upphörde deras ögon att lysa”) Det är nämligen inte uppenbart för mig om vändandet beror på mängden mjölk eller koppens djup, men när ett uttryck är så pass tjusigt är jag villig att avstå från att gräva djupare.

/Slaktarn