Det är sällan början på nya saker är så där rena och skimrande som som man föreställer sig, sådär som man hoppas. Inget vitt ljus, ingen tillhörande Hans Zimmer-musik som markerar det storslagna i ögonblicket. Istället vaknar man torr i munnen och med ansiktet stramande av fastlimmade juveler, en snarkande vän i våningssängen (!?) under och ett halvätet äpple som sängkamrat. Ett matbord storslaget dukat med smutsdisk och kandelabrar, dignande av tomma klibbiga champagneglas, shotsglas, renskrapade tallrikar och  urbrunna tomtebloss som ett plockepinnconfetti utspritt över alltsammans. Det luktar sött av gammal alkohol och från de vita prärierosorna i sina vaser, intrasslade i rufsiga serpentiner. På golvet ligger ett par prassliga silverballonger formade som siffrorna ett och sju, men tvåan och nollan är missing in action.

Så börjar det nya året. Ingen Hans Zimmer tonsätter min början, men det gör inget för det finns gamla låtar på Spotify, och under tiden vi lyssnar slänger all gårdagens bråte i en sopsäck, fyller diskmaskinen till bredden, slänger duken i tvätten. Det gamla året slutade bland annat med mat, för hur ska man annars klara övergången? Rätt nummer två, huvudrätten, bestod av rådjursfilé, en sallad av bladtunna skivor rättika och grönt äpple, inlagd rädisa, rödvinssås, ett slags krispigt strössel av kavring, färsk körvel, och underst en puré på rotselleri. Mycket gott tillsammans, men den lärdom jag rekommenderar att du själv bär med dig är den om rotsellerin.

Rotsellerin är en ful knöl. Tung att bära, knotig och alien-lik med sina slingrande rötter som letar sig uppåt och inåt som att den är nära att implodera. När du skurit bort det yttre skalet och alla rötter är den desto lättare att hantera. Purén får du till genom att rosta bitar av skalad rotselleri i ugnen, lägg ut på en plåt och ringla över olivolja, salt och svartpeppar. Baka tills den är genommjuk på 180 grader, en halvtimme borde göra susen. Lägg bitarna i en bunke och lägg till kokt mjölig potatis – tänk en tredjedel potatis i ratio till rotsellerin. Mixa med mixerstav, blanda i rejät med smält smör och uppvärmd grädde tills konsistensen är len och fluffig. Smaka och känn efter hur det är med salthalterna, lägg till mer om det behövs.

Början på något nytt är sällan som man tror, men om slutet innehåller rotselleri kan början inte bli allt för kass. Under dess bruna knotiga yttre döljer sig nämligen något ljust och skinande rent. Gott nytt kära läsare, hoppas ni hade ett fint firande!

/Slaktarn

För några dagar sedan kom en fråga från signaturen Anna. Den löd som följer:

Slaktarn!! Jag har tyvärr lovat mina vänner att hålla i nyårsfirande med tillhörande middag. Och delar av sällskapet är veg, vilket till vardags inte är något problem. Men! Jag har så svårt att komma på någon varmrätt som är både veg och *lyxig*, typ all veg jag äter är grytor/biffar etc vilket inte är superrolig nyårsmiddag. plz plz help me out.

Nyårsafton är knepigt. När man tänker på nyårsmat är det oftast i termer av döda djur, typ hummer eller helstekt svan, och om inte djur är involverade på det ena sättet är de definitivt det på det andra: en dignande ostbricka, mindre löjromsberg, eller varför inte en stor burrata-blobb till förrätt? Knepigt som sagt. Frågan är då hur man veganiserar middagen på ett sådant vis att de som förväntar sig sin årliga ostronkavalkad inte känner sig misstänksamma och snuvade. Jag är som bekant inte vegan själv, och man hade ju kunnat tycka att någon som enbart lagar vegansk mat vore bättre lämpad att brainstorma kring detta, men jag misstänker att just mitt köttätande kan vara till hjälp här. Det har nämligen inte helt oväntat hänt fler än en gång att jag suttit på en middag som mina veganvänner tycker känns superlyxig, men jag själv mest bara upplevt som inkomplett och substitutartad. Sånt som ska vara lyxigt, men istället känns torftigt för man som sitter och fantiserar om råbiff och pankofriterad spindelkrabba med forellrom. Precis det man vill undvika.

Det finns dock undantag, mängder av dem till och med, och det är just de vi ska prata om nu. Med undantag menar jag mat som har den där känslan av att vara lyxig och flådig, och som är vegansk utan att de köttätande matgästerna ens hinner reflektera över det.

På rak arm tänker jag genast att rårakor är en bra förrätt. Grovriven potatis som stekts till tunna gyllene plättar, finhackad rödlök, dill, citron, ett creme fraiche-substitut du gillar, och tångrom och/eller den här falska laxröran jag skrivit om en gång i tiden. Lägg upp en råraka till varje person och låt gästerna plocka tillbehören fritt ur skålar, eller preppa varje individuell liten förrätt, servera och invänta beröm.

Lite på samma tema skulle du kunna bjuda på blinier och en vegansk borsjtj vid sidan. Rysk glamour är kanske den bästa sorten, när jag tänker efter. Ska man prompt blanda in baljväxter och liknande så tycker jag att den svarta belugalinsen är rimlig – den har ju trots allt fått sitt namn för att den liknar rysk kaviar. Bara det.

Bild härifrån

En annan förrätt jag är väldigt förtjust i är blancherad purjolök i dijonsenapsvinägrette. Det låter kanske lite bonnigt, och det är det också, men det är fruktansvärt gott och för det mesta inget folk tenderar att äta varje dag. Välj ut några späda purjolökar, rensa de om det behövs och dela upp i bitar om sisådär sju centimeter vardera. Blanchera i några minuter i väl saltat vatten, ta upp och låt droppa av och lägg sedan upp på små bitar av rostat surdegsbröd. Ringla över din vinägrette (en bra vitvins- eller äppelcidervinäger, en ännu bättre olivolja, dijonsenap, agavesirap istället för honung, salt och nymald svartpeppar) och avsluta med färsk körvel, kanske lite mer svartpeppar.

Tänker också på puréer. De är alltid lite fancy, förutsatt att du vandrar på rätt sida om barnmatsskiljelinjen. En superlen puré på blomkål eller jordärtskocka kanske? Med obscena mängder hyvlad tryffel över? Krispiga kavringsmulor som en liten go texturvariation. Det är inte så crappy.

Vidare då: tempura! Japanska prassligt krispiga friterade ting i en tunn frityrsmet som tillverkas på öl. Inte alls som ”vanlig” friterad mat, utan lättare och elegantare. Tunna skivor av zuccini, stora kvistar bladpersilja, späd vårlök, svartpepparkryddad tofu, blomkål, läng i vad du vill. Servera med olika dipsåser och vegansk majonnäs med några droppar sesamolja. Den enda nackdelen är att rätten måste färdigställas a la minute, och just att fritera saker kanske inte är något man vill stå och klibba med när man har otåliga gäster med glittersmink som trängs kring en. Väljer man tempura som förrätt kan det därför vara en bra idé att slå till på en efterföljande varmrätt som är lite mindre krävande.

…Som tillexempel det persiska juvelriset jag skrivit om här! En sann högtidsrätt med ett fullt rimligt namn. Riset i sig är en del jobb, men inget sista-minuten-fix. Servera tillsammans med valfri lämplig persisk gryta och mängder av olika såser. Aningen mindre nyårsyx med gryta, men det räddas upp av din nya glamourösa vän juvelriset.

En sukiyaki är också ett smart drag, egentligen alla former av hot pots, förutsatt att du lyckas skaffa fram en värmande anordning att ha på bordet. Det är kul, känns annorlunda och tjusigt och du ger intryck av att du verkligen ansträngt dig. Vilket du inte alls har. För det är så lätt att förbereda. Men det kan ju inte dina gäster veta.

Anna, jag hoppas att du fått några uppslag. Uppmanar öviga bloggläsare att fylla på den här listan med tips – vad har ni för rätter som löser ekvationen veganskt = lyx?

Tack för idag, ses på stan.
/Slaktarn

PS! Alla vet att umami är en magisk kraft som bara köttätare kan njuta av. Eller? Läs mitt gamla inlägg om hur du maxar umamin i vegansk mat här! 

Jag satte nästan nyårsnattens champagne i halsen när jag såg vad aftonbladet körde för rubriker årets första dag. En enastående kreativ mix av deppigt och fnissigt.

Det är vida känt att första januari är pizzans högtidsdag. Inför årskiftet förra året ringde jag runt till ett gäng olika pizzerior för att fråga om förberedelserna. Den inledande frågan var förstås huruvida de tänkte hålla öppet överhuvudtaget första januari. Svaret var inte helt sällan något i stil med: ”Är du dum i huvudet? Eh det är bara typ den viktigaste dagen på hela året för oss”. Efter den initiala förolämpningen var samtalen väldigt roliga, för att inte tala om informtiva. Vi pratade förberedelser, köer, favoritpizzor och om att i pizzans tjänst offra nyårsaftonsfirandet. Jag önskar att jag kunde återge informationen, men eftersom det var ett år sedan och jag har mycket kort minne (eventuellt på grund av en alldeles för fettrik kost, läste precis en studie om det sambandet) kan jag inte det.

Som vanligt dök en pressrelease från onlinepizza upp strax innan årsskiftet. Där kunde man läsa att kebabpizzan för sjunde året i rad är den överlägset vanligaste beställningen. Jag blir märkligt upplivad när jag tänker på kebabpizzan, det är ett så bra exempel på när olika matkulturer dyker upp i ett land, och så mixas de med lokala preferenser, med ett helt flippat resultat! Pizzan (alltså den klassiska pizzan, inte kebabpizzan…) kom till Sverige under fyrtiotalet i samband med en italiensk invandringsvåg. Sedan dess har efterfrågam varit stabil, vilket genererat en herrans massa pizzerior som behövt bemannas, och så har varje ny invandringsgrupp bidragit till den från början italienska pizzans nordiska evolution. I och med att befolkningen i Sverige har diversifierats har alltså den pizza som serverats i landets alla kvarterspizzerior gått från att vara italiensk till… svensk. I ordets rätta, mångkulturella, bemärkelse.

Jag åt själv pizza igår. Det uppstod en kort stunds förvirring och förtvivlan när jag insåg att jag har nyligen flyttat ifrån min gamla kvarterspizzeria, och ännu inte hunnit etablera kontakt med en ny, i mina nya kvarter. Således beslutades att pizzan skulle beställas från en finpizzeria, det vill säga en sådan som gör anspråk på att vara autentiskt Italiensk, och i vilkens meny ord som bresaola, pinjenötter och pecorino finns att läsa. Redan när jag, iklädd pyjamasbyxor, gick för att hämta upp beställningen kände jag att ett misstag hade begåtts. Ugglorna i mossen bekräftades när jag väl hemma i trygghet igen öppnade kartongen, och kände enorm besvikelse över pizzans fräschör. Kroppen hade hoppats på en orimligt stor diameter och vansinniga mängder flott. Istället låg där en sympatiskt bubblig och ruccolabeströdd skapelse som på inget sätt kunde bota någon bakfylla.

Om bakfyllor nu ska finnas i mitt liv verkar det alltså klokt att utse en ny stammispizzeria med tillhörande ”det vanliga”-beställning, och det illa kvickt. Några fler besvikelser av ovanstående karaktär klarar jag helt enkelt inte av, speciellt inte under så sköra förhållanden som de som rådde igår. Under tiden sörjer jag bortfallet av min tidigare gode vän, och dess alltid lika goda funghipizza.

Och så till läsarfrågan, i sann Afonbladetanda: Vilken är er trotjänarpizza, och varför?

/Slaktarn

PS. Tack för all stöttning gällande övergången till gasspis. Det känns lite bättre nu. Men min matlagning är fortfarande mycket yr.