På söndag är det fars dag. Fars dag antar jag är en dag som är till för att göra varandra glada. De som är pappor blir hyllade och de som har en pappa eller känner en pappa de tycker gör ett särskilt bra jobb kan uttrycka glädje över det. För handeln innebär fars dag ett tillfälle att kränga grejer. Inga konstigheter.

Det finns naturligtvis okså många människor som inte tycker att deras pappor och/eller mammor gjort ett speciellt bra jobb, och som därför tycker att de här hyllningsdagarna för mor och far är plågsamma. Att gå runt i butiker blir innebär att bli bombad med erbjudanden om presentaskar hit och upplevelsepresenter dit, och kollar man i mattidningar får man veta hur man kan laga till en storslagen säsongsbetonad middag till patriarken: lammfilé och kantarellsås och äppelstrudel och toast skagen och hej och hå i all oändlighet. En middag är ett ganska trevligt sätt att fira sin far om man vill det, men jag tänkte inte fokusera så mycket på det, utan på några av de gåvoförslag jag uppmärksammat senaste dagarna.

Varje gång jag är i en affär och går förbi ett sånt där bord dedikerat till fars dags-gåvoförslag blir jag lite beklämd. Det är alltid så tråkiga och själlösa saker, som skovårdskit eller en necessär med barberargrejer, kanske någon morgonrock eller en drinkshaker till reducerat pris. En presentask med manchettknappar och matchande slipsnål. Någon slags idé om vad en man kan tänkas vilja ha.

Det märkligaste såg jag idag, när jag gick igenom några pressutskick. Ett öl-spa, i Carlsbergs regi.

”Inför Fars dag slår Carlsberg upp portarna till Carlsberg Beer Spa – ett spa där behandlingarna görs med ölingredienser. Sveriges pappor kan nu njuta av de lugnande och antiinflammatoriska egenskaperna i öl med ett rofyllt humlebad och en avslappnande massage med humleolja”, skriver de i pressmeddelandet.

Det känns också så fruktansvärt deppigt. Att man skulle behöva använda öl, denna klassiska ”mansdryck”, för att lura papporna till en stunds avslappning och tvagning. Inget ont om humle och dess välgörande egenskaper,  men vad är det för fel på gammal hederlig eukalyptus- och rosmarinolja eller en exfolierande och djuprengörande ansiktsmask från valfri prisupptrissad hudvårdsjätte? Det är inte manligt nog, kanske. Bara öl är manligt nog.

/Slaktarn

Det blev ingen öl-brustablett, däremot bredbar öl (!) och… ölsorbet. Carlsberg har teamat ihop med glassmakarna StikkiNikki och tagit fram något de kallar för ”SorBeer”, tillverkat på Carlsbergs alkoholfria öl. Alkoglassen är den nya alkoläsken tydligen! Men det vet du redan om du läste mitt senaste inlägg.

StikkiNikkis grundare heter Nicole Emson och det är hon som ligger bakom receptet på bärsglassen, som kommer att serveras på StikkiNikki-ställen från om med den tjugonde juli.
– När man tillverkar glass är det bara fantasin som sätter gränser! Öl är en riktig hit som smaksättare i glass och ger en härligt maltig och fyllig smak. Som pricken över i:et har SorBeer också fått en syrlig touch av citron för att passa perfekt i sommarsolen, säger Nicole i ett pressmeddelande.

Kul kul megakul. Hoppas också gott.
/Slaktarn

Veckor kommer veckor går, förvirring och yrsel gällande omvärlden består. Här är några juveler ur den skattkista som är veckan som gått.

1. Hur gör man den här tiden på året dräglig?
   Inte är det med superbär och råsaft på rödbeta i alla fall. Fram med folkölen och d-vitamintillskotten så är du snart i hamn.
   
2. Att recensera en kokbok
   Längst bak i kokboken Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren.
   
3. Äntligen!
   Det var inte bara jag som var taggad på semmeldagen, utan även en av de anställda på mitt lokala Ica.
   
4. En grön och en röd
   Louisiana hot sauce i orginal- och jalapeñoutförande är stapelvaror hemma hos mig. De är goda, man vill äta de hela dagarna, och de kostar ungefär lika mycket som att skicka ett sms.
   
5. Vegorätt har tryckt på mixerknappen för sista gången
   Någon uppmärksam kanske läste det jag skrev om att en minst sagt ansenlig andel av recepten i SVT:s omtalade nya matprogram Vegorätt kräver att man äger en mixer. Sista och fjärde avsnittet hade temat ”Smarriga juicer och goda snacks”. Det drog inte direkt ned procenten. Vi lämnar nu Vegorätt bakom oss, och tar med oss kunskapen att hela 28 av 32 recept ur programmet kräver mixer.
   
6. Två kvistar i en tratt av plast
   Vad är det med världen egentligen. Varför är den så snål!? Där står man i butiken, glad i hågen över att ha beslutat att kvällens middag ska involvera en sås på äppelcider och dragon. Plötsligt finner man att man inte är så värst glad i hågen längre, för den rätt så dyra lilla krukan färsk dragon innehåller inte mycket av just dragonen. I ren rättshaveristisk anda blir det därför ingen sådan sås till middagen, det blir ALDRIG sås till middagen igen. I alla fall inte om den tvingar mig till sådan förnedrande tjugofyrakronorsunderkastelse.
   

Det var detta om detta. Vi ses en annan vecka.
/Slaktarn

Här sitter jag i min ensamhet, och äter middag framför datorn. Maten är inte mycket att hylla för, den är varken fin eller speciellt intressant. Det är en bit lax som rullat runt i sesamfrön och stekts, tillsammans med ett lass böngroddar som jag hällt lite sås över. Jag har inga illusioner om att detta intresserar er, så jag ska inte dra ut på detta stycke mer än jag redan gjort.

Ölen däremot var riktigt god. Det är en öl från Poppels bryggeri i Mölnlycke, som heter nya världens India pale ale. Helt och hållet min typ av öl, speciellt att dricka ensam när jag har rödkantade trötta ögon som stirrat alldeles för länge på en datorskärm.

Vad är syftet med detta ointressanta detta-åt-jag-till-middag-inlägg då, undrar ni kanske nu?

Jo, det är att tipsa er om något fint jag upptäckt nyligen. Nämligen såser från Arirang. Här är två av dem, som av en slump är det också de enda två jag har hemma.

Arirang är en koreansk familjeägd restaurang på Luntmakargatan i Stockholm, som funnits sedan 1975. Den är mycket populär, inte minst bland vegofölk (jag själv tycker att de hanterar kött på ett alldeles utmärkt sätt och går gärna dit för den sakens skull). Utöver att de serverar förstklassig koreansk mat har de också en rätt intressant historia. Det är en av Stockholms äldsta koreanska restauanger och startades av vänsteroppositionella. På den tiden Sydkorea var en militärdiktatur var det ett politiskt ställningstagande att som sydkorean äta på Arirang. Ambassaden skydde Arirang som pesten, och till och med den sydkoreanska församlingen i Stockholm uppmanade sina medlemmar att inte äta på stället. Istället skulle man på på den regimtrogna Nam Kang, där det enligt ryktet fanns dold inspelningsutrustning i borden. Ambassaden tenderar fortfarande av tradition att lägga sina middagsbokningar på just Nam Kang.

Historielektion åsido vill jag berätta att Arirang lanserat ett sortiment egna såser och tillbehör som kan köpas på bland annat Urban Deli i Stockholm. De är fruktansvärt goda. Min favorit är sojasåsen (mild och kryddstark på samma gång). I min ensammiddag ovan inkorporerades såsen i form av marinad för böngroddarna. Plötsligt gick rätten från att vara deprimerande och smakfattig GI-flört till lyxig stund för mig själv.

/Slaktarn