Hej och hå! Nu det är dags för det felaktigt namngivna men mycket trevliga och lättsamma formatet ”veckans samlade intryck”, där jag delar med mig av matrelaterade ting ur närminnet! Spänn fast säkerhetsbältet som man brukar säga, för vi har för att bara nämna några grejer en bok, en festligt namngiven grönsak och en georgisk dumpling att ta oss an. Vi börjar med dumplingen tror jag.

1. Den georgiska khinkalin

Kinesiska wontons, japanska gyoza, svenska kroppkakor, polska pierogi. Det verkar inte finnas någon matkultur som är utan något form av degknyte med fyllning. I Georgien kallas de khinkali, och förra veckan var jag på en av Stockholms mycket få georgiska restauranger för att trycka i mig dem i sällskap av en öl och en vän. De var fantastiska: fluffiga och fyllda av god buljong, nötkött och örter. Ta dig till gullmarsplan och ät dem på Tblisis Hörna, eller också besöker du deras relativt nyöppnade kafé Kachapuri som ligger vid vanadisplan. Finns även i vegetarisk variant, då med svampfyllning. Kafé Kachapuri serverar dock bara khinkali under helgen.

2. Djungelgurkorna

Plötsligt händer det, och med ”det” menar jag att man springer rakt in i en näve djungelgurkor. Ja, djungelgurkor! Festligare namn får man leta efter! Jag har aldrig tidigare sett de i butik, bara läst om dem (någon kanske minns det här gamla inlägget), så när de nu helt nonchalant låg utsträckta på butikshyllan framför mig tvekade jag ej. Tjugonio kronor senare tog jag ett bett av min första djungelgurka, och blev väl varken wow:ad eller besviken. De var oerhört krunchiga, lite syrliga, och smakade lite som det där ljusa närmast melonskalet fast utan det bittra, blandat med en tydlig gurksmak. Trevliga, men liksom drakfrukten ser de mer karismatiska ut än de är på insidan. Tänker mig att de gör sig oerhört bra i en inläggning, eller spetsade på ett sånt där litet färgglatt plastsvärd i en spritig drink.

3. 2000-talet ringde och ville ha tillbaka sin tallrik

Lite då och då i butiker, och nästan alltid i second hand-butiker, ser man den här typen av köksgrejer. Det kan vara en stor vit kruka med texten POPCORN på, eller en plåtburk med ordet BREAD på framsidan i stora plumpa bokstäver. Som ett slags köksinredning för dementa? Det grövsta var i förrgår när jag vid ett besök på Myrorna sprang in i de här tallrikarna märkta med ordet PLATE. Fruktansvärda. Gör oss alla en tjänst och lämna de kvar där de hör hemma, i 2000-talets början.

4. Tjejmat

Förutom att mobba köksprylar med text på tycker jag även om att ta en titt bland kokböckerna när jag är i second hand-affärer. Den här gången fick jag chans att bekanta mig lite med Sigrid Barany, och mer bestämt hennes debutkokbok Spisvärme. Jag ska inte kommentera på recepten, för de hann jag inte förkovra mig i nästan alls. Nej, det var istället rubriken ”Tjejmat” som drog min uppmärksamhet till sig. Och kanske ännu mer texten under rubriken:

”Jag älskar män. Jag älskar att de är olika mig, jag älskar att klä upp mig för dem, laga mat åt dem och ta hand om dem. Men handen på hjärtat mina damer, är det inte underbart att då och då dra av sig stay-upsen och dra på raggsockorna för en riktig hejans tjejkväll? Tjejerna är som jag, de gillar samma saker och jag behöver inte försöka imponera. Istället lagar jag den mat jag vet att vi alla älskar”, och så vidare.

Ett slags how to be a domestic goddess, fast utan  den spydiga edge och visdom som the original domestic goddess (Nigella Lawson alltså) besitter. Det ska tilläggas att boken är några år gammal, men inte så många att jag kan placera den i så-var-det-förr-facket, det fack dit jag förpassar böcker som fullkomligt vältrar sig i bakåtsträvande könsroller när det gäller att laga och äta mat. Nej, den här boken är från 2012, alltså samma år som Barany vann tv-programmet Sveriges Mästerkock. Som Elaine i Seinfeld skulle sagt: I am speechless. I am without speech.

5. Ostron – en gastronomisk historia

En bok som jag till skillnad från föregående inte kan få nog av är Ostron – en gastronomisk historia av Drew Smith. Jag köpte den igårkväll och är redan en tredjedel in, och jag är fullkomligt betagen av den. Som en av blurbarna på baksidan uttrycker det: ”Gillar du historia och ostron så är denna bok ett måste. Smith berättar och målar upp en historia som gör att ostronet framträder i ett helt nytt ljus. Boken ger en knivskarp, upplysande och spännande inblick i ostronets forn- och nutida historia över hela jordklotet.” Jag är själv allergisk mot ostron, en insikt jag mycket olyckligt kom fram till under en dejt av alla illa valda tillfällen, men det hindrar mig inte från att hänföras av boken och den fantastiska historia som fullkomligt väller fram från alla platser där ostron vuxit. Det är helt enkelt en bok som nördar ur på mat för att förstå människor bättre, och den är dessutom full av fina bilder och recept.

6. Labneh från Sevan

Det är ingen hemlighet att jag är glad i Sevans produkter, de här vildgurkorna är tillexempel fruktansvärt bra, och nu har jag hittat en till: labneh! Det verkar inte svårt att göra själv hemma, men det är sannerligen inte alla dagar man har ork eller lust till det. Här har du genvägen. Huruvida de är godare än annan labneh som finns att köpa på burk såhär har jag ingen aning om, men det kanske ni har? Den som vet kan väl kommentera, och den som lever får se.

7. Lunch på Lao Wai

Lao Wai på Luntmakargatan anses vara en av de bättre kinesiska restaurangerna i Stockholm, och de serverar dessutom helt vegetarisk (ofta vegansk) mat som är vansinnigt prisvärd. På vardagarna kan man gå dit och få sig en dagens lunch för 110 kronor – idag när jag var där åt jag deras Ma La Dou Fo med minimajs, taro och tofu. Ganska mild variant men med mycket smak. Lokalen må vara sparsmakad, och presentationen av maten kanske inte den mest sensuella. Men det är gott. Har du chans, ta dig dit.

Och med detta kastar jag in handduken för denna gång. På återseende,
/Slaktarn

Jaha, jag råkar befinna mig på Malmö Centralstation idag, och sprang av en slump rakt in i världsmästerskapen i ostronöppning 2015.

Det har hållits deltävlingar hela eftermiddagen och nu är det strax dags för finalen. En herrans massa ostronlovers har samlats och sitter i tävlingsområdet och dricker bubbel och mumsar i sig ostron. Salt & Sill Deli har en disk med olika havsrelaterade matbitar. Det är ganska peppig stämning. De fyra finalisterna är svenska Lars Karlsson, danske Jesper Knudsen, Johan Malm som även han är från Sverige samt irländske Stephen Nolan. Ja, alla är män. Alla tävlande är män överhuvdtaget. Juryn består också bara av män. Ja just det, konferencieren är man också. Det verkar som att män är extra förtjusta i att öppna ostron, dessa havets vaginor (förlåt, jag kunde inte motstå).

Nu börjar finalen. Publiken är svinpeppade och klappar med i musiken och ostronen öppnas i en rasande fart. Nu har dansken öppnat alla sina och ringer i klockan. Och efter en stund också irländaren, sedan svenske Johan Malm. Hej och hå, vilken fest. Nu ska juryn bedöma hur denna yttersta elit av ostronöppnare i världen klarat sig.

Under denna lilla paus i händelseförloppet kan jag passa på att berätta lite om min egen relation till ostron. Jag är allergisk. Spyr som en gris när jag äter dem. Men det förstod jag inte tills för ganska precis ett år sedan, när jag var på en tinderdejt. Och det kan du läsa om här. Det är tråkigt då jag är ganska förtjust i själva ostronen. Är du inte lika benägen att kräkas som jag så rekommenderar jag att du prövar det recept som också finns i blogginlägget.

Inget för mig. Tyvärr.

Okej! Tillbaka till världsmästerskapen i ostronöppning. Det hr blivit dags för något som heter krogstafetten. Det är två lag, vardera lag består av tre personer. Lagen är Grebbestad Bryggeri mot  Team Göteborg (från blandade GBG-krogar). Tävlingen går ut på att öppna trettio ostron (tio för varje deltagare) och sedan sabrera en flaska champagne och hälla upp i glas. Haha! Detta är helt sjukt. Jag ska försöka klämma mig fram för att ta en bild på spektaklet.

Killarna från Grebbestad Bryggeri (höger i bilden) ringer i klockan först, trots att de var sist på sabreringen. En fin återhämtning där. Efter juryns överläggande står dock klart att det inte räcker hela vägen. Det är snubbarna från Team Göteborg som kammar hem vinsten.

Nu håller ni på att dö av spänning gällande vem som vann världsmästerskapet, va? Då ska jag inte hålla er på halster längre. Vinnaren är irländska Stephen Noland med en tid på 2 minuter och 43 sekunder. Kul! Grattis! King of oysters! Silvermedalist är svenske Johan Malm. Bronsmedaljören är också svensk, men jag hörde inte vad han hette för att alla gormade så mycket.

Herregud. Nu behöver jag verkigen en kall öl. Jag blir alldeles yr av den här testestoronstinna havsdoftfyllda luften. För att inte tala om sablarna.
/Eventslaktarn

Ostron, havets vaginor! Vissa älskar, andra hatar. Somliga vågar eller vill inte ens prova. Jag tillhör den skara som älskar, vilket är idiotiskt eftersom jag är allergisk. Jag kräks som en gris oavsett kvalitén. Allergin är lite problematisk, för jag äter ostron med så långa mellanrum att jag alltid hinner glömma bort min överkänslighet.

Glad och snäll tjej innan katastrofen

Senaste gången jag satte i mig dessa encelliga varelser var på min mosters födelsedagsfirande i somras. Jag hade en inplanerad tinderdejt efteråt. Lite småberusad på champagne och pirrig inflör den stundande dejten skyndade jag mig hem för att smälla på mig lite mejkapp innan dejten ifråga skulle dyka upp med en medhavd flaska vin. Jag noterade redan då ett lätt illamående, men avfärdade det som någon slags nervositet eller inte vet jag, halsbränna av allt bubbel? Dejten dök upp och visade sig vara både rolig och snygg. Tjoho, världen är mitt ostron! Jag gick in på toaletten och kräktes. Tänkte, skitsamma, nu har jag ju kräkts och han verkar inte ha märkt något. Lika bra att låtsas som ingenting och ha kul istället. Tyvärr slutade jag inte må illa. Jag gick in på toan igen och kräktes ännu mera. Vid det laget mådde jag så dåligt att jag fullständigt sket i hur jag verkade inför stackarn som satt med ett glas vitt i min vardagsrumssoffa. Jag kunde bara tänka på att demonen i min kropp till varje pris måste drivas ut. Jag sa som det var till dejten och han försvann innan jag ens hunnit blinka. Honom lär man aldrig se igen, det var ju synd, tänkte jag. Han som verkade så trevlig.

Här är ett recept på rökta ostron som jag på grund av ovanstående aldrig kommer att äta själv. Servera som en förrätt eller något slags fancy tilltugg när det ska minglas.

RÖKTA OSTRON MED BACON, MANGOLD OCH MANCHEGO

Du behöver: Cirka tre ostron per person, olivolja, citronsaft, några stjälkar mangold med blast (kan ersättas med vårlök om det är bökigt att få tag i), rökt bacon i bitar och flagad manchego.

1. Elda på en grill. Lägg dina oöppnade ostron på gallret när det brinner som bäst och täck över med en gjutjärnspanna eller något i den stilen. Rök under pannan tills de öppnar sig. Pilla ut ostronen ur sina skal och rengör dem noga och kärleksfullt.
2. Lägg tillbaka ostronen i sina skal och ringla över lite olivolja och citronsaft.
3. Ställ pannan på rätt köl över elden och släng i baconet när den är varm. Lägg till mangolden i bitar, vänta en halv minut och addera den flagade eller rivna osten.
4. När osten smält – lägg på lite av blandningen på varje ostron. Eventuellt är grovmalen svartpeppar en bra idé.

Just det, hur gick det med tinderdejten undrar ni kanske nu. Tydligen är faktiskt ostron ett så starkt afrodisiak som de hävdas vara, även i uppkräkt form. Vi har varit tillsammans i nio månader.