Att fryst mat skulle vara det som fick detta ishjärta att tina upp kom ju som något av en överraskning. Men så är det. Det betyder att jag titt som tätt tittar in på Picard för att se vad de har för nytt att erbjuda mig och min redan överfulla frys. Jag var där i förrgår och gjorde en räd, och kom hem en påse ogräddade croissanter, ett par små tomattarteletter, samt fyra chokladeclairer som jag slukade i rask takt medan jag kollade på det senaste avsnittet av Girls (stackars Ray). Utöver dessa sedan länge goda vänner fick jag också med mig ett par nya bekantskaper: pommes frites på sötpotatis, och ogräddade skivor kakdeg innehållande chokladbitar.
Sötpotatisen kommer i påsar om femhundra gram och kan tillagas i fritös eller ugn. Att göra egna pommes frites är sannerligen ingen konst (touchar ämnet lite löst i det här inlägget) men ibland finns det saker som känns vansinnigt mycket mer lockande än att skala, skära och olja in ett antal potatisar, speciellt om man ska tillaga stora mängder, och då kan den här typen av genväg vara synnerligen bekväm. Jag har inte testlagat ännu, så någon utförligare recension är inte aktuell just nu, men förhoppningsvis är det fåniga talesättet ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” applicerbart.
Och, appropå bekvämlighet: kakdegen. Mellan den trettonde mars och tolfte april har Picard någon slags kampanj de kallar ”united tastes of America”, i vilken ett antal limited edition-produkter ingår. det är munkar med glasyr och krossade smarties, en hysteriskt tumblr-vänlig tårta med ett inre i regnbågens alla färger, en så kallad bretzel med pastrami och cheddar, och så sist men inte minst den där frysta kakdegen jag släpade med mig hem.
Innan jag går in på eventuella för- och nackdelar med den här produkten vill jag prata lite om själva företeelsen.
Minns ni den där TV-reklamen för Ekströms smulpaj från 2008? En mor och hennes dotter står i ett ljust pastelligt kök. De öppnar frysen och tar fram förpackningen, mamman häller ut först bären och sedan pajmixen i en form, och medan pajen gräddas i ugnen blir de *lite galna*: sätter upp håret i varsin slarvig knut och tar på sig förkläden, hänger upp en gammal bonad med det broderade budskapet ”baka baka liten kaka” på väggen, klappar in vetemjöl i ansiktet och beter sig allmänt busigt, och så tar de ut pajen lagom till att det plingar på ytterdörren. När gästerna dyker upp, lika pastelliga som scenografin, står mor och dotter uppställda med en nybakad smulpaj redo. Hela förloppet avslutas med att de sitter till bords, och mamman och dottern möter varandras blickar medan de ler ett slags vår-lilla-hemlighet-leende.
Den reklamen var mitt första möte med den här typen av produkter. Jag minns att jag då tänkte att det var helt sjukt, att just smulpaj av alla saker man skulle vilja ta genvägar till att baka var så orimligt, för det tar ordagrant tre minuter att göra själv. Tre minuters genväg till busshållplatsen, ja tack, men tre minuters-genväg till smulpaj? Då tar man väl hellre en noll minuters-genväg och köper en färdig, godare?
Så tänkte jag då. En slags matsnobbism kanske, som inte direkt avhjälptes av den där löjliga reklamen som anspelar på någon slags femtiotalsartad värdinneroll, men där hon tillåter sig att så att säga ta en liten paus, leva lite, busa till det lite. Inte baka från scratch! Nu sitter jag här med ett gäng frysta kakdegsklumpar i frysen, och planerar knappast att bjuda någon på dem och låtsas att jag bakat de själv, men jag känner mig nöjd – för visst är det så att trots tidsbrist eller allmän ovilja mot bakning är det det nybakade man vill åt, doften som kommer av något som gräddas i ugnen? Då hjälper det kanske inte att ta noll minuters-genvägen, den som innebär att gå till valfritt närliggande bageri och köpa en troligtvis mycket godare kaka för ett liknande pris. Och det är där detta segment av produkter kommer in.
Två personer som bara LÅTSAS baka!?
Om man bakat kakor själv tillräckligt många gånger vet man att det går att frysa in kakdeg. Rulla ihop alltsammans till en avlång korv, ta fram och skär upp en bit när helst du har lust, och BAM! en kvart senare har du en alldeles underbar nybakad kaka, precis så som du helst vill ha den. Svinbra grej. Det är dock så att inte ens en övermänniska som jag kan förmå mig att syssla med sånt, och bakar jag någon gång kakor så gräddar jag allesammans. Jag sitter inte och håller på kakdegen som en annan deg-horder. Det är inte realistiskt.
Alltså blev jag glad när jag såg denna kakdegsskapelse där i Picards frysdisk. Det finns liknande produkter i handeln, färdiga men ogräddade kakdegar alltså: jag vill exempelvis minnas att Ica har en egen variant som dök upp för ett par år sedan, men jag har inte stött på några vars innehållsförteckning inte multiplicerar antalet ingredienser i ett normalt kakrecept med tio. Jag har heller inte lokaliserat några halvfabrikat som innehåller smör, de tenderar istället att innehålla någon slags härdad fettbomb, en sprängdeg som aktiveras av ugnsvärme och som när du slukar den är redo att brisera i dina stackars artärer. Fördel med Picardvarianten: jag begriper innehållsförtäckningen! Och de innehåller smör. God bless the french. Nu återstår bara att smaka.
/Slaktarn
