I förmiddags var jag ute och gick i en park. Tanken var att jag samtidigt som jag hade min dagliga naturupplevelse skulle slå mig ner någonstans i parken för att styra upp ansamlingen av administrativt tråkgöra. Medan jag strosade runt i jakt på en lämplig spot spelade jag Pokemon Go. Fångade in några Drowzees, brottades med en Jinx, ja ni vet. Promenaden i parken styrdes alltså av hur pokestopsen, alltså de basstationer där man som spelare kan plocka upp nödvändiga prylar, var placerade, och blev därför varken rak eller logisk. Jag upptäckte snart att ett av pokestopen, ett som dessutom någon hade lagt ut ett sånt där lockbete som gör att det är extra bra för att fånga in pokemons, låg på den soldränkta uteserveringen till ett kafé. Bingo!

Väl i kassan, efter att ha beställt en halvexalterande wrap samt en bryggkaffe med mjölk, fick jag chans att fråga tjejen bakom disken om det som upptagit min tankeverksamhet de senaste femton minuterna. Har det fördelaktigt placerade pokestopet påverkat businessen? Hon skrattar åt min fråga och tittar ut över uteserveringen. Nära hälften av gästerna där sitter djupt koncentrerade och tittar på sina mobilskärmar. Vad tror du själv? frågar hon mig. Samtidigt hör jag någon vid ett av borden närmast väsa till sin kompis: Kolla. Det är en Hypno i närheten!!!

För några veckor sedan läckte ett mail från McDonalds Japans PR-avdelning till allmänheten. Mailet handlade om ett samarbete med Pokemon Go, som syftade till att köpa upp sponsrade platser i spelet. Mer specifikt: att tretusen så kallade gym, som är en essentiell del av spelet, skulle förläggas i japanska McDonalds-restauranger. En vecka senare bekräftades samarbetet, samtidigt som spelet var tänkt att lanseras i Japan.

Hur försäljningssiffrorna förändrats efter att spelet dragit igång är än så länge inte känt, men en fingervisning om vilket håll det barkar åt kan man få om man tittar på hur det såg ut efter att McDonalds beslutade inkludera en Pokemonleksak i sina Happy Meals inför spellanseringen. Försäljningen ökade då med tjugotre procent.

/Slaktarn

Då och då recenserar jag krogar, och då kan det vara bra att ta anteckningar. Tyvärr är det inte speciellt diskret att sitta och krafsa ner saker i ett kollegieblock under medan man äter, och inte heller känns det vidare trevligt för ens middagssällskap (för att inte tala om servitören när denne ser att man skrivit saker som ”mesig!!! dallrigt inre”). En lösning är att istället ta bilder. Lokalen, den lokalt producerade äppelmusten, det uttråkade medelålders paret vid bordet till höger, forellrommen som balanserar högst upp på den minimala förrätten, såsfläcken på bordet som förblir oupptorkad under hela besöket. Allt som kan hjälpa till att återskapa kvällen när man senare sitter och kliar sig i huvudet i färd med att skriva själva texten. Tyvärr har även fotograferandet sina baksidor. Alla har vi nog någon gång suttit på en middag där någon i sällskapet sliter fram telefonen varje gång en ny rätt dyker upp, för att sedan rumstrera om bland glas och bestick tills kompositionen är tillfredställande. Alla har vi suttit på middagar där första tuggan av varje ny rätt föregås av ett ändlöst fotograferande. Det är irriterande. Och just på grund av det utför jag min egen fotoritual något skamsen. Jag vet inte hur många texter jag läst om krögare som fått nog och infört fotoförbud för att slippa att smartphoneförsedda gäster utan fotograferingstalang förevigar maten och bombar upp i närmsta flöde, komplett med hashtag och restaurangnamn.

Nu har restaurangernas smartphoneproblematik nått nya nivåer, i och med mobilspelet Pokémon Go’s framfart, och då syftar jag inte på upprörda gäster som hojtar ”Kyparn, det är en Dugtrio i min mat!”, utan på det faktum att det överhuvudtaget fångas Pokémons vid bordet. Bara några dagar efter lanseringen av spelet tweetade köpenhamnskrogen Nomas köksmästare Rene Redzepi om lunchgästernas fokusskifte.

Att få bord på Noma är för oss vanliga dödliga en flera månader lång process, och när den efterlängtade dagen väl är kommen innebär besöket också ett ganska stort hål i plånboken. Drömmen om att uppleva den högt prisade kokkonsten på Noma tycks för många nu också innefatta en förhoppning om en extra beställning Charizard. Plötsligt känns klagandet på det gamla hederliga matinstagramandet aningen överdrivet.

/Slaktarn

Pokemon Go. ”Redan större än Tinder”, sa man bara några dagar efter USA-lanseringen. ”Fler användare än Twitter”, hette det efter en vecka. Plötsligt vill alla Catch ‘em all! Inklusive undertecknad, visade det sig idag, när jag kom på mig själv med att fundera på huruvida den skärgårdsö jag befinner mig på kan ha andra, mer sällsynta, Pokemons än vad som finns på fastlandet. Och då har jag inte ens laddat ner appen ännu.

För den som redan är trött på Pokemon Go-hysterin väntar räddningen dock bakom knuten, i form av det (än så länge) fiktiva mobilspelet Chardonnay Go. New Jersey-baserade bloggaren Dena Blizzard ligger bakom idén, och beskriver det som ”a Pokemon Go for moms”, vilket hon också presenterar i en video som lades upp på den egna bloggen. Videon fick snabbt stor spridning, för vem vill inte tävla mot sina grannar i att jaga chardonnayfyllda vinglas? Du ska helt enkelt drink ‘em all.

Videon finns att se här. Tyvärr är den inte så rolig (tycker jag). Men idén är ju BRILJANT! Frågan återstår dock huruvida jag kan hitta mer sällsynta former av chardonnay här ute i skärgården?

Klart slut,
/Slaktarn