Hej och välkomna, dagens ämne är KORV.

Någon gång under nittiotalets mitt såg min äldre syster ett TV-program som handlade om hur det gick till när korv tillverkades, och då talar vi korv i dennis hotdogs-kategorin. Hon var inte imponerad. Hon förklarade för mig att korv var lika med blä, så när personalen på mitt dagis hade beslutat att korvgrillning stod på schemat såg jag min chans till att agera rebell. Jag grävde en grop bakom ett av husen, ledde dit några yngre barn, och lät dem i tur och ordning kasta sina ner varmkorvar innan jag täckte över dem med jord medan jag spred budskapet om hur otrevligt det var med korv. Efter gropincidenten tog det många år innan jag gav mig på varmkorvsätande igen, och det är inte förrän nu på gamla dagar jag kommit att uppskatta varmkorvens ädla konst på nytt.

För att resten ska verka vettigt vill jag börja prata om kött. Mitt förhållande till att äta kött har förändrats kraftigt främst under senaste året, och utan att gå in på det i någon större utsträckning just nu kan man säga att jag slutat äta kött som kommer från förhållanden jag inte vet något om. Att dra en gräns är svårt, vad kriterierna för ”bra djurhållning” egentligen är, och länge låtsades jag nog att märkningar som ”ekologiskt” och ”närproducerat” var garantier för att dessa luddiga kriterier skulle ha uppnåtts. Så är det inte. Jag har börjat att se det som default att nittionio procent av allt kött som serveras ute på restauranger kommer från djur som torterats till döds, och när jag äter kött hemma är det valt med en omsorg jag aldrig skulle orkat med innan, kanske främst för att jag inte känslomässigt pallade sätta mig in i hur köttindustrin ser ut. Det här är ett steg i en process, och jag är säker på att processen kommer att leda till att jag helt slutar äta djur en vacker dag.

Köttkräsenheten eller vad man ska kalla det har i alla fall lett till att det inte käkas speciellt mycket varmkorv, trots att jag nu för tiden inte gräver några korv-massgravar utan snarare skulle klassificera mig som ett fan. Just charkprodukter kan nämligen vara särskilt kluriga, för det står sällan märkt exakt varifrån råvarorna som använts i dem kommer.

Förra veckan styrde jag i alla fall stegen mot Dogfood, en varmkorveria belägen vid Fridhemsplan signerad Jon Widegren och Flippin’ Burgers-gänget, för att se om det var något att hänga i granen. De serverar varmkorv enligt samma teori som den burgarbaserade systerkrogen nått så stor framgång med, ungefär: håll det enkelt, och när alla komponenter är sina bästa jag blir produkten sitt bästa jag. I Dogfoods fall typ: bra bröd, bra korv och bra tillbehör utgör den perfekta varmkorven. De öppnade redan i våras, men tills ganska nyligen har de inte haft någon lunchservering. Nu kan den som är sugen få sig en dos till lunch mellan 11-14 på vardagarna, sedan har de siesta fram till kvällsserveringen vid 17. På lördagar är det öppet hela dagen från klockan 12.

Varmkorverian Dogfood, belägen på Industrigatan 2 på Kungsholmen

Efter att ha studerat menyn på hemsidan var mitt sikte från början inställt på sötpotatiskorven, detta då jag inte fann någon information om köttet som använts i korvarna. Väl på plats möttes jag dock jag av en glad överraskning: både nöt och fläskkött var från gårdar jag köper från själv när jag ska laga något hemma. Släng dig i väggen, sötpotatiskorv, tänkte jag och beställde istället deras ”Locals only”, som är en korv på nibblegris serverad med ketchup, senap, majonnäsgurka och rostad lök. Kvinnan på andra sidan disken frågade om jag ville ha en laddning shoestring fries också. Det blir naturligtvis ja på den frågan, och ja även på frågan om jag ville ha dem med chilimajonnäs. Efter knappt tio minuter står maten på bordet, och jag överväldigas av tacksamhetskänslor vid åsynen. Det är en visuell extra allt-upplevelse.

”Locals Only” och shoestring fries med chilimajonnäs

Det här är mat som kräver många servetter. Det är smetigt, generöst och tröstande för själen. Varmkorven är toppen, där finns stor variation på textur, och det exploderar små bomber av umami i munnen medan jag jobbar mig genom lunchen. Mina shoestring fries är jag inte lika impad av, och det har inget alls att göra med att de inte skulle vara bra – de är A+ shoestring fries, det är bara det att jag medan jag äter dem inser att just detta format på pommes helt enkelt inte är min grej, de är för knapriga och det får mig att känns mig som att jag äter chips. Jag antar att det är precis det som andra älskar med shoestring fries, men jag saknar vanliga pommes frites och deras fluffiga inre. Men, som sagt, det är en smaksak gällande format.

Hela kalaset gick på 115 kronor, och det var det väl värt. Men nästa gång ska jag gå dit på kvällen för att ha en ursäkt att ta en öl samtidigt (och ta med mig någon, så att jag har någon att dela den snaskiga sweet doggy dogg-efterrätten med).

/Slaktarn

PS! Har du inte fått nog av korv så uppmuntrar jag dig att trycka här, då kommer du till samtliga texter på temat. Allt från salsiccia med puylinser och tomatsås till filosofier kring hur ett korvbröd bäst ska skäras, och inte minst en hyllning till barndomens gyllene vardagsmiddag: stuvade makaroner med falukorv.

Att fryst mat skulle vara det som fick detta ishjärta att tina upp kom ju som något av en överraskning. Men så är det. Det betyder att jag titt som tätt tittar in på Picard för att se vad de har för nytt att erbjuda mig och min redan överfulla frys. Jag var där i förrgår och gjorde en räd, och kom hem en påse ogräddade croissanter, ett par små tomattarteletter, samt fyra chokladeclairer som jag slukade i rask takt medan jag kollade på det senaste avsnittet av Girls (stackars Ray). Utöver dessa sedan länge goda vänner fick jag också med mig ett par nya bekantskaper: pommes frites på sötpotatis, och ogräddade skivor kakdeg innehållande chokladbitar.

Sötpotatisen kommer i påsar om femhundra gram och kan tillagas i fritös eller ugn. Att göra egna pommes frites är sannerligen ingen konst (touchar ämnet lite löst i det här inlägget) men ibland finns det saker som känns vansinnigt mycket mer lockande än att skala, skära och olja in ett antal potatisar, speciellt om man ska tillaga stora mängder, och då kan den här typen av genväg vara synnerligen bekväm. Jag har inte testlagat ännu, så någon utförligare recension är inte aktuell just nu, men förhoppningsvis är det fåniga talesättet ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” applicerbart.

Och, appropå bekvämlighet: kakdegen. Mellan den trettonde mars och tolfte april har Picard någon slags kampanj de kallar ”united tastes of America”, i vilken ett antal limited edition-produkter ingår. det är munkar med glasyr och krossade smarties, en hysteriskt tumblr-vänlig tårta med ett inre i regnbågens alla färger, en så kallad bretzel med pastrami och cheddar, och så sist men inte minst den där frysta kakdegen jag släpade med mig hem.

Innan jag går in på eventuella för- och nackdelar med den här produkten vill jag prata lite om själva företeelsen.

Minns ni den där TV-reklamen för Ekströms smulpaj från 2008? En mor och hennes dotter står i ett ljust pastelligt kök. De öppnar frysen och tar fram förpackningen, mamman häller ut först bären och sedan pajmixen i en form, och medan pajen gräddas i ugnen blir de *lite galna*: sätter upp håret i varsin slarvig knut och tar på sig förkläden, hänger upp en gammal bonad med det broderade budskapet ”baka baka liten kaka” på väggen, klappar in vetemjöl i ansiktet och beter sig allmänt busigt, och så tar de ut pajen lagom till att det plingar på ytterdörren. När gästerna dyker upp, lika pastelliga som scenografin, står mor och dotter uppställda med en nybakad smulpaj redo. Hela förloppet avslutas med att de sitter till bords, och mamman och dottern möter varandras blickar medan de ler ett slags vår-lilla-hemlighet-leende.

Den reklamen var mitt första möte med den här typen av produkter. Jag minns att jag då tänkte att det var helt sjukt, att just smulpaj av alla saker man skulle vilja ta genvägar till att baka var så orimligt, för det tar ordagrant tre minuter att göra själv. Tre minuters genväg till busshållplatsen, ja tack, men tre minuters-genväg till smulpaj? Då tar man väl hellre en noll minuters-genväg och köper en färdig, godare?

Så tänkte jag då. En slags matsnobbism kanske, som inte direkt avhjälptes av den där löjliga reklamen som anspelar på någon slags femtiotalsartad värdinneroll, men där hon tillåter sig att så att säga ta en liten paus, leva lite, busa till det lite. Inte baka från scratch! Nu sitter jag här med ett gäng frysta kakdegsklumpar i frysen, och planerar knappast att bjuda någon på dem och låtsas att jag bakat de själv, men jag känner mig nöjd – för visst är det så att trots tidsbrist eller allmän ovilja mot bakning är det det nybakade man vill åt, doften som kommer av något som gräddas i ugnen? Då hjälper det kanske inte att ta noll minuters-genvägen, den som innebär att gå till valfritt närliggande bageri och köpa en troligtvis mycket godare kaka för ett liknande pris. Och det är där detta segment av produkter kommer in.

Två personer som bara LÅTSAS baka!?

Om man bakat kakor själv tillräckligt många gånger vet man att det går att frysa in kakdeg. Rulla ihop alltsammans till en avlång korv, ta fram och skär upp en bit när helst du har lust, och BAM! en kvart senare har du en alldeles underbar nybakad kaka, precis så som du helst vill ha den. Svinbra grej. Det är dock så att inte ens en övermänniska som jag kan förmå mig att syssla med sånt, och bakar jag någon gång kakor så gräddar jag allesammans. Jag sitter inte och håller på kakdegen som en annan deg-horder. Det är inte realistiskt.

Alltså blev jag glad när jag såg denna kakdegsskapelse där i Picards frysdisk. Det finns liknande produkter i handeln, färdiga men ogräddade kakdegar alltså: jag vill exempelvis minnas att Ica har en egen variant som dök upp för ett par år sedan, men jag har inte stött på några vars innehållsförteckning inte multiplicerar antalet ingredienser i ett normalt kakrecept med tio. Jag har heller inte lokaliserat några halvfabrikat som innehåller smör, de tenderar istället att innehålla någon slags härdad fettbomb, en sprängdeg som aktiveras av ugnsvärme och som när du slukar den är redo att brisera i dina stackars artärer. Fördel med Picardvarianten: jag begriper innehållsförtäckningen! Och de innehåller smör. God bless the french. Nu återstår bara att smaka.

/Slaktarn

Kanske var det för att jag på senaste ägnat mycket tid åt att kolla på The meat show på Eaters youtubekanal och genom detta liksom fått smak för allt som rör amerikanska, och då framförallt judiska, deli-mackor. Kanske var det för att jag var bakfull och hade ett trängande behov av syrliga pickels och fettiga umamibomber. Kanske råkade dessa båda faktorer sammanfalla vid en perfekt tidpunkt, vilket resulterade i en perfekt rätt precis när jag behövde den som mest.

Vi talar om en macka. Färsbiffar som steks och skivas upp och landar tillsammans med karamelliserad lök  på en skiva rostbröd. Men inte bara det: vi har även surkål, saltgurka, senap, majonnäs, smält ost och körvel att tacka för denna skapelses storhet.

Vad kallar man en sån här då? Det är ju en slags variant på en reubenmacka (pastrami eller corned beef, surkål, ost och så kallad russian dressing mellan skivor av rågbröd), men att kalla det för en reuben vore fel. Det finns likheter med en hamburgare, men inte heller det är korrekt. En ”beef patty melt” (älskar man inte allt som heter något med ”melt”?!) skulle kunna vara ett rimligt namn, men det vore skoj att använda sitt förstaspråk ibland också. En färsbiffmacka med pickles? Låter inte alls lika gott. En delimacka x-tra allt? Vi närmar oss. Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost? Det blir bra.

Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost

Den här mackan har många komponenter, men är egentligen inte speciellt tidskrävande. Det du behöver börja med är att göra biffarna, steka dem och lägga dem åt sidan. Följ upp med att karamellisera lite gul lök och lägg även den åt sidan. Sedan lägger du ner brödet i det där glossiga feta slafset som finns kvar i stekpannan, och ser på medan det absorberar dessa livets näktar och blir gyllene.

På brödskivan monterar du sedan din macka i ungefär denna ordning: Ett lager stark senap, några skivor saltgurka, majonnäs, ett berg av surkål, en köttfärsbiff som du skurit upp i skivor, och en skiva ost (jag använder naturligtvis knallorange plastost, då det är mitt stora guilty pleasure här i livet).

Moment nummer tre är att se till att osten smälter, och det gör du genom att placera dina mackor på en bakpappersklädd plåt och skjutsa in dem i ugnen några minuter. Om du är riktigt proffsig är ugnen redan varm då du strax innan du började med mackan tillagat ett lass pommes frites med hjälp av den. Pommes frites är nämligen det perfekta tillbehöret till vår extra allt-macka.

När osten smält tar du ut mackorna och avslutar dem med ytterligare senap, ett till berg av surkål, och sist men inte minst en liten skur av rostad lök (mer karamelliserad lök går också bra, men man gillar ju lite knaprighet, am i right?), och högst ut på detta berg av goda saker: ett par kvistar körvel. För att det är gott, och för att det är snyggt. Vi är ju inte barbarer.

Jag tänker ge er tre mycket simpla minirecept här. Det ena är på biffarna, det andra på köttfritt alternativ, och det tredje på pommes fritsen. Ni har säkert egna välbeprövade varianter på att laga det, men om det saknas kan du följa dessa.

Biffarna
400 gram köttfärs (ger 4 biffar)
Ordentligt med nymald svartpeppar
En tesked salt
Ett par matskedar ketchup (ja, ketchup, se inte så dömande ut)
Och om du har hemma: några droppar liquid smoke

Lätt som en plätt: lägg samtliga ingredienser i en bunke, blanda runt ordentligt, forma fyra lika stora biffar. Stek, helst i gjutjärnspanna, tills de fått fin yta. Sockret i ketchupen bidrar till att göra de extra vackra, håll koll bara så att de inte bryner på för mycket. De är klara när de ser jättegoda ut och du ser att de börjar släppa ifrån sig vätska, de brukar liksom bilda en liten sjö ovanpå sig själva. Ta den då från pannan och lägg åt sidan. Skiva när de svalnat en aning.

Portobellosvamp istället för biffar
Jag kan inte låtsas som att den här mackan inte är godast i sitt orginalutförande, men att byta biffen mot portobellosvamp är, 1: bättre för alla, och 2: billigare. Och vem ogillar egentligen portobello? Ingen. Om den inte är helt sjuk i huvudet. Så här gör du: Ta stjälkarna av svamparna, lite beroende på storlek kan du tänka en per macka. Lägg i en bunke tillsammans med samma ingredienser som om du skulle lagat biffarna, men ta endast hälften av saltet och lägg till en matsked ljus soja. Finhacka en klyfta vitlök och släng i den också. Blanda runt ordentligt och låt stå i någon kvart. Stek i gjutjärnspanna på medelvärme tills svampen är genomlagad.

Pommes frites i ugnen
Här kommer två potentiellt upprörande fakta:
1) Jag lagar pommes frites ungefär som om de hade varit klyftpotats. Ingen fritös och inget kladd, skönt och enkelt hemmakocksbeteende.
2) Jag använder oftast bara nån random potatis (den fasta sorten, ej den mjöliga) när jag lagar, och säkert finns det mycket att säga om den saken, men det är ingen jag har lust att säga nu (den som verkligen vill nörda ner sig i pommes-träsket läser den här artikeln från Serious Eats istället!).

Så här gör du: För två nätta sidoportioner pommes behöver du runt 600 gram potatis. Skär dessa i stickor, du vet själv bäst vilket format du tycker mest om, och lägg i en bunke. Häll på en halv deciliter rapsolja, några ordentliga nypor flingsalt, gör några drag med svartpepparkvarnen, och sist men inte minst: panko! Mycket panko! Det blir krispigt, frasigt och snyggt. Allt du vill ha. Vill du så kan du addera andra saker, som örtkryddor. Timjan, rosmarin eller vad sjutton du nu föredrar. Blanda runt alltsammans och lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Fördela så utspritt du kan, de vill ha så lite kontaktyta med varandra som möjligt. Kör i ugnen på 180 grader i tjugo minuter. Ta ut och blanda runt dem halvvägs in. När de är klara lägger du ut dem på lite papper för att bli av med överskottsoljan. Sedan: ät.

Mina vänner, det var detta om detta. Vi ses snart igen och diskuterar något annat spännande.
/Slaktarn

McDonalds, lördag eftermiddag. Jag är där ensam för att äta lilla menyn med cheeseburgare och coca cola. Ibland gör jag så, går på McDonalds, ensam. Det är inget jag brukar prata högt om, för det är nämligen i matnördiga sammanhang ungefär lika förtroendeingivande som när de anställda på naturvårdsverket vägrar meet free monday i personalmatsalen (obs ej rykten, har säker källa på detta). Men vi har alla våra akilleshälar, och att ensamäta lilla menyn är min.

Det sitter några andra ensamätare vid borden runt omkring mig. En kvinna i femtioårsåldern i beige dunjacka, en ung kille med oroväckande kontaktsökande blick. En far med son som hela tiden tappar sin leksak på golvet, och varje gång den rullar iväg i lokalen utlöses en ny gråtattack. Jag sitter och doppar mina pommes frites i den pepparspetsade ketchupen, utför denna ritual som i trans. Hela sessionen tar nog inte mer än tio minuter. Reser mig upp, går med brickan till avlämningsstationen och ”källsorterar” slappt is, läskbehållare, övrigt.

På vägen ut rullar barnets leksak fram till mig och jag råkar stöta till den med foten. Ett par skräckslagna ögon ser upp på mig ,jag försöker le snällt men det är för sent. Underläppen darrar och så förvandlas hans happy meal åter igen till ett unhappy meal. Själv är jag äckelmätt, men nöjd. Tillfredställelsen ligger inte i smakupplevelsen, utan i minimerandet av överraskningar. När man vet vad man får blir man aldrig besviken, och måltiden kan arkiveras i mappen där alla andra måltider som inte betyder något ligger. Bekväma, dramafria upplevelser som kan glömmas bort direkt, så att det frigörs utrymme att spara på verkligt intressanta minnen. Lämnar lokalen. Luktar frityr. Är redo att ta mig an oväntade upplevelser igen.

Jag höjde ögonbrynen över Lidlhamburgarna här om dagen. En relaterad produkt som är aningen mer sympatisk är dessa styckfrysta pommes frites som finns på Picard. Jag beslutar också enväldigt att detta är vinnaren i tävlingsgrenen onödigt embalage. Nästa (un)happy meal – bara en defrost bort.