Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn

Hej på er. Jag har legat i sängen i några dagar på grund av en ovanligt nasty förkylning. Idag ser jag ljuset i tunneln, jag har varit uppe och skrubbat rent i köket och till och med varit ute på en liten utflykt i närområdet för att inhandla diverse förnödenheter. Imorgon kanske jag kan slå till på lite vildare aktiviteter, vem vet.

Att se friskhetsjuset i förkylningstunneln har också medfört att jag kan använda min hjärna igen! Och kvack, vad många olika viktiga tankar som står i kö för att behandlas. Många av dem har med mat att göra, eftersom det ju tillhör min favoritkategori av saker att tänka på, och som en liten teaser för framtiden och kontroll av vad ni läsare helst vill ta del av för läsning tänkte jag dela med mig av dessa.

1. Det var ju det här med Harry Potter.

Jag har senaste två månaderna (absolut enbart i researchsyfte och inget annat) plöjt igenom samtliga HP-böcker OCH sett samtliga HP-filmer i syfte att kunna göra en så utförlig analys av HP-världens gastronomiska aspekter det bara går, och i förlängningen dela med mig av mina lärdomar i detta forum. Det enda positiva jag har att säga om senaste dagarnas sjukdom är att det möjliggjorde att slå spiken i kistan på detta projekt, jag såg nämligen de sista två filmerna igår. Yes! Jag har förstått på era uppmuntrande kommentarer att det inte bara är jag som går igång på det här, och jag vill bara säga: det är på G. Tålamod!

2. Fikonträdens hemlighet

Fikon är en frukt som har en stor och hängiven fanbase – men jag tror knappast att gemene fikonlover känner till dess mörka och häpnadsväckande hemlighet! Det gjorde inte jag heller, tills imorse, när jag av ren slump snubblade över en text på ämnet. Det visar sig nämligen att processen från blomma till frukt är riktigt sjuk i just fikonets fall. Mer om detta i ett kommande blogginlägg (som förmodligen mer kommer likna en synopsis till en science fiction-rulle än ett mysigt livsstilskåseri).

3. Maten som ska göra en vacker

Norstedts förlag gav nyligen ut en bok som heter Beautyfood. Den beskrivs såhär: ”Går det att äta sig snyggare? Finns nyckeln till strålande hy, starkare naglar och glansigare hår på tallriken? Kan vi, med helt vanliga råvaror, montera upp en stoppskylt mot rynkor, plitor och grånande hår? Ja! enligt skönhets- och hälsoredaktören Maria Ahlgren. I en modern, effektiv skönhetsrutin är kastrullen lika viktig som krämburken.”

Det där med att man så att säga är vad man äter kommer ju knappast som en chock, men att bläddra i den här boken genererade minnen av tiden då min ansikshud var allt annat än finnfri och slät som en babyrumpa. Jag testade allt – krämer, syror, tabletter, huskurer, självspäkning, kokosolja, läkarbesök… och naturligtvis precis det som boken handlar om, nämligen att äta saker som mirakulöst skulle förvandla det skrovliga och röda till slätt och strålande. Min resa att äta mig acnefri involverade en mängd olika intag, det ena mer orimligt än den andra, och slutade med en gigantisk burk svindyrt vitaminpulver jag i ett ögonblick av panikartad desperation beställt från USA. Det blev varken någon beauty eller någon food att tala om.

Känner att det finns mer att säga på ämnet ”beautyfood” – har du egna upplevelser, positiva som negativa – får du gärna dela med dig via mail (julia.gummesson@nojesguiden.se) eller i kommentarerna. Så kan vi snacka om det allihopa! Tillsammans!

4. Vilken värd-typ är du?

Att bjuda hem folk och utfodra dem är bland det bästa jag vet. Att vara ”värd” innebär dock en uppsättning ställningstaganden, hur liten eller stor affär man än vill göra av det här med att bjuda hem folk. Ju fler middagar hos andra jag går på desto mer medveten blir jag om min egen approach, och alla upptäckter jag gör om mig själv i det avseendet är långt ifrån smickrande. Till exempel hatar jag knytkalas, åtminstone om det inte sker under extremt kontrollerade former, och jag avskyr att ”mötas upp och handla” när jag ska hem till någon på middag (tycker överhuvudtaget inte om att gå i butiker i sällskap av andra, sen finns det ju ett element av att så att säga bli snuvad på konfekten – jag gick ju hem till dig på middag för att slippa handla och laga mat?! osv). Nå, många tankar som ni hör. En vacker dag inte allt för långt bort ska jag skriva ner samtliga.

5. Några temamiddagar jag längtar efter att utsätta andra för

• McDonalds-middagen
  En middag värdig alla vuxna barn out there. Förrätt, varmrätt och efterrätt, alltsammans hemlagade versioner av McDonalds-klassiker. Typ såhär: förrätt i form av hemlagade chilicheese med olika dipsåser, varmrätten blir naturligtvis utformad som Happy Meal med tillhörande leksak och skulle kunna bestå av en McBean (har precis upptäckt ett enastående bönburgarrecept) med pommes frites och passande dryck, och efterrätten små individuella fyrkantiga pajer i smördeg (de här tillexempel, med fyllning av jordgubb och rabarber). Alltsammans förstås levererat enligt McDonaldsmodellen – brickor med tillhörande informativt underläggspapper på, sugrör och pappersomslag. Längtar så jag nästan spricker.
• Dalí-middagen!
  Jag gick igenom första halvan av Salvador och hans hustru Galas oerhört excentriska tegelsten till kokbok Les diners de Gala i det här inlägget. Tänk att få ta sina gäster (som ej bör vara för kinkigt lagda) med storm med rätter som Afroditepuré, kräftor på en bädd av hetlevrade martyrer och snigelsaltimbocca? Några som redan gjort slag i saken är Erik Galli och Martin Persson från tidningen Bon, och deras upplevelse finns dokumenterad i text och bild här. Läs!
• Drömmen om en helt monokrom måltid består, egentligen sjukt att det aldrig blivit av.

Bubblare: människor som luktar tryffel fast de inte ätit tryffel. Hur sjutton kan det komma sig? Finns det någon märklig vetenskaplig anledning till att det skulle kunna hända? (spoiler: ja)

Som sagt, så mycket kul i hjärnan just nu! Vad ska vi avhandla först?

Er ständigt kunskapstörstande och mathungrige,
/Slaktarn

I samma stund som jag fick höra om Salvador och Gala Dalí’s gamla kokbok från 1973, och att den åter fanns i produktion, klickade jag hem ett exemplar till mig själv i en slags alla hjärtans dags-bevis på uppskattning mot mig själv. Några dagar sedan dök den upp, lika svulstig som jag hade hoppats: en stadig pjäs med ett omslag i guld och smarriga juveltoner. Nästan irriterande excentrisk.

Jag öppnar boken och upptäcker att jag har tolv kapitel framför mig. Titlarna på vardera kapitel är även de en slags uppvisning i författarparets förtjusning i dramatik. Endast ett par riktiga divor skulle väl få för sig att döpa ett kokbokskapitel på ämnet sniglar och grodor till ”les spoutniks astiqués d’asticots statistiques”? Jag är fel person att konsultera gällande den exakta översättningen, men som av ett mirakel vet jag sedan tidigare att ordet asticots översätts fluglarver, och det får faktiskt räcka.

Innan läsaren kastas in i en serie bilder där Dalí, iklädd röd sammetskavaj och med uppspärrade ögon står eller sitter bakom olika pampigt (guld, påfåglar, allehanda fruktstilleben) dukade middagsbord, får vi också veta att Les diners de Gala är en bok som helt och hållet är dedikerad smaklökarnas njutning, och inget annat: ”Don’t look for dietetic formulas here. We intend to ignore those charts and tables in which chemistry takes the place of gastronomy. If you are a discipline of one of those calory-counters who turn the joys of eating into a form of punishment, close this book at once; it is too lively, too aggressive and par too imperient for you.”

Det är väl på plats att nämna här att Salvador Dalí dog av hjärtsvikt.

Nå. Till recepten. Vi börjar med kapitel nummer ett, som täcker kategorin ”exotic dishes”. Efter ett recept på Bamako soup och innan receptet på Tropical chicken finner vi ett ett recept på en ganska spektakulär paj med det högst relevanta namnet Oasis leek pie (se bild nedan), en skapelse med fyllning av purjolök, ost, curry och bacon som strax innan servering ska krönas av en horisontell purjolök vars blast skurits för att likna palmblad. Fiffigt!

Oasis leek pie

Jag fortsätter min utbildning i Dalí-parets repertoar av exotiska rätter, genom recept på Conger of the rising sun (conger = ål), Peruvian crayfish, sedan genom Mexican baby turkeys, och får slutligen ta del av Parisrestaurangen Maxim’s recept på vaktelägg med rysk kaviar.

Nästa kapitel täcker ämnet ägg och skaldjur, och åtminstone det senare tycks ha legat herr Dalí varmt om hjärtat. Han avskydde spenat, och det av anledningen att den var otilltalande formlös efter upphettning. Skaldjur däremot var han mycket förtjust i, och det för att de var spenatens motsats: klädda i rutstning. Så här: ”I only like to eat what has a clear and intelligible form. If I hate that detestable degrading vegetable called spinach it is because it is shapeless, like Liberty. I attribute capital esthetic and moral values to food in general, and to spinach in particular. The opposite of shapeless spinach, is armor. I love eating suits of arms, in fact I love all shell fish… food that only a battle to peel makes it vulnerable to the conquest of our palate.”

Vad finns då att hämta i detta ägg-och-skaldjurs-kapitel? Först ut är ett helt uppslag täckt av en illustration av rätten The Crayfish of Paracelsus. Helt enkelt ett berg av kräftor som enligt författarparet ”has to be served along with the head or torsos of hot-blooded martyrs”. Se bild nedan.

Kräftor på en bädd av hetlevrade martyrer!

Lite mindre uppmärksamhetssökande är nästa recept på Kräftconsommé. Efter detta följer recept på Egg broth, räkparfait, och så ett recept kallat Goose eggs som inleds med orden ”of course, these are nothing but hen’s eggs. We are simply going to transform them”. Sedan har vi sillpuré, och så Oysters à la Brolatti från restaurang La tour d’Argent i Paris. Vidare förbi tusenåriga ägg och Mussels surprise finner vi det spexiga receptet på Eggs on a spit, som inleds med orden ”It is fun to present this dish, which is also good to eat”. Det tror jag när jag ser det! Vem känner sig manad?

Förrättskapitlet, Les suprêmes de malaises lilliputiens (översättning tack?! Står det verkligen det jag tror att det gör?) inleds med ett löfte: ”Here is the supergelatinous, the flabby, the supersoft, the vicious, the dish deserving a persistent memory”. Dessa dramamakerskor har på nytt lyckats maximera min nyfikenhet. Liksom mina annalkande äckelkänslor. Nyfiken tar dock som nästan alltid i matsammanhang överhand, och jag finner när jag bläddrar vidare recept på puréad kalvlever, ett recept på Blood sausage and chestnuts souffle, som är presenterat på ett särskilt äcklande vis där blodkorven ringlande sticker upp ur kastanjesufflén som en slemmig ål. Sedan har vi foie gras inslagen i kyckling, kalvhjärna med bacon, och sedan Tripe of yesteryears, som är ett mycket avancerat recept på komage för tio middagsgäster.

Varsågod, en go Sufflé på kastanj och blodkorv.

Kapitel fyra täcker kötträtter, men först, ett helsideuppslag med en målning av olika stora köttklumpar. Vad annars. Här presenteras nog ändå bokens mest ”normala” rätter: Vad sägs om Rost side of beef and vegetables eller Leg of lamb shot with madeira? Det betyder dock inte att Dalí-parets fallenhet för dramatiska uppläggningar tagit semester. Stuffed saddle of lanb roasted in its juice tillexempel serveras upplagd på ett enormt silverfat, omgärdat av en solfjäderformation av enorma mängder späda sparrisar, och inledningen till kapitlet sparar inte heller den in på dramakrutet: ”Take a walk among the fossil meats of the Diplodocus. You will not be permitted to eat rocks, however, I will let you devour – on certain sundays – some iceberg.”

Vi måste vidare, och hamnar nu bland de recept som behandlar ingredienserna sniglar och grodor. Först ut är snigelstuvning, sedan grodkräm och White snails. Därpå får vi receptet på Snail broth, där vi i inledningen får veta att vi i detta recept, till skillnad från de tidigare, inte kan använda oss av burksniglar utan behöver levande sniglar. ”Our ancestors already knew quite well how invigorating this broth could be, and how fitting it was to serve the day after a big feast”. En fantastisk bakiskur, med andra ord! Vidare finner vi recept på ramekins of frog’s legs, Snail saltimbocca, ett recept på sniglar i chablis, och så inkastat mitt i allt: Crab meat with mushrooms. Recept nummer femtiosju är det på grodpastejer, och det är lyckligtvis ett av de som förärats en bild. Se nedan.

Recept nummer femtiosju: Frog pasties

Mina vänner, vi har inte ens hunnit halvvägs, och jag måste iväg och uträtta några ärenden. Jag tar mig således rätten att dela upp detta blogginlägg i två delar, för vi har sju kapitel till att ta oss igenom! Under tiden föreslår jag att ni, om ni nu mot all förmodan inte fått nog av kokboksknas, trycker på kokbokstaggen, för då får ni upp samtliga kokboksrelaterade inlägg. Min egen favorit bland dem är inlägget som behandlar Kris Jenners kokbok.

På återseende,
/Slaktarn

Förutom att måla stora människoblobbar och speglar ute i öknen brukade Salvador Dalí då och då även ställa till med hejdundrandes middagsbjudningar tillsammans med hustrun Gala. Jag har själv inte fantasi nog att föreställa mig exakt hur dekadenta och bisarra dessa måste ha varit, men lyckligtvis sammanställde de en bok tillsammans på temat som utkom första gången 1973 – en raritet titulerad Les diners de Gala, mycket sällsynt och starkt åtrådd av såväl kokboksfanatiker som Dalíälskare. Förlaget Taschen beräknar att endast fyrahundra exemplar av kokboken finns kvar ute i världen, så åtråvärda och dyrbara att de förmodligen tillhör en liten skara biljonärer som stuvat undan dem i bankvalv vaktade av sfinxar.

Nyligen beslutades att boken skulle ges ut i en andra upplaga, och alltså kan nu även kreti och pleti ta del av de hundratrettiosju recepten. En av dessa är undertecknad, jag klickade nämligen precis hem boken från Adlibris i en slags alla hjärtans dags-baserad våg av uppskattning för mig själv, och jag är nu så exalterad att jag eventuellt kommer att sprängas.

Mat och surrealism är goda kompanjoner (personligt favoritexempel: middagsscenen i Fellinifilmen Satyricon). Kulinariska inslag i mer eller mindre aptitliga variatoner är ett stående inslag i Dalís verk, allt från självporträtt med grillat bacon till hummertelefoner. Boken är dessutom enligt vad jag förstått genomgående fylld av erotiska inslag. Kapitel tio som bär namnet The l’eat GALA handlar enbart om afrodisiakum och är tillägnat hustrun och medförfattaren.

I introt utlovas läsaren en resa i njutningens tecken, både smakmässigt och visuellt, men individer med fäbless för dieter och kaloriräknande göra sig icke besvär – om dessa ska Dalí ha yttrat följande ord: ”If you are a discipline of one of those calorie-counters who turk joys of eating into a form of punishment, close this book at once; it is too lively, too aggressive, and far too impertinent for you”.

Jag ser mycket fram emot att om två till fem dagars beräknad leveranstid kasta mig in i det kulinariska universum signerat Gala/Salvador, fyllt av grodbakelser, kannibalcollage och rakbladsuppskurna stekta ägg på smältande tallrikar.

/Slaktarn

PS. Är du också ständigt hungrig på nya kokböcker, och allra helst då av det mer bisarra slaget, föresår jag att du trycker på kokbokstaggen så får du upp allt kokboksrelaterat som skrivits här. Kul va!?