För ett par veckor sedan klickade jag mig in på en bokförsäljningssajt med avsikten att utöka min evigt växande samling av matböcker en smula. Kokboken om Shake Shack var en uppenbar kandidat. Hamburgerhypen må stå en upp i halsen, men min fascination för den sortens kultförklarad snabbmat tycks vara oändlig – det vet den som läste den här gamla texten – och dessutom vill jag veta mer om grundaren Danny Mayer efter att ha hört honom i den här Sporkful-intervjun. För att hålla Shake Shack-boken sällskap under frakten klickade jag även hem uppföljaren till Home Cooking av Laurie Colwin, som lämpligt nog har titeln More Home Cooking.

Några dagar senare meddelades jag genom ett pling i telefonen att mina böcker fanns på närmaste utlämningsställe. Med paketet upphämtat och ett glas vin inom armlängds avstånd slog jag mig ner i soffan, redo att utforska fångsten. Den nästan självgoda tillfredställelse jag kände över att ha skapat så kvalitativa förutsättningar att ha en trevlig stund förbyttes dock snabbt i förvirring när jag insåg att jag fått någon annans paket. Istället för hamburgare och livsråd med tillhörande recept hade jag fått hem följande titlar: Bli vän med din PMS, Kaos i kvinnohjärnan, Att vägra ge upp (undertitel: ”att leva med återkommande depressioner”), Har du PMS eller?, och slutligen Supermatsköket – härlig mat som gör dig glad och sund. Det uppstod kaos i min kvinnohjärna. Var är mina böcker? Vad är det här? Är detta ett avsnitt av Seinfeld? Och så vidare.

Det var med bakgrund av denna besvikelse jag kom att handla tre nya andra matböcker följande dag. Vanligtvis brukar dessa inköp inte ske i kluster, utan mer jämnt utportionerat över tid enligt en idé om att ”unna sig” eller ”pigga upp vardagen”. Klustershoppingen till trots är jag dock mycket nöjd med både den första och den andra utvidgningen av matbokssamlingen – även om jag fortfarande inte fått den första, och heller fortfarande inte begripit hur jag blir av med PMS-böckerna. I min väntan på fördjupad visdom gällande Laurie Colwins liv och hemligheten bakom Shake Shacks burgare ämnar jag roa mig med att utforska mina nya titlar: Enkel god mat av Olle T Cellton, Ramen av Tove Nilsson, och Rå som sushi av Frida Ronge.

Tre böcker med helt olika profiler, samtliga utgivna på förlaget Natur och Kultur, som för övrigt kommer att finnas på plats med böcker och författare på den julmarknad som kommer att pågå på Söderhallarna i Stockholm mellan den 15-17 december. Ett bra tillfälle att följa mitt exempel vad gäller bokinköp, och dessutom med lite tur få dem signerade.

/Slaktarn

De som älskar den amerikanska hamburgerkedjan Shake Shack älskar den djupt och innerligt. Jag besökte Shake Shack för första gången förra våren, skrev till och med en liten berättelse om besöket efteråt som jag kallade ”Man skulle inte missa att äta på Shake Shack”. Nu till våren släpper Shake Shack kokbok, skriven av VD:n Randy Garutti, kokboksförfattaren Dorothy Kalins och kulinariskt ansvarige Mark Rosati.

Titeln på boken blir Shake Shack: Recipes & Stories och kommer finnas att köpa från och med sextonde maj, men går att förbeställa redan nu. Danny Meyer som är grundare av hamburgerkedjan har skrivit introduktionen till boken, och utlovar utöver sjuttio recept och tvåhundra bilder alla tips du behöver för att återskapa Shake Shack-burgarna hemma.

/Slaktarn

PS: Uppdatering! Finns att köpa bland annat här.

Hamburgerhetsen, den hetsigaste av hetsar. Den fick mig att uppsöka ett Shake Shack när jag var i New York, trots att det endast fanns en uteservering utan tak och jag var ensam och mycket kall i spöregn och snålblåst. Lite som Knyttet. Vem tröstade knyttet? Svar: Shake Shacks orginalburgare.

Efter att ha beställt genom en lucka av en mycket surpuppig jämnårig kvinna ställde jag mig bland de andra fem desperata själarna för att vänta på att den där runda pucken jag fått i handen skulle börja blinka och tjuta. Jag hatar sånna där puckar. De avger negativ energi och förvandlar känslan av ”den som väntar på nåt gott” till frustration och maktlöshet.

Den blinkade tillsist, fick min papperspåse med en burgare och pommes frites. Vågiga pommes frites. Ställde mig under det enda lilla tak som fanns, det som var över bänken där man tar ketchup och sånt, och började käka. Det var gott. Jag var inte ensam under taket. En man i fyrtoårsåldern med resväska och svart rock stod bredvid mig. Han hade varit i vägen för mig tidigare, när jag skulle gå till luckan och hämta min mat, jag hade varit tvungen att be honom att flytta sig, två gånger till och med, för han hörde inte första gången. Vi låtsades inte om varandra, prasslade med våra påsar och åt i tystnad medan regnet öste ner. Jag tänkte att han nog var turist, på grund av den där lilla rullväskan han hade med sig. Jävla turist, tänkte jag, utan att komma ihåg att jag också var en jävla turist, som stod i spöregn och tryckte i mig en burgare enbart för att jag ju var i burgarnas förlovade land nu. Så mycket konstig undertryckt aggression mot turister man har?

Sen kom en gubbe. Gubben hade ett hetsigt sätt att röra sig på, fast inte ett jobbigt sätt utan mer energifyllt och glatt liksom. Han åt sin hamburgare jättesnabbt, och med munnen full tittade han på mig och utbrast: ISN’T IT THE BEST?! Jag svarade att det var min första Shake Shack-burgare. OH MY GOD REALLY YOU MUST BE JOKING. Mannen med rocken mumlade att han inte var säker men att han trodde att burgarna var bättre förut, att de hade ändrat de på något vis. Gubben var på så jävla bra humör, gestikulerade stort och protesterade: NAAAAH YOU’RE JUST OLD AND BITTER, THEY ARE AS GOOD AS THEY ALWAYS WERE, THAT’S A FACT, YOU’RE JUST OLD AND BITTER. Sedan torkade han sig om munnen med en servett, slängde den tog farväl av mig och mannen i rocken, sedan drog han upp kapuschongen och gick därifrån, förstås med spänstiga steg.

Sen började jag och mannen i rocken prata. Han hade jobbat i flat iron-byggnaden alldeles bredvid, men nu bodde han inte längre kvar i staden, var bara där för dagen i jobbet. Han sa att varje gång han återvände var det första han gjorde att gå hit och ta en burgare. Han frågade om mig, jag berättade att jag turistade, bla bla. Han sa att han älskade New York, att nattlivet var fantastiskt, hade jag varit ute något? Nej inte direkt, sa jag, förutom drinkar här och var. Konstigt tyckte han. När jag i förbifarten sa något om min pojkvän, att jag hade fyllt år och att han hade överraskat med en utelivsrelaterad grej, avslutade han snabbt konversationen, burgaren var ju ändå uppäten, och så följde han gubbens exempel och torkade sig om munnen med en servett, drog upp luvan och sa ett hastigt hejdå. Gick med sin fåniga rullväska över torget.

Alla burgare jag åt på resan hade så äggiga bröd. Gula och äggiga. Är de så hemma också? Så konstigt hur man märker av saker när man reser som man annars aldrig skulle notera. Med ens hänförda turistögon, så himla sugna på allt som bjuds. Torkade mig om munnen med en servett, hade ingen luva att dra upp men jag knäppte kappan ända upp och fällde upp kragen, och så gick jag därifrån också.