Hamburgerhetsen, den hetsigaste av hetsar. Den fick mig att uppsöka ett Shake Shack när jag var i New York, trots att det endast fanns en uteservering utan tak och jag var ensam och mycket kall i spöregn och snålblåst. Lite som Knyttet. Vem tröstade knyttet? Svar: Shake Shacks orginalburgare.

Efter att ha beställt genom en lucka av en mycket surpuppig jämnårig kvinna ställde jag mig bland de andra fem desperata själarna för att vänta på att den där runda pucken jag fått i handen skulle börja blinka och tjuta. Jag hatar sånna där puckar. De avger negativ energi och förvandlar känslan av ”den som väntar på nåt gott” till frustration och maktlöshet.

Den blinkade tillsist, fick min papperspåse med en burgare och pommes frites. Vågiga pommes frites. Ställde mig under det enda lilla tak som fanns, det som var över bänken där man tar ketchup och sånt, och började käka. Det var gott. Jag var inte ensam under taket. En man i fyrtoårsåldern med resväska och svart rock stod bredvid mig. Han hade varit i vägen för mig tidigare, när jag skulle gå till luckan och hämta min mat, jag hade varit tvungen att be honom att flytta sig, två gånger till och med, för han hörde inte första gången. Vi låtsades inte om varandra, prasslade med våra påsar och åt i tystnad medan regnet öste ner. Jag tänkte att han nog var turist, på grund av den där lilla rullväskan han hade med sig. Jävla turist, tänkte jag, utan att komma ihåg att jag också var en jävla turist, som stod i spöregn och tryckte i mig en burgare enbart för att jag ju var i burgarnas förlovade land nu. Så mycket konstig undertryckt aggression mot turister man har?

Sen kom en gubbe. Gubben hade ett hetsigt sätt att röra sig på, fast inte ett jobbigt sätt utan mer energifyllt och glatt liksom. Han åt sin hamburgare jättesnabbt, och med munnen full tittade han på mig och utbrast: ISN’T IT THE BEST?! Jag svarade att det var min första Shake Shack-burgare. OH MY GOD REALLY YOU MUST BE JOKING. Mannen med rocken mumlade att han inte var säker men att han trodde att burgarna var bättre förut, att de hade ändrat de på något vis. Gubben var på så jävla bra humör, gestikulerade stort och protesterade: NAAAAH YOU’RE JUST OLD AND BITTER, THEY ARE AS GOOD AS THEY ALWAYS WERE, THAT’S A FACT, YOU’RE JUST OLD AND BITTER. Sedan torkade han sig om munnen med en servett, slängde den tog farväl av mig och mannen i rocken, sedan drog han upp kapuschongen och gick därifrån, förstås med spänstiga steg.

Sen började jag och mannen i rocken prata. Han hade jobbat i flat iron-byggnaden alldeles bredvid, men nu bodde han inte längre kvar i staden, var bara där för dagen i jobbet. Han sa att varje gång han återvände var det första han gjorde att gå hit och ta en burgare. Han frågade om mig, jag berättade att jag turistade, bla bla. Han sa att han älskade New York, att nattlivet var fantastiskt, hade jag varit ute något? Nej inte direkt, sa jag, förutom drinkar här och var. Konstigt tyckte han. När jag i förbifarten sa något om min pojkvän, att jag hade fyllt år och att han hade överraskat med en utelivsrelaterad grej, avslutade han snabbt konversationen, burgaren var ju ändå uppäten, och så följde han gubbens exempel och torkade sig om munnen med en servett, drog upp luvan och sa ett hastigt hejdå. Gick med sin fåniga rullväska över torget.

Alla burgare jag åt på resan hade så äggiga bröd. Gula och äggiga. Är de så hemma också? Så konstigt hur man märker av saker när man reser som man annars aldrig skulle notera. Med ens hänförda turistögon, så himla sugna på allt som bjuds. Torkade mig om munnen med en servett, hade ingen luva att dra upp men jag knäppte kappan ända upp och fällde upp kragen, och så gick jag därifrån också.