Hej hej hemskt mycket hej! Glöm riksdagsdramatiken, dagens stora nyhet är att McDonald’s i Sverige följer upp succén McVegan som kom i slutet av 2017 med ett veganskt happy meal.

Kul, tänkte jag, och visualiserade en miniversion av tidigare nämnda burgare, kanske till och med en skiva lagom klistrig veganost? Hela tilltaget med en växtbaserad variant på happy meal, denna barndomens heligaste av måltider, får naturligtvis A for effort – men tyvärr måste jag bekänna att en viss besvikelse infann sig när det istället för den burgare jag visualiserade visade sig innehålla falafel och dippsås.

Den troligtvis ganska oimponerande och torra falafeln kommer kunna upplevas på samtliga McDonalds från och med den 22 januari. Någon som kan tänka sig att testköra? Jag håller mig i väntan på en mini-McVegan.

Slut på nyhetsrapport.
/Slaktarn

PS. Älskar du McDonalds och vill veta allt om knasiga lokala variationer på deras käk? Vilken tur, den läsningen finns nämligen här!

Under hösten testade McDonalds en ny vegansk burgare på den finska marknaden. Mottagandet ska ha varit översvallande positivt, och den framgångsrika testperioden har resulterat i att menyn på samtliga Svenska och Finska McDonalds utökas permanent med nya burgaren McVegan från och med den 28 december.

McVegan har tagits fram tillsammans med svenska livsmedelsproducenten Anamma, och kommer att ha en biff gjord på sojaprotein toppad med äggfri majonnäs, sallad, lök, saltgurka och tomat. Enligt Anamma själva ”är samarbetet långsiktigt och ger stora möjligheter att utveckla fler nya rätter och smaker”, vilket antyder att det finns planer på att ta upp stafetten mot konkurrenten Max (som ju för tillfället är överlägset bäst när det gäller det vegetariska och veganska burgarsegmentet).

– Vi är fantastiskt stolta över att McDonald´s väljer att bygga sin nya burgare på vegoburgare från Anamma. Det ger fler möjligheten att upptäcka hur gott och enkelt det är att äta veganskt, samtidigt som vi tillsammans minskar klimatavtrycket på vår planet, säger Nina Sandström som är marknadschef på Anamma.

För den som inte kan hålla sig till årsskiftet har Business Insider Nordic har gjort ett smaktest som finns att läsa här. Där är de (spoiler!) mycket positiva. Några andra som är positiva är tidningen Vego, som skriver att den är helt fantastisk: ”Det är en mild kryddning som inte tar över, majonnäsen smakar precis som den ska, de karaktäristiska salta gurkorna (som vi älskar) ger en fin brytning och om du älskar/älskade McFeast så kommer du att älska den här”.

Så här ser ditt nya veganska happy meal ut! Foto av Oliver Pechter för Business Insider Nordic.

Själv har jag i princip slutat äta helt på McDonalds sedan något år tillbaka, mest på grund av att deras vegetariska sortiment varit så undermåligt. En McVegan har alltså absolut potential att locka mig tillbaka in i stekoset, för jag saknar det mer än jag vill erkänna. Nästa steg är förhoppningsvis att introducera en köttfri lite mindre burgare, en sån man kan slänga i sig kvickt och för en billig penning, motsvarande tillexempel cheeseburgaren. Den som lever får se.

Frågan är nu när Burger King ska vakna till liv ur sin undermåliga vego-dvala…

/Slaktarn

Senaste månaden har mina dagar kommit att se ganska annorlunda ut mot tidigare, och en trevlig effekt av det är att jag har utrymme att gå och äta lunch på stan i tid och otid (men mest vid lunchtid). Detta gör jag oftast ensam, ibland i sällskap av en bok och ibland i sällskap av min egen underhållande hjärna. Idag gick jag till Taku-Taku, för det har tjatats runt omkring mig om deras mat, och ibland gäller det att bara glida med strömmen så att man inte hamnar helt bakom.

Vad är Taku-Taku då? Det är en stockholmsbaserad restaurangkedja (de öppnade precis sin tredje restaurang) av vegansk karaktär, som inte helt sällan refereras till i press som ”Sveriges första veganska snabbmatskedja”. Kocken Sebastian Shauermann står bakom konceptet, som bygger på så kallad slow cooked fast food och där smaker och matkulturer blandas hej vilt. De första två Taku-Taku-restaurangerna öppnades i anslutning till mataffären Paradiset i Sickla och på Södermalm, och på senaste tillskottet på Birger Jarlsgatan har de förutom den ordinarie menyn dessutom en slags extrameny med experimenträtter, och så serverar de brunch på helgerna.

Taku-Taku Birger Jarlsgatan ligger inrymt i entrén till Norrsken House (”a 2400+ square meter creative cluster for driven tech entrepreneurs and people who want to solve global issues”), något jag inte begrep på förhand, så när jag ser horderna av unga människor med klistermärksprydda laptops i låga bulligt formade sittmöbler blir jag lite förvånad, men tänker att problemet med att hitta någonstans att jobba under eftermiddagen möjligen är löst. När jag sedan kommer ihåg att min dator som jag bär runt på är en macbook av årgång 2001, tjock och tung och utan klistermärken men med silvertejp, sprucken skärm och ett batteri som dör direkt när kontakten dras ut eller sladden glappar känner jag min plötsligt inte lika sugen. Man vill ju inte bli utskrattad av alla driven tech entrepreneurs.

Men äta tänker jag i alla fall göra. Jag beställer pulled oats, och har uppenbarligen inte läst menyn speciellt noga, för det är inte en rätt utan toppingen på en ”bowl”. En ”bowl” kan i teorin vara vad som helst som är ätbart och som serveras i en skål, men oftast är det något som används för att beskriva mat i kategorin hälsohetsig/rawfood/clean eating-spektrat. Känner hur mina taggar riktas utåt, men lägger band på mig, skakar av mig dem. Och tur det, för vips så står min bowl där framför mig, komplett med bladspenat, picklad rättika i fluorescerande rosa, en slags syrlig grönsakssalsa, kimchi, ris och koriander. Och, ja ni ser ju själva på bilden under, det ser ju inte precis o-gott ut.

Jag tar bestick, servetter och ett glas vatten, och upptäcker till min stora glädje ett utbud såser man kan härja fritt bland. Hittar man en favorit bland dessa finns det dessutom chans att köpa med sig sagda sås hem. Alltid en go touch, om du frågar mig.

110 kronor och en bowl mat senare känner jag mig rätt nöjd. Det var gott, välbalanserat, tillfredställande. Mina bulgogi pulled oats med svamp är jag dessutom riktigt imponerad av, det var smakrikt och hade framförallt en riktigt bra textur. Känner mig ordentligt inspirerad och taggad på att laga pulled oats hemma, vilket är en bedrift i sig då all mat som beskrivs som ”pulled” länge har känts minst sagt gäspig.

Pulled oats är en ny produkt som finns i butik i tre olika smakutföranden sedan början av september, och efter denna första upptäcksresa känner jag att där finns stor potential. Hojta till om ni vill att jag spårar upp ett gäng pulled oats-förpackningar och ger mig på en utvärdering.

Ser framför mig att jag och Taku-Taku kommer ha många produktiva och givande möten i framtiden. Nästa gång kanske jag tar en kaffe efter maten och jobbar lite också. Ska bara köpa en ny dator först.

/Slaktarn

I avsikt att skriva slog jag mig ner med en kopp kaffe och Orinoco Flow (tack för att du finns, Enya) på högsta volym, och insåg snabbt att det var en hel vecka sedan jag krängde ut något nytt här. Var tar tiden vägen? Obegripligt. Mycket vatten har i alla fall runnit under broarna sedan sist.

Man skulle kunna tro att så lång tid borde resulterat i någon mer revolutionerande eller åtminstone inspirerande tanke än den jag snart kommer att presentera, men så är inte fallet. Jag har ägnat denna vecka åt att sova, stirra in i väggen och äta varmkorv. Eftersom jag tycker om att ”gräva där jag står” som det brukar kallas är det också just varmkorven som nu är föremål för granskning. Eller, bättre bestämt, varmkorvens bröd.

Som middag på tu man hand tycker jag ibland om att avnjuta två korv i bröd med tillhörande folköl. De kan se ut ungefär så här: en klick coleslaw i varje bröd, hårdstekt hot chorizo från Astrid och aporna ovanpå, och så senap, ketchup, hackad smörgåsgurka och rostad lök ovanpå. Kanske toppat med lite smörgåskrasse om jag har det hemma. Se här själva (notera min tröjklädda mage som tydligen nästlat sig in i bild i nedre högerkant).

Varmkorv är ju egentligen mest en fråga om att montera, minus stekningen eller kokningen av själva korven då, och det var just i detta moment som viss irritation uppstod. Varje gång jag står i begrepp att använda ett korvbröd stör jag mig på samma sak: snittet. Varför ligger snittet på sidan? Låt mig illustrera vad jag menar, med hjälp av det i användarvänlighet oslagbara ritprogrammet MS Paint:

Nackdelen med sidosnittet är att varmkorven blir instabil när den ligger på tallriken, för att inte tala om dess benägenhet att helt falla sönder om man som i ovanstående fall använder sig av en slabbig komponent så som coleslaw eller för all del räksallad. Ett toppsnitt skulle lösa problemen. Dagen efter på den lokala coopbutiken gjorde jag till mitt mål att försöka lokalisera ett korvbröd med ett toppsnitt. Hittade inga. Finns det några på marknaden, eller ska man tvingas baka ett själv? Det skulle ju slita charmen ur hela varmkorvsmiddagen, då poängen med den är att det är tillfredställande mat som går snabbt som sjutton att pussla ihop och inte kräver någon tankekraft eller ansträngning. Alltså är en hembakt avlång fralla är ett effektivt sätt att få hela ekvationen att rasa ihop.

Frågorna hopar sig:
1. Finns det fler där ute vars liv skulle kvalitetshöjas av en toppskuren korvbrödsprodukt?
2. Och, ännu viktigare – finns det någon som har hittat en?

/Slaktarn

Mitt första möte med mat på holländsk mark var genom en automat. Precis utanför centralstationen i Amsterdam fann jag dem, ett stort antal Kaassoufflés, var och en inackorderad i ett fack i väggen där de solade sig i varmhållningslampornas sken. För en spottstyver slogs låsmekanismen till ett av facken av, och den utvalda kaassoufflén kunde plockas ut, pappret prassligt och oljigt av fett.

En kaassoufflé är smält ost i ett hölje av deg som panerats och sedan friterats. Du biter genom den frasiga utsidan och finner där en ostgegga som inte på något vis kan beskyllas för att vara varken nyttig eller elegant. Däremot har den en lugnande effekt, trösterik på samma sätt som barndomens möten med de där åtråvärda toastmaskinerna vissa särskilt lyckliga familjer hade tillgång till. Smält ost i en automat, expressvägen till sinnesro.

Det fanns inte bara kaassoufflés i automaten. Facken bredvid innehöll cheeseburgare, och de bredvid dem kroketter i olika variationer. Kompletterar med pommes frites gör man vid disken intill, och det är också där maten som hamnar inuti facken uppstår. På motsatt sida om automatluckan gästen öppnar finns nämligen ytterligare en lucka. In på ena sidan, ut på den andra. Så länge man inte ger sig på att stilla sitt pommes frites-begär kan hela transaktionen ske utan mänsklig interaktion, vilket faktiskt inte är så dumt just när man är i färd med att beställa just en klump friterad ost. Det är helt enkelt något man vill göra ifred.

Den här typen av automatrestaurang är inte ett nytt påhitt. Den första automaten dök upp redan 1897 i Berlin, och togs några år senare till USA av Horn & Hardart. Den första amerikanska automatrestaurangen låg i Philadelphia och blev snabbt populär, vilket ledde till att Horn & Hardart gjorde en kedja av alltsammans. 1912 slog de upp portarna till sin flaggskeppsrestaurang vid Times Square i New York, ett elegant bygge med marmorgolv och pampiga takornament, alltsammans inramat av en två våningar hög målad glasfasad. Längs väggarna fullt av små luckor bakom vilka skatterna låg och lockade, bakom dem full aktivitet för att se till att de inte stod tomma.

”The new method of lunching” löd lockropet. På sätt och vis var öppnandet av automaten det också, en pusselbit i det nya och snabbt växande konceptet fast food – vad du vill, när du vill, för nästan ingenting. En skänk från ovan för standens stressade kontorsråttor, vars lunchtimmar bara blev kortare och kortare. Det var billigt, snabbt och dricksfritt och demokratiskt.

Horn & Hardart’s automater höll igång och var välbesökta ända in i sextiotalet, men tappade sedan i popularitet, omkörda av den snabbmatsrevolution de en gång ledde. Den sista Horn & Hardart-automaten stängde 1991. År senare försökte de sig på ett upplivningsförsök i form av ”The dine-o-mat”, samma koncept men i modernare packetering, men fick aldrig något genomslag. I Holland verkar dock mat i lucka vara alive and kicking – har du lite växel och någon form av apptit gör en kaassoufflé dig till din egen lyckas smed.

/Slaktarn