Söderberg och Sara, torsdag
Sagan om Söderberg och Sara började för åtta år sedan i Ystad med ett kvartersbageri. Sedan blev det kafferosteri och stenugnspizza på Österlen, och sedan blev det fina poäng i White Guide Café. I maj 2015 öppnade de kafé i Malmö, och när Malmösaluhall fanns de representerade även där i form av Hedvigsdal vin & vedugn.
För ett knappt år sedan bytte kaféet lokal och flyttade ett par portar ner på gatan, och det är i den lokalen, på Mäster Danielsgatan 3, jag sitter nu och dricker kaffe. Skitgott kaffe. En macka har jag ätit också, grillad med ost och karamelliserad lök, serverad med en liten burk aioli som sällskap. Annat ätbart, utöver bullar och bröd, är vegetariska soppor, croissanter med olika fyllningar (hasselnötssmör och äpple till exempel, eller ost och kimchi), olika variationer på den grillade mackan, och naturligtvis semlor.
En vän kommer, han köper en kaffe, vi beslutar dela på två små bakverk, en variant av smördeg fylld med vaniljgul äggkräm och en liten kaka av mandelmjöl. Jag blir fruktansvärt mätt och lider av att ingenting mer får plats, men jag behöver inte misströsta. Det finns en mängd saker att köpa med sig hem för den som vill det, och inte bara av det bakade slaget: färsk eller fryst pizzadeg i tvåpack, gårdsmjölk och yoghurt från Nöbbelöv, egenrostade kaffebönor, surtantens kimchi och en mängd andra hantverksprodukter.
Smak, fredag
Jag och min vän ska ses på Smak i Malmö Konsthall. Jag är tidig. Det är mycket folk, nästan fullt, men vi får plats att dela bord med två andra lunchare. Medan jag väntar studerar jag dagens meny och tjuvlyssnar på samtalet mellan männen som sitter intill. Den ena mannen har en mycket ljus och genomträngande röst. De pratar om arbetskläder.
Min vän kommer och vi går till kassan för att beställa, hon tar ölbrässerade oxrevben med majskräm och jag tar fisksoppa med saffran. Vi tar bröd, smöret är vispat. Vispat smör gör mig alltid på bra humör, det är en liten grej, men det får mig alltid att känna mig ompysslad. Salladsbuffén påminner om den vi brukade göra när jag jobbade i skolkök, och det menar jag på det allra bästa sätt: vi använde sällan bladsallad eller dyrare råvaror som tomat, utan bakade rotfrukter i ugnen, gjorde sallader på olika sorters kål, kokade linser i buljong och smaksatte med örter. Den sortens sallader. Jag och min vän äter, den här maten är underbar säger hon. Min fisksoppa är också underbar.
Sällskapet bredvid stjäl vår uppmärksamhet med sin höga ljudnivå, den ena mannen har tagit fram sin telefon och visar en video för den andra, de har vansinnigt högt ljud på. Jag och min vän ger varandra det som brukar beskrivas som en menande blick. Det går ett par minuter. Jag vrider mig till männen och säger: ursäkta, finns det någon chans att ni kan använda hörlurar? Mannen med telefonen svarar: nej, de blev kvar där hemma. Jag säger: det är väldigt högt ljud. Mannen säger: jag vet. Jag tänker: jag vet??? En servitris kommer fram till männen och säger att ljudet hörs hela vägen ut i köket. Mannen säger ännu en gång: jag vet. När de äntligen är klara med sin video vänder han sig till mig och säger: Sådär ja, nu är vi klara. Hurra, säger jag. Tänker för mig själv: din bitch.
/Slaktarn
