Grej jag missat: matpoddar. Vilka ska man lyssna på? Finns det några bra? Jag har försökt med några olika men inte tyckt om dom, drabbats av konstiga banalitetskänslor à la programledarparet i nyhetsmorgon och så vidare. Har istället för podcasts på temat mat vänt mig till dito med intervju- eller personporträttsfokus. Har man lite tur kan det nämligen vara någon kul matperson som är föremål för utfrågningen.

Kom att tänka på detta för att jag hade tänkt rapportera om en nyhet: Sveriges Radio har precis lanserat en podcast om vegomat! Den går under namnet ”Los Vegos” och görs av Therese Svensson som är skribent och kock och driver matbloggen Svenssons mat, samt Tommie Jönsson som senast sysslat en del med radio och dessförinnan precis som sin poddkollega bränt sig fast i minnet på alla som dyrkade tidningen Darling på den tid det begav sig.

Här är en intervju med Therese Svensson som Sydsvenskan har gjort, och i den använder hon min absoluta favoritliknelse i hela världen: den om auberginer och delfiner. Det antyder ju att det kan bli hur bra som helst! Hoppas jag har rätt!

Lyssna på Los Vegos här! (jag började precis lyssna på brunchavsnittet, och hon har redan använt ordet ”svamptortyr”, känner mig fortsatt optimistisk). Approachen verkar vara lite att Therese lagar maten och Tommie sitter och ställer följdfrågor och kommenterar enligt en slags Mat-Tina/Tomas Tengby-dynamik.

Okej. Åter till ursprungsämnet: kan ni tipsa mig om matpoddar? Svenska eller internationella. Högt och lågt. Eller bara fler intervjuer som kan vara av intresse för en matpundare som mig.

/Slaktarn

Meny i P1 handlade senast om att leka med maten, och vad det ska tjäna till.

Det där med att leka med maten avråds man från i tid och otid, och inte blir det mer lek bara för att man blir äldre. Undantaget, som jag älskade som barn, är det gamla psykadeliska barnprogrammet Hagelbäcks Matrast, där filmjölk blev till bilder som blev till en salig röra. Tittade man på barnprogram under tidigt nittiotal finns det en chans att mat minns detta.

Johan Hagelbäck har lekt med annan mat också, till exempel i sina konstverk med vindruvor.

”De är personliga och därför mänskliga. De blir allt skrynkligare med åren, men som unga druvor är de släta. De finns i olika färger, de kan vara stora eller små, tjocka eller smala. Som människor”, tycker han.

/Slaktarn

Frågeställningar som kan tänkas dyka upp:

1. Vad sjutton är P5 STHLM?
Svar: Det är namnet på det som tidigare hette Metropol, det vill säga en stockholmskanal på frekvensen 93,8.

2. Vad ska jag prata om?
Svar: Mat man hatar att man älskar. Helt enkelt tankarna jag påbörjade i det här blogginlägget! Som förresten har en massa tänkvärda kommentarer, läs de också när du ändå är i farten.

3. Vilken tid händer detta?
Svar: Måndag morgon klockan sju. En bra start på veckan.

Hallå där. Slå på PP3 tio över två idag så får ni höra när jag gör radiopremiär och pratar om kändiskockkulturen. Vilka är de, varför är de så jäkla kända och vad har de med verkligheten att göra? När blev stekspaden den nya gitarren, och så vidare. SKOJ!

”Jag vet inte hur det ser ut här runt bordet men min erfarenhet av lyxkrogar är ganska begränsad. Men ibland händer det även mig, och dagens spaning tänkte jag inleda med en upplevelse från ett sånt ställe, fjärran från vardagsmakaronerna. Menyn för denna kväll var en så kallad avsmakningsmeny, med andra ord en stolt parad av intrikata små skapelser som en efter en bars in. Och på ett av dessa små fat tornade en liten liten scharlakansröd kula rödbetssorbet. Den såg verkligen så utsökt ut där den låg, och eftersom målet ändå var att uppnå någon slags mättnadskänsla trots rätternas storlek så var det ett enkelt beslut att sätta skeden i denna sorbet. Och kan ni tro, vilken överraskning det blev. Föreställ er att ni går ut i skogen en kylig vårvinterdag innan tjärlen riktigt gått ur marken. Lägg er sedan ner med hela ansiktet tryckt mot jorden och därefter tar ett rejält bett. Så smakade det! Det smakade som något man aldrig tidigare haft i sin mun, och som man inte heller ska ha i sin mun. Vi hade också en mycket trevlig och något talträngd servitör som hade hela små noveller att berätta om varje rätt, man kan väl säga att berättelserna var mer omfattande än rätternas storlek. När han till slut kom fram till rödbetssorbeten så var det någon modig i sällskapet som inte kunde låta bli att säga att “Det här var ju faktiskt inte alls gott!”. Och, undrar ni då, vad svarade servitören? Blev han generad eller kanske irriterad? Nej, inte alls. Han blev faktiskt mest av allt förvånad. Gott?! Upprepade han. Vem har sagt att det ska vara gott?”