Kollade precis på ett klipp från Nyhetsmorgon i TV4 där Lennart Wallander från kommunikationsbyrån Food & Friends pratar kommande årets gastronomiska trender. Först bjuds programledaren Jenny Strömstedt och hennes kollega (vet ej namnet) på bröd med bränd skorpa tillsammans med ett bränt smör, med motiveringen att vi ”går mot mer mogna smaker”, bort från det söta och mer mot det bittra. ”Jag är skeptisk, men man vill ju vara trendig”, säger Jenny. De smakar, enas om att det är överraskande gott.

Nästa exempel är det alkoholfria alternativets uppgång. Unga idag tenderar att i allt större utsträckning välja bort alkohol, antingen helt eller delvis. Trendspaningen är alltså att drycker med lägre alkoholhalt eller ingen alkohol i alls hamnar i rampljuset. Wallander plockar fram en flaska med klar vätska som benämner som spritfri sprit – örter och andra växter som genomgått en destilleringsprocess, men utan alkoholinnehåll. ”Det smakar ju alkoholfritt”, säger programledarkollegan, ger sken av att vara optimistisk men inte på något sätt såld. Strömstedt är mer skeptisk: ”Jag är ledsen, det är en snygg flaska och en kul idé, och jag tycker inte alls att man behöver dricka massa alkohol. Men man kan väl lika gärna knöla ner lite timjan och rosmarin i vatten?” säger hon. Wallander förklarar att det inte handlar om att vara praktisk, utan om hela sammanhanget och det sociala kring drycken. Trendspaning nummer tre är den traditionella dukningens comeback – bort med gimmickgrejer som att servera maten i udda föremål (hejdå dricka drink ur syltburkar!? yes!) och fram med den rena vita tallriken. Återigen ett exempel på den här nya ”vuxna” hållningen till mat som Food & Friends-folket detekterat inför kommande år.

Jaha, och vart vill jag komma med att göra referat av det här klippet då? Jag vill klaga på den klagokör som programledarduon utgör. Tonen är hela tiden ironiserande, lite som ens föräldrar pratade om att ha häng på byxorna när man gick i högstadiet. Barnsligt, opraktiskt och obegripligt. Ska det verkligen vara något, att göra sig till på det där viset? Ska vi verkligen hålla på med sånt här trams?

Ett bränt bröd är inte mycket taget ur sitt sammanhang, men det är ju knappast det brända brödet i sig som är intressant här. Det är ju sammanhanget, am i right? Tre ord: pärlor till svin.

/Surslaktarn

För några dagar sedan läste jag en text i New York Times som hade rubriken hot skinny people are ditching salads for ’power bowls’. Den var rolig på många olika sätt. Kanske är det någon av er som läser som minns min förvirring gällande receptet på en så kallad smoothie-skål i matprogrammet Vegorätts första avsnitt. Jag har gått runt och funderat på det där med skålarna och tänkt att det måste vara något som förenar de där rätterna utöver serveringskärlet, att de alla innehåller någon gemensam komponent eller har en obligatorisk gemensam textur… ja, nånting.

Nu vet jag bättre. Jag vet nu, tack vare tidigare nämnda text, fyra saker.
1. De kan innehålla vad som helst
2. … men de ska helst innehålla 15% magert protein, 25% fullkorn, 35% grönsaker, 10% sås och 30% extrajox som nötter, groddar eller annat trams.
3. …Men det är inte så viktigt heller, för man kan lika gärna äta en ”acai-bowl” eller något sånt, och i den är det inga groddar.
4. Jag tror att jag råkade äta en ”bowl” till lunch för några veckor sedan när jag var på ett sånt där Renée Voltaire-fik! Den var tyvärr inte så god, men jag blev jättemätt.

Detta för mig alltså till den oundvikliga slutsatsen att det enda dessa ”bowls” har gemensamt är att de är skålar som innehåller mat. Att skålen plötsligt är het känns ungefär lika bisarrt som att hjulet skulle bli trendigt. Kanske kommer vi när klockan börjar närma sig fem börja slänga iväg sms till någon väl vald vän där vi föreslår att vi ska ses efter jobbet och ”ta en skål” istället för att ”ta ett glas”? Äsch. Jag fånar mig bara nu. Men inte bara – det känns faktiskt lite jobbigt. Som att jag håller på att tappa greppet där jag sitter med mina tallrikar och tänker att de minsann duger bra för mig. Herregud, är det i själva verket så att skålen är överlägsen tallriken, ungefär som att ätpinnar är överlägsna bestick? Och så sitter jag här och ojar mig i något slags imperfekt.

Fortsättning följer. Vare sig jag vill eller inte, verkar det som.
/Konservativ tallriks-lover