Hej folk och fä, här ska ni få lite inspiration vare sig ni vill eller inte.

Nyligen var jag på en otrolig lunch i regi av den sicilianska vinproducenten Mandrarossa på stockholmsrestaurangen L’avventura. Jag hade tjuvstartat på det italienska temat redan kvällen innan med en slags hemma-workshop ledd av en kompis där vi försökte få till en variation på den där raviolin jag blev så förtjust i på Lotta-middagen, så att fortsätta dagen efter med ännu mer stratcciatellaost, vin och tryffel kändes som en helt naturlig väg att vandra.

L’avventura öppnade i februari i år, och ligger inhyst i gamla biograf Metropol. Det betyder en interiör som är extra allt, pompa och ståt, högt i tak och sammet i stora lass.

I rimlig italiensk lunchanda inleddes det med antipasti. Bland de olika rätterna fanns ett litet fat ansjovis som gjorde särskilt intryck på mig: syrade små filéer smaksatta med fänkål, chili och rökt paprika. Dessa finns förstås inte på bild eftersom jag var upptagen med att äta upp dem, men vad gör man.

Det dök upp ett fantastiskt fat med carne cruda, eller lite mer plumpt formulerat: italiensk råbiff. Var och en presenterade sig iklädd ett salladsplad och pyntad med friterad lök och klorofyllgrön pistou.

Stjärnan i denna show var dock vinerna från Mandrarossa. Det pimplades både rött och vitt, men min favorit var röda Timperosse med sina plommon- och rosmarintoner.

Något som ofrånkomligt får pulsen att öka girigt är när en servitör kommer fram och börjar riva en stor mängd tryffel över något man ska till att sätta tänderna i. Till min stora glädje var detta ett av livets tryffelrivartillfällen.

Vinnare i dagens snygghetstävling var helt klart det fat med delizie med spenat och rostad romatsås. Jag har alltid tänkt att det vore kul att laga delizie, så nu har jag gett mig själv det i läxa.

Det slutade naturligtvis inte där, en tiramisu och en kopp kaffe med tillhörande biscotti skulle visa sig vänta runt hörnet, vilket var olyckligt då det knappt fanns mer rum i magen. Men jag och min vän lämnade lokalen med en stark känsla av att det saknats oss något hela livet, och detta något är den där familjära söndagslunchen som vi inte är så värst bra på här i Sverige men desto bättre i länder där släktingar tenderar bo närmare inpå varandra. Lösniningen är inte helt klar, men det finns några alternativ:

a) flytta till Italien
b) bo tillsammans med alternativt väldigt nära dina släktingar
c) laga massor med mat på söndagarna och hoppas att någon dyker upp

/Slaktarn

Vårsolen och uteserveringarnas utbredning på stadens gator väcker en törst efter rosé i många. Det är nästan tvångsmässigt – man har siktat in sig på ett gott glas rött, serveringspersonalen närmar sig, och så hör man sig själv säga ett glas rosé tack. KALLT. Det är bara att lägga sig platt.

Nu när du ligger där platt kan jag passa på att informera om att Angelina Jolie och Brad Pitt har ett rosévin, och att det från och med fjärde maj återigen finns att köpa på systembolaget. Miraval heter det, och är ”torrt med stort mineraldriv och solmogna röda bär följt av citrusfrukt och örter”.

Paret köpte det franska slottet och vingården Miraval 2012 och tog hjälp av vinfamiljen Perrin för produktionen. Ett klokt drag vad det verkar, då detta till skillnad från många andra så kallade ”kändisviner” anses hålla bra nivå. När paret sedan skiljde sig för ett par år sedan uppstod stor oro bland Miraval-fansen – blir det mer vin, eller är vi nere på sista dropparna? Så småningom stod det klart att egendomen skulle skrivas över på parets gemensamma barn, och således kunde fansen dra en lättnades suck och korka upp en flaska till. Och nu är det alltså dags för ytterligare en omgång Miraval.

Sip away!
/Slaktarn

Varje gång jag dricker sangria upplever jag det som en hyllning till mitt sextonåriga jag. Not a girl, not yet a women som Britney skulle formulerat det, och dryckesvalet – de gånger valet överhuvudtaget fanns – landade naturligtvis på en kanna vin pumpad med socker- och fruktsterioder. Rödvinsangrian må (för det mesta) tillhöra mitt förflutna, men nu är vi i mitten av augusti och det är dessutom fredag imorgon, så det är inte mer än rimligt att vi alla utökar sangriarepertoaren med en extra somrig variant gjord på rosévin, rabarber och jordgubb.

Det finns något en måste ta ställning till när det gäller att blanda till en sån här anrättning, och det är huruvida man accepterar grumlighet eller inte. Jag personligen gör det, uppskattar det till och med, men vi är ju inte alla av samma skrot och korn. De som är kräsna i frågan gör bäst i att koka en sirap på rabarber och jordgubb (detta recept är tjänligt, men släng i en kanelstång också while you’re at it), medan vi andra lite mer jordnära individer håller oss till puré-approachen. Det är också just där, i purén, vi tar avstamp nu när det nalkas recept.

1. Börja med att rensa och skära sådär fyra rabarberstjälkar i bitar. Lägg i en kastrull tillsammans med några ansade och delade jordgubbar, ett par-tre stycken räcker men ta så många du vill så länge du passar dig för att övermanna rabarbersmaken. Lägg till 1,5 dl strösocker och en kanelstång. Det kan behövas mer eller mindre socker beroende på rabarbernas syra, men sött är gött i detta fall. Låt bubbla på medelvärme i femton minuter.

2. Du bör då finna dig stirrandes ner i något som liknar det på bilden ovan. Plocka nu ut kanelstången och fös ner rabarberkoket i en mixer (eller använd mixerstav). Häll i lite vatten eller limejuice för att få fart på puréandet, och ge inte upp förrän du har en slät sörja.

3. Eftersom min plan var att ta med alltsammans till en god vän och blanda min rosésangria där packade jag ner min puré i en pålitlig gammal burk, och det är förresten en bra idé oavsett om du ska frakta den eller inte – du kommer nämligen förmodligen få lite över som du kan ställa i kylen och äta på havregrynsgröt följande morgonen.

Men nu till det verkligt viktiga: sangriamonteringen. Välj en kanna du gillar och häll i en hel flaska av ditt föredragna rosévin. Komplettera med runt en deciliter av din rabarber- och jordgubbspuré, släng i några isbitar och ordentligt med jordgubbar, eventuellt en kanelstång och, om du tillsatte limejuice i puréfasen, ett gäng limeskivor.

Nå, detta må vara den perfekta sommardrinken, men det betyder tyvärr inte (förutsatt att du inte använde dig av sirapsmetoden) att det är den perfekta emulsionen. Nej, denna drink kräver ett omrörningsverktyg, något som lyckligtvis betyder att du får användning för eventuella överblivna rabarberstänger – de kommer dig gladerligen till undsättning om du kallar på dem.

Nu återstår bara att låta din vän hälla upp i lämpliga glas och för dig att ta dig en näve chips i ena handen och ditt glas i den andra, och så avnjuter ni denna hyllning till livet, sommaren och den inre sextonåringen.

/Slaktarn

Första gången jag träffade ankan var för många år sedan, på en middag hos en ny vän. Den stod där på ett litet matbord uppträngt mot lägenhetens enda fönster, fylld av ljummet vitt boxvin, redo att servera oss ur sin platta silvernäbb. Varken jag, min nya vän eller ankan visste då att nya vännen skulle visa sig bli en bästa vän, och ankan, som levt hela sitt liv i tron att den var unik i sitt slag, skulle så småningom bli varse att den inte var så ensam som den trott.

Det gick ett år, eller om det var två. Jag och farmor stod i hennes matsalsrum och grävde i den stora serveringsmöbel som täckte större delen av rummets ena långsida, på jakt efter något att lägga sallad i. Vi skulle strax till att äta den middag som markerade början på den årliga västerbottensvistelsen, som traditionsenligt bestod av älgstek, pressad potatis, svartvinbärsgelé och gräddsås. Efterrätten oftast variationer på temat glass och bär. Långt där inne i skåpet bakom myllret av serveringsfat och terriner glimrade det av silver.

En näbb.

Ankan hade kommit till farmor på sjuttiotalet. Det var nog glas och allt möjligt till från början, sa farmor, men var de hade blivit av hade hon ingen aning om. Ta den, sa hon, så jag tog den.

/Slaktarn

Igår plingade telefonen till med ett meddelande från en vän. Hon hade skickat en skärmavbild från aftonbladet, som innehöll en annons av särskilt underhållande karaktär. En annons från vinguiden.com.

”Kan ett vin smaka smör?” undrar de, och väljer att illustrera det hela med en bakgrund av gyllengult smör som skrapats upp i en elegant loop, och framför denna ett inklipp av en av deras experter hållandes i ett vinglas. Bredbent och med böjda knän, liksom hukandes, och med vinglaset i en tvåhandsfattning, framhållet mot en som om det vore en attack. Titta!

Och så en närbild.

Jag är av uppfattningen att tvåhandsfattningar i fråga om att äta och dricka bör undvikas till varje pris. De är helt enkelt för barn och ekorrar, och är du ingetdera… ja. De bör kanske specielltundvikas när det gäller vinglas. Behöver man två händer för att greppa sitt vinglas bör man förmodligen inte dricka ur det alls. Lyckligtvis verkar inte alla hålla med mig i min åsikt, och vi får ta del av underhållande marknadsföring som den ovan!

Länge leve tvåhandsfattningen, ändå.
/Slaktarn