Första gången jag träffade ankan var för många år sedan, på en middag hos en ny vän. Den stod där på ett litet matbord uppträngt mot lägenhetens enda fönster, fylld av ljummet vitt boxvin, redo att servera oss ur sin platta silvernäbb. Varken jag, min nya vän eller ankan visste då att nya vännen skulle visa sig bli en bästa vän, och ankan, som levt hela sitt liv i tron att den var unik i sitt slag, skulle så småningom bli varse att den inte var så ensam som den trott.

Det gick ett år, eller om det var två. Jag och farmor stod i hennes matsalsrum och grävde i den stora serveringsmöbel som täckte större delen av rummets ena långsida, på jakt efter något att lägga sallad i. Vi skulle strax till att äta den middag som markerade början på den årliga västerbottensvistelsen, som traditionsenligt bestod av älgstek, pressad potatis, svartvinbärsgelé och gräddsås. Efterrätten oftast variationer på temat glass och bär. Långt där inne i skåpet bakom myllret av serveringsfat och terriner glimrade det av silver.

En näbb.

Ankan hade kommit till farmor på sjuttiotalet. Det var nog glas och allt möjligt till från början, sa farmor, men var de hade blivit av hade hon ingen aning om. Ta den, sa hon, så jag tog den.

/Slaktarn