I måndags sågs alltså min bokklubb Klitteraturklubben för andra gången och vi hade alla läst Bonjour Tristesse, i alla fall de medlemmar som var på plats.

Vi pratade om boken, lifvet och skitnödig litteraturanalys. Alltså boken är skriven av Françoise Sagan som då var 18 bast. Jag tror inte det finns en chans att hon menade att havet är en symbol för moderskap och solen faderskap som det stod i någon analys som Anisa hittade. Inte. En. Chans. Ibland är en bra text bara en bra text. Dock att det bara är att rätta mig om jag har fel.

Vi hade hittat tre olika utgåvor och läste på två olika språk. Ni anar inte den rage som satte igång när vi jämförde översättningarna och insåg att de som hade läst på svenska hade fått så sjukt mycket bättre text än oss som läste på engelska. Vad är poängen med heta sexscener om ens översättare tar det kreativa beslutet att göra en litterär fade? Den på svenska var nasty i jämförelse och ja.. vi fick helt enkelt läsa högt från de sidorna så att alla fick lika mycket snusk för pengarna.

“Love lasts about seven years. That’s how long it takes for the cells of the body to totally replace themselves.” ― Françoise Sagan