Idag har Dawit Isaak suttit fängslad utan rättegång i fyratusen dagar. Jag har sagt så mycket om det här genom åren och mitt engagemang är inte mindre nu än när jag först hörde talas om situationen när jag lärde känna hans lillebror Isso för åtta år sedan. Men situationen är… så jävla seg! Hur många turer kan man gå med på det här? Hur lång tid kan man skylla ifrån sig? Nu när alla vet.

Alltså i början, de första åren fick Isso kämpa i enorm motvind för sin bror som plötsligt blivit fängslad i Eritrea. UD frågade honom hur de skulle kunna lita på att de verkligen var bröder, tidningarna ville inte ta tag i frågan, folk ville inte höra om det. Sakta men säkert har det blivit mer och mer press kring det. Flera nyhetssajter har sina räknare som säger hur lång tid han varit fängslad. Vissa har temasajter om Dawit, andra anordnar kampanjer för namnunderskrifter och delar ut pennor.. Men ändå händer ingenting. Någon gång om året kommer det ut något rykte om Dawit. Det är någon som flytt från Eritrea som sett honom vid liv, någon annan som påstår motsatsen. Ingen vet och framför allt inte hans familj här i Sverige. Och det känns som att ingen med makt egentligen gör något. Tyst diplomati liksom, vad är det ens? Hur länge till har de mage att skylla på tyst diplomati?

Dawit fängslades 23 september 2001. 2005 var han ute en vända ur fängelset om ni minns? Två dagar i september var det. Kommer ni ihåg när det stod på text-tv att nu var han fri? När de svenska politikerna skålade i champagne och bankade sig för bröstet och gjorde långnäsa åt Eritrea? Kommer ni också ihåg att Dawit snabbare än någon hann blinka blev fängslad igen? Klart presidenten inte tänkte tappa ansiktet.. Men under de två dagarna hann Dawit ändå prata med sin bror i telefon, han hann höra sin frus röst och sina tre barn som vuxit ytterligare lite till. Han berättade om en liten kortvågsradio som han hade haft tillgång till i fängelset. En apparat som fick in Sveriges Radios internationella sändningar och mer specifikt programmet Vår grundade mening. Programmet som avslutade varje sändning med att berätta antalet dagar som Dawit suttit fängslad. Där i sin cell visste han att han inte var ensam. Att det fanns människor som visste vad som hänt, vi kanske inte visste exkat var han var eller hur han mådde, men vi visste vad som hade hänt. Han var inte längre osynlig.

Jag tror inte att han har den där kortvågsradion nu. Men det är en fin historia om hopp. Nej, nu har har hjärtproblem och diabetes i ett fängelse ingen egentligen verkar veta exakt var det ligger. Det man vet är att Eritrea bygger fängelser under marken i skogen eller innanför väggarna på skolor och kyrkor mitt i stan så att folk inte ska veta att de finns där. Det man vet är om containrarna man placerar fångar i utomhus i iskall kyla under natten och omänsklig hetta på dagen. Dag efter dag.. Sånt vet vi. Men vi vet inte vad Carl Bildt & company gör för att få hem Dawit och så länge vi tillåter dem kommer de att hålla tyst. Vi tillåter dem genom att tappa hoppet och bli uttråkade. Genom att sluta prata, läsa och skriva om det.

Just nu pågår en kampanj på Twitter som heter #fyratusen. Poängen är att skriva ner vad man själv gjort de senaste fyratusen dagarna. Gör det på twitty, gör det i din blogg, gör det på din facebook-sida, berätta det för en vän – bara gör det! Håll inte tyst för att du är too cool for school. Det är så de vinner. Hör ni det? Det är så de vinner.

Läs även Issos egna ord idag i GP.