Den här killen heter Ardalan Esmaili. Han har skrivit, regisserat och framför en föreställning utan titel som spelas på Unga Klara ända fram till 26 oktober. Se den.
Se den för att den är så jävla rolig, se den för att den gör så ont. Se den för att ännu en gång påminna dig om att nästan ingen invandrad familj flyttade hit ”för skojs skull”, utan att bakom varje flykt ligger en bottenlös sorg och tragedi. Se den för att få ytterligare ett perspektiv och för att den lyckas med det där teater fixar så sällan, men är anledningen till att jag ser föreställning efter föreställning i förhoppning om att få uppleva den där känslan igen. Den där upplevelsen av att bara svepas med och köpa varenda ord och rörelse som om det vore min egen historia som berättas på scen. När inget mer än ett rum och en ful liten ikea-pall behövs för att förflytta mig från en skolgård i Iran, till ett minfält, till ett skyddsrum, till en flygplats, till en flykt, till en pizzeria, till en pappa som bajsar med öppen dörr när du tar hem din tjej till familjen.
Bara se den.
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.