Jag måste bekänna en sak. Jag har en skämslåt som jag lyssnar på flera gånger om dagen och det har känts smutsigt från första stund. Blurred Lines med Robin Thicke ft. T.I. och Pharrell Williams <– känns jobbigt att ens skriva ut det.

Jag lade först märke till den när jag satt och mölade i mig senaste säsongen av The Voice (med Shakira och Usher). Den framträddes live där och anledningen till att det kändes så *uääääh* var det gamla vanliga med snubbar som får vara påklädda på scen och har halvnakna kvinnliga bakgrundsdansare som dansar så himla ”sexxxi”. I familjeprogrammet The Voice liksom.. Att det kan vara så vedertaget med kvinnoförnedring att det till och med är okej att ha med det framträdandet där? Aja, jag orkade inte ens se hela låten utan spolade fram och tyckte den var rätt B först. Sen har jag hört den om och om igen på radio och nu kan jag inte sluta lyssna på den.

Och jag har inte alls reflekterat över texten, utan jag såg videon och tyckte den var så slentrian-nedsättande och det fick mig att känna mig ännu skitigare. Det är en sak att bli sur på ett budskap när det är nåt man tycker är halvbra. Men när man verkligen hunnit börja gilla något?

Och sen läste jag den här artikeln och nu har jag en så himla fadd smak i munnen. För Mia Freedman har till skillnad från mig lyssnat på texten och tar upp exempel som:

och

och

Eh? Man skulle kunna tänka att det, igen, är lite allmänt slentrian-nedsättande bullish som inte ”betyder nåt” (fast såklart betyder jättemycket ändå) och är illa nog. Men så kommer man på att låttiteln är Blurred Lines. Suddiga gränser. Så du vill ta henne i röven och hon säger nej, men det betyder inte nej för dig? Det finns ett kortare ord för det: våldtäkt.

Och när Robin Thicke ska berätta hur de tänkte i sina val kring både låten och videon:

Vänta, vad sa han?

Fucking grattis ditt mähä!

Trots att jag i teorin inte tycker att man ska sammankoppla konst med dess skapare i sin bedömning av eller känsla för den, så kan jag nästan aldrig låta bli. De två sitter för tätt ihop för mig, speciellt eftersom jag skapar så starka band till artister och skådisar om de gjort något som betyder mycket för mig. Och sen när de visar sig vara idioter så.. Alltså jag har ändå redan haft en bild av Robin Thicke som en rätt thicke snubbe, så honom skiter jag i. Men Pharrell som är så bra och gjort så många fantastiska låtar som jag lyssnat på en miljard gånger..

Det är så himla mycket lättare med töntar som Chris Brown som ändå är så dålig, honom skulle jag aldrig lyssna på eller spela ute. Men när konsten både är asbra och asdålig, hur gör man då?