Inlägg taggade: Rasism feminism och annat obekvämt

2:56 11 Feb 2014

Titta en gullig pudel som dansar Lambada!

Efter skitstormen igår och idag ber nu Gomorron Sverige om ursäkt:

Gött. Verkligen jättegött. Men ni förstår att det inte slutar där va?

För som med mycket annat så handlar det inte bara om de enskilda missarna människor i maktposition gör, utan summan av alla dessa stora och små kardemummor Vi kan kalla det för ett strukturproblem om vi ska vara såna och det ska vi. Pudlar är gulliga, speciellt när de står på bakbenen och dansar. ÅÅÅÅÅH okejrå vi tar en till:

Hur gullig?

Men pudlar ändrar inte automagiskt strukturer om man själv inte aktivt arbetar för att ändra dem. Om man själv inte speglar inåt och ser att man till exempel saknar kompetensen eller medvetenheten som gör att såna här saker aldrig igen får gå via alla människor det går igenom för att sen gå ut i rutan. För det förstår vi ju alla att någon gav ett förslag på ett möte, de andra föll in och sa att det verkade kul, någon gav ett uppdrag, någon skrev ett manus, någon tryckte upp klisterlappar, någon gav lapparna till någon annan som sa orden in i en kamera som ytterligare någon annan höll, någon producerade i öronsnäckan, någon twittrade svar som antydde att problemet låg hos de som klagade osv osv. Utifrån det som har hänt så verkar inte en enda person på vägen tänkt -Hallå, det här känns ju inte så fräscht! Eller så har någon tänkt det, men takhöjden på arbetsplatsen är för låg för att våga eller kunna säga något? Vad vet jag om arbetsmiljön just där. Det jag vet är att det här handlar om så mycket mer än 9 minuter som gick ut i SVT en måndagmorgon i februari. Ni ser det va? Och ni förstår väl att den kompetensen som ni saknar faktiskt finns ”därute”? Ni behöver bara vilja göra något åt det. På riktigt.

Pussokram

 

1:56

Åh det går inte så bra för SVT just nu. Jag tänker på Guldbagge”skämten” och Fittstimskaoset. Ska vi snacka lite om det som hände i morse på Gomorron Sverige också då? Okej okej, let’s.

Panetoz och Sanna Nielsen var med i soffan eftersom de vann senaste deltävlingen i Mello. Kul! Grattis! Hurra! osv. När programledaren John Crispinsson hälsar alla välkomna börjar han dela ut namnlappar eftersom han ”har jättesvårt med namn”. Jag tittar på Gomorron Sverige nästan varje morgon och kan inte minnas att jag en enda gång sett några namnlappar delas ut på det här sättet, snälla rätta mig om jag har fel. Och med den genomlama ursäkten att man har svårt för namn? Nej vet ni vad SVT, det där håller inte.

Nu ska jag försöka vara så absolut genomtydlig jag bara kan: Problemet är inte att programledaren eventuellt kommer att uttala något namn fel, sånt händer. Det är pinsamt och jag tycker att det är extra oartigt när man bjudit in folk som gäster till sitt program, men visst alla snubblar vi ibland på vokaler och konsonanter och alla har vi blandat ihop namn som låter lika. Jag har ofta råkat kalla en Andreas för en Anders eller blandat ihop Robin med Robert. Jag skäms för mitt hjärnsläpp, det känns dumt, jag ber om ursäkt, jag lär mig, vi går vidare. Och ni kan ju bara gissa antalet gånger någon uttalat mitt namn helt fel. Jag har fått heta Suraya, Sonja, Sorya, Saroya, Saraya och allt möjligt. Men det här är inte samma sak.

Det här är antingen att inte ens försöka anstränga sig att lära sig människors namn och det är rakt av förolämpande ELLER så är det ett spex gone så jävla wrong. Det jag menar med det är att när SVT gör en stor sak av namnen på det här sättet, gör de också personerna som bär dessa namn till ”De Andra”. Igen, det är inte samma sak som när en privatperson i ett privat sammanhang råkar säga fel, det här är public service och public service ska representera det svenska samhället, framför allt ska de veta bättre. Men de gör de tydligen inte. Så låt mig förklara på ytterligare ett sätt:

Det handlar inte ens om hur svåra eller lätta namn människor har. Frågan är snarare: svåra för vem? Om SVT var lite mer vana vid att ha människor som hette till exempel Pa Moudou, Nebeyu eller Njol i sina program, antingen som gäster, redaktionella medarbetare eller programledare så skulle vi inte ens ha den här diskussionen. När man väl då har folk med namn som programledaren uppenbarligen inte säger varje dag så behöver man inte göra sig dummare än vad man är eller få andra att känna sig dumma, utpekade eller annorlunda (det gäller alltså både de faktiska personerna i studion och programmets tittare). Nej, det blir inte heller mer inkluderande för att de tre i soffan med mer ”svenskklingande” (SVT:s formulering) namn också får namnlappar. Okunskapen, ovanan och obekvämligheten lyser igenom ändå. Och vet ni förresten hur jag vet namnen på de Panetoz-medlemmarna som inte heter Daniel eller Johan? För att jag också har intervjuat dem och det är mitt frickin jobb att lära mig deras namn på samma sätt som det var det när jag intervjuade de fyra tjejerna som heter Cecilia, Bodil, Elina och Johanna i Timoteij. Men också för att jag har ett hemligt litet vapen som jag gillar att kalla för google.

Men okej okej, SVT kanske försöker lajva public service genom den här tanken som de twittrade när de började ifrågasättas:

Absolut, självklart är det respekt att ge alla sina gäster namn. Men varför inte göra en sån där praktisk liten namnskylt som dyker upp i rutan som vi är vana vid att se i de flesta program på tv? Ni vet en sån som Jan Björklund fick 30 minuter tidigare i samma program?

Det kanske var så att tekniken failade? Alla tangenterna på den speciella namndatorn kanske ramlade av? Låt oss för sakens skull säga att det var så. Låt mig tro en liten liten stund till på att public service vet vad de håller på med och förstår alla människors lika värde. Eller att de bara inte fattade det där lilla problemet med att det kan uppfattas som rätt himla förnedrande, exkluderande och exotiserande att hålla på att skämta om folks namn på det där sättet och trycka ut dem och en del av kanalens tittare (som de dessutom strävar att få fler av) ännu mer på kanten. Eller att de åtminstone kan ta till sig av kritiken under dagen istället för att hänvisa till att det visst var ”ett rolig sätt att namna”? Eh.. nej:

*suck*

Aja men de kanske tog till sig av kritiken yttepytte då, de kanske kan i alla fall kan lyssna på de som försöker förklara?

Måste varit jättemånga som skrev in på vykort med expressbud om hur tacksamma de var för att SVT gjorde namnleken på morgonen. Alla de som sa: HALLÅ LYSSNA PÅ MIG HÄRBORTA, tack för att ni inte skrev den stora tydliga digitala skylten med namn på, jag har mycket lättare för att läsa blank klisterlappstryckt vit text på gul bakgrund avec blänk från studiolamporna. TACK ÄSSVETEE!!

Här nedan kan ni se klippet som jag pratar om:

 

Så. Nu är jag trött på att ge SVT gratiscoachning i hur de ska följa sitt uppdrag:

God natt.

 

1:25 17 Jan 2014

Jag har så svårt att få nåt gjort idag. Skulle så klart inte börjat morgonen med att kolla ikapp första avsnittet av Fittstim, speciellt inte dagen efter att DN publicerat den mest idiotiska artikeln i skriftens historia om Raw man-kurserna (TOKVÄGRAR att länka till den skiten, googla det om ni undrar). Så dumt, det pajar ju inte bara hela dagen, det bryter ner min själ. Nu sitter jag här och har liksom tappat drivet. Blir ändå glad att fler med mig känner samma frustration över hur SVT kan med, över hur redaktionen har tänkt, hur snedvridet allt känns och vilka muppar som får vatten på sin kvarn. Här är en samling med några riktigt kloka ord som jag har tagit in de senaste två dygnen, lägg gärna till fler i kommentarerna. Det är ingen rangordning eller så på dem, tycker ni ska läsa alla.

Har feminismen gått för långt

 

Moa Svan: För mig är ”hen” ingen struntsak

 

Maria Sveland: Driver du med mig Belinda Olsson?

 

Hanna Pee: I grunden handlar det om mänskliga jävla rättigheter

 

Rebecka Hedström: Jävla trams detta

 

Inti Chavez Perez: Feminismen är bredare och mer levande än någonsin

 

Gudrun Schyman: Problemformuleringsinitiativet

 

Marimba Roney: Belinda och jag lever i helt olika världar

 

Daniel Swedin: Hendagis och tuttar är roligare för alla

 

Nina Åkestam: Inget jävla lyxproblem

 

Margret Atladottir: Ett performance över åldrad medielogik

 

Nanna Johansson: BREAKING NEWS: Feminister bråkar ibland

 

Sara Abdollahi: varför utgår SVT från en sårad vid kulturfeminist?

 

När Bianca Kronlöf i Gomorron Sverige i morse svarade programledaren: ”Jag ser det där som en retoriskt korkad fråga”

 

Uppdatering:

Tanvir Mansur: Belinda Olsson skapade en straw feminist

 

5:29 7 Nov 2013

Efter förra bloggposten kommenterade självaste Ken, det tycker jag att han ska ha heder för oavsett om man håller med hans åsikter eller inte.

Jag svarade honom med att jag använder honom som exempel i egenskap av offentlig person för att visa på något större och lade in de fem frågeställningarna som jag själv försökte svara på sist för att se hur han känner kring dem idag (med tanke på att han sagt att jobbar på att ändra sitt synsätt).

Här är Kens svar (jag har lagt in svaren och texten i slutet precis som det är skrivet och bara ändrat vissa av styckesindelningarna så det är lite mer lättläst):

 

1. Kan man säga något homofobt/rasistiskt/sexistiskt utan att vara homofob/rasist/sexist?

För att kunna svara på det måste man först och främst avgöra vad som är homofobiskt/rasistiskt/sexistisk och eftersom människor har väldigt olika uppfattningar om det blir det nästan omöjligt att svara på. Men att det automatiskt skulle innebära att man hatade en viss grupp av människor för att man använder ett visst ord negativt tycker jag är överdrivet. Det står jag för oavsett om det gäller ord som används om mig eller ord jag använder om andra. Det är min personliga åsikt.

Sen förändras ju språket och ordets betydelse hela tiden. Precis som blatte för mig idag inte betyder en man med utländsk härkomst. Jag har många svenska vänner som vi ofta säger blatte eller svarting till, men som ett internt skämt. Och vi är garanterat inte några rasister heller för den delen. Vissa ord använder man utan att ens tänka på vad dom betyder får början . Så jag tror faktiskt att rätt många säger ordet bög eller bögigt utan att direkt mena ett hat mot homosexuella. Men det positiva i detta är ju att språket hela tiden förändras. Så om man tillsammans kan radera alla dessa ord som människor störs på så kan det ju bli bra till slut och ingen behöver bli sårad. Och självklart har vi textförfattare ett stort ansvar där. Och som jag skrev i mitt egna inlägg häromdagen så är det nått jag jobbar med på att bli bättre på hela tiden.

 

2. Vem får bestämma vad som är kränkande? Den som eventuellt kränker eller den som eventuellt blir kränkt?

Jag är mot censur och tycker alltid att alla ska få komma till tals, så både den som eventuellt kränker och den som eventuellt blir kränkt kan få säga sitt om saken. För man får inte glömma att vad som uppfattas som kränkande är personligt för var och en och att vara alla till lags är inte alltid enkelt. Sen krävs också en ömsesidig respekt av båda för att få till en förändring. Förstå varandra istället för att stå och skrika. Hat bygger bara mer hat.

 

3. Spelar ord så himla stor roll egentligen, är inte folk bara väldigt överkänsliga som reagerar?

Ibland är folk överkänsliga. I mitt umgänge däremot är skämten extremt grova tyvärr och vi är absolut inte känsliga. Men man måste samtidigt respektera den känslige så man inte sårar en annan människa. Och det är sånt som man borde tänka på. Att respektera situationer och andras känslighet. Vilket inte alltid är lätt. (Speciellt när tusentals människor snappat upp allt man sagt dygnet runt sen man var 19 år)

 

4. Har man som offentlig person ett extra ansvar att tänka på vad man säger och hur man beter sig?

Ja man bär ett extremt stort ansvar i vad man säger som offentlig människa och framförallt bär man ett stort ansvar i vad man gör med sitt kändisskap och i att försöka göra skillnad. Vilket jag försökt göra i alla år. Men man straffas också hårdare för sina misstag. Att leva som en offentlig människa kan vara extremt påfrestande och för vissa går det till överdrift. Man måste också förstå att en offentlig människa också en människa och inte en maskin som bara finns för andras tillfredsställelse. Man är bara mänsklig

 

5. Kan människor verkligen ändra sig?
 
Ja, människor kan ändra sig. Det är väl därför man går igenom livet för att ändra sig och bli en bra människa. Alla tider i ens liv är olika delar i ditt livs egna spel. Och det viktigaste är resultatet. Och man måste förlåta människor och gå vidare. För om ingen ändras så kommer världen aldrig bli bättre.
 

 

Jag vill passa på att be om ursäkt till alla som någonsin tagit illa upp vid vad jag har sagt. Men mycket av det som dragits upp i denna diskussion är saker jag skulle sagt för väldigt längesen. Media har vridit och vänt på mina ord och jagat kontroversiella uttalanden ända sen jag först blev offentlig och min karriär är 14 år lång. Lika lång som mina barn. Och tro mig, dom är väldigt annorlunda idag än vad dom va när dom kom till världen.

så självklart

Nu känner jag att den här saken är avklarad för min del och jag kommer inte att svara på några fler frågor om det här. För det finns ingen anledning att fortsätta då jag respekterar ALLA människor.

Ha en bra dag och njut av livet. No stress, only bless.

Ken Ring

11:01 6 Nov 2013

Ja hörni. Det här jag skrev om Ken Ring tog ju fart utav bara helvete. Jag har skrivit och skrivit om delar av det jag vill säga den här gången och vi får se var det landar nu när det blir av. Men en sak innan vi kör igång, för jag vet att det här kommer bli långt. Om du ska in och kommentera om hur dum i huvudet jag är osv, se till att ha läst varenda ord först tack. Och jag fattar att det vore mer strategiskt att hålla sig kort, men det gjorde jag förra gången och allt detta måste sägas för uppenbarligen var saker svåra att förstå sist.

För det första blir jag så uppriktigt ledsen av så många av kommentarerna som ni har skrivit här och som har skrivits på Kens facebooksida. Inte för att de skulle vara elaka mot mig personligen eller så, utan att vi lever i ett samhälle där viljan att alla människor ska få vara värda lika mycket på riktigt kan vara så extremt provocerande. Att den tanken ens kan ses som idiotisk, pretentiös eller till och med fejkad för så många människor, det är så jävla sorgligt. Det knäcker mig inombords. Men jag måste fortsätta för jag inte vet hur jag inte skulle kunna göra något. För även jag har en plattform, om än mycket mindre än Kens. Det är mitt förbannade ansvar att fortsätta strida, tjata, skriva, prata, skrika för allas rätt att få leva i frid och frihet genom alla lager av samhället. För det är det enda som spelar någon roll.

Okej. Det som har hänt sedan sist är att Ken har svarat på människors reaktioner på hur han uttyckt sig om homosexuella:

Från Kens facebooksida igår:

”Många har stört sig på sättet jag tidigare har sagt ordet ”Bög” på. Jag har fattat att det kan göra folk lacka men jag vill återigen och en gång för alla poängtera att det inte har någonting med homofobi att göra.

Jag har ett grovt språk, har alltid haft det och det finns även andra ord som jag använder som jag vet att jag inte borde. Där jag kommer ifrån är det inte ett ovanligt sätt att prata på. Jag har försökt bättra mig på senare tid och känner att jag kommit en bit på vägen men jag har pratat så här hela mitt liv och är inte felfri. Men de flesta av dom exemplen som folk tar upp nu är gamla. Jag tänkte inte så mycket på det förut.

Själv fäster jag inte så stor vikt vid ord, jag har själv fått höra mycket skällsord i mitt liv, vet inte hur många gånger jag blivit kallad ”neger” och blir det fortfarande dagligen av mina vänner. Men det viktigaste för mig just nu är att förtydliga att jag absolut inte tycker illa om någon människa på grund av sexuell läggning, religion eller hudfärg.

Nu kanske alla som inte hittat nån att ge negativ energi på sistone kan gå vidare och sprida lycka, glädje och kärlek. För det är vad livet byggs på för alla.”

 
 
Jag vill koka ner hela den här diskussionen till fem punkter:
 
1. (Är Ken Ring homofob eller) kan man säga något homofobt/rasistiskt/sexistiskt utan att vara homofob/rasist/sexist?
 
2. Vem får bestämma vad som är kränkande? Den som eventuellt kränker eller den som eventuellt blir kränkt?
 
3. Spelar ord så himla stor roll egentligen, är inte folk bara väldigt överkänsliga som reagerar?
 
4. Har man som offentlig person ett extra ansvar att tänka på vad man säger och hur man beter dig?
 
5. Kan människor verkligen ändra sig?
 
Jag kommer försöka lägga det på en ganska basic nivå så alla hänger med. För här är det viktigt att alla gör det.
 
OK. Let’s go:
 
1: (Är Ken Ring homofob eller) kan man säga något homofobt/rasistiskt/sexistiskt utan att vara homofob/rasist/sexist?
 
Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker här. Jag har tänkt mycket på detta genom åren och jag vet fortfarande inte var jag landar i frågan. Men jag vet att vi lever och alla har växt upp i en värld som är byggd på strukturer som säger att vitt, manligt och heterosexuellt är normen, helt enkelt att vissa människor behandlas som om de vore eller ses som mer värda än andra. Det är inget som alltid sker medvetet, men det är där. Hela tiden. På arbetsplatser, i skolan, hemma, i media osv. Och det påverkar oss alla, vi kan inte komma undan det (men vi kan försöka göra något åt det). Det betyder lika mycket att allt som inte är de här tre sakerna (plus fler saker så klart, klass till exempel) ses som mindre värda och därför också kan användas emot människor som ett sätt att trycka ner dem. Om det nu är att manliga fotbollsspelare kallas för kärringar av sin tränare när de spelar dåligt eller att man är sur på sin lärare som beter sig som en idiot och kallar hen för fitta så är det samma sak.
Jag har ingen aning om huruvida just Ken är homofob. Jag vet alldeles för lite om honom för att svara på det. Men det är fett problematiskt att han pratat om att homosexualitet inte är naturligt och för mig är det homofobi rakt av. Fast jag vet inte om han fortfarande tycker så. Oavsett representerar han i den här situationen något större än sig själv och helt uppenbart utbrett i hur folk slentrianmässigt uttrycker sig utan att fatta vad det betyder. Och det är därför vi måste snacka om det om och om igen tills alla fattar.
 
 
2 + 3: Vem får bestämma vad som är kränkande? Den som eventuellt kränker eller den som eventuellt blir kränkt? och Spelar ord så himla stor roll egentligen, är inte folk bara väldigt överkänsliga som reagerar?
 
Den som blir kränkt. Varenda gång är det den som får bestämma. I den här diskussionen kommer det ALLTID finnas människor som vägrar förstå. Inte för att de inte kan, men för att det är bekvämare att slippa. Det är lättare att lägga ansvar på den som tar illa vid sig och känner sig kränkt och kalla den för en överkänslig mes för att själv slippa ta ansvar. Och om man själv inte blir direkt påverkad (till exempel för att man själv är del av normen jag just nämnde) då behööver man ju egentligen inte bry sig om vi ska vara ärliga. Inte kortsiktigt i alla fall. Men det är som medmänniska ens friggin plikt att bry sig.
Alla har något som bränner till extra mycket när nån annan slentrianmässigt använder det som något negativt. Det kan handla om vikt, hårfärg, att man inte har en pappa eller att man luktar svett. Vad vet jag. Men de här specifika orden som det blir så mycket reaktioner kring har en historisk kontext. Det kommer inte från ingenstans att folk blir upprörda. Och man kan inte bara släppa det, slappna av, sluta negga. Det kan man inte göra förrän vi alla blir behandlade som lika mycket värda i alla lager, på alla platser, i alla situationer i samhället. Det spelar inte ens någon roll om du personligen ”tål” att bli kallad för något av dessa ord. Det är ÄNDÅ inte okej att kalla någon annan för ett lika problematiskt ord om de först inte sagt att det är okej. Och speciellt inte med en negativ klang. Och nej, en representerar inte alla. Om jag säger att jag tycker det är lugnt att just du kallar mig för blatte betyder det inte att du kan gå runt och kalla alla som inte är vita för blatte eller att det är lugnt att vem som helst kallar mig för blatte. Argumentet ”Men min kompis har ju inga problem att bli kallad för bög” håller ej. Och det här som Ken själv säger, att han har ett grovt språk, det behöver inte vara ett problem. Men man behöver inte vara ett geni för att kunna sålla vad man säger i offentliga sammanhang.
 
 
4: Har man som offentlig person ett extra ansvar att tänka på vad man säger och hur man beter dig?
 
Jag tycker spontant ja. Jag kan inte exakt formulera varför mer än att jag tycker att alla människor har ett ansvar för sitt samhälle och samhället de vill leva i. Har man dessutom en röst som folk lyssnar på, en plattform, då tycker jag att man i alla fall måste ta ansvar nog att förstå att människor påverkas av det man säger och gör. Så är det bara, offentliga personer sätter normer vare sig de vill eller inte. Jag tycker att det i den situationen är rätt självklart att göra nåt bra av den makten. Man kan göra det på olika sätt, belysa olika frågor ur olika perspektiv. Men som offentlig person med den makten och det ansvaret får man – återigen – dessutom räkna med att bli ifrågasatt.
 
 
5: Kan människor verkligen ändra sig?
 
Jag tror på att människor kan förändras och komma till nya insikter när det gäller vissa saker. Absolut. Om jag i grunden inte trodde det så skulle jag gett upp för längesen trots att det ibland är det så enerverande att jag bara vill kasta mig från jordens yta. Ken säger att han försökt bättra sig på senare tid och han nämner det igen i kommentarerna under facebookinlägget. Vem vet, det kanske han vill? Det kanske han kommer? Det kanske han till och med har gjort? Igen, jag känner inte Ken. Jag kan inte tillräckligt mycket om honom. Exemplena jag tog upp i förra blogginlägget är bara några få ur en ganska stor hög av ”bög”, ”hora” osv som han tidigare har kastat runt sig. Om han ändrat eller ändrar sig så är det ju bara bra, men de exemplena används och kommer att användas om och om igen ju kändare han blir. Det får han tyvärr leva med. Det ligger i hela ”Saker finns alltid kvar på internet”s natur. Det är han som har sagt de här sakerna och enda sättet att komma vidare tror jag är att aktivt visa om och om igen att man inte står för det längre. Mer än det han skrev nu på facebook. Människor känner sig kränkta och ledsna och det suddar man inte bort bara så där.
 
 
Jag har säkert glömt något viktigt, men nu är jag helt mos i huvudet och det här är MIN himla blogg. Tack och hej.
 
 
SAMMANFATTNING FÖR DIG SOM INTE PALLAR:
Oavsett om man menar, förstår eller vill ta ansvar för det så säger man något större/mer när man använder vissa ord på vissa sätt. Punkt slut. Så är det bara.

 

Mest läst Stockholm

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Andra bloggar