Hemma igen från Växjö. Var ju där för att göra radio med dessa två genier. Vi utgick från den där artikeln om Frejaskolan i Gnesta där de jobbat mycket med jämställdhet och började prata om könsroller. Noah och Alexandra är 11-12 år gamla och det skär i hjärtat på mig när de pratar om vilka krav de känner utifrån deras kön. Att behöva vara smal, sminka sig eller att man måste vara bra på sport. Klart man vet att det börjar långt tidigare än så, men det är så enkelt att glömma hur det var att gå i mellan- och högstadiet. Den där känslan av att man måste vara normal hela tiden. Så är det ju nu med, men det var ju så koncentrerat då, det fanns inga pauser eller frizoner. Klassrummet, rastgården, matsalen, omklädningsrummet, korridorerna, på vägen till och från skolan, fritidsgården. Paniken.

Kommer ihåg när jag var precis i början av puberteten och hade börjat få hår på nya ställen på kroppen. Någon av tjejerna i omklädningsrummet efter gympan såg att jag inte hade rakat mig under armarna (INGEN HADE INFORMERAT MIG OM ATT MAN VAR TVUNGEN ATT GÖRA DET!!!) och hur hon först förvånat frågade: Va? Rakar du dig inte under armarna? och hur jag kände den där blixtrande känslan genom kroppen, ni vet den när allt bara stannar till och det börjar tjuta lite i öronen och man vet att om en sekund exploderar allt. Och så klart började de andra tjejerna en efter en instämma i en kanon av ”VAA, rakar du dig inte under armarna???”, eggade av varandra blev var och en mer och mer äcklad av mig för varje utrop. VAAAAA, RAAAKAAAR DU DIG INTE UNDER AAARMARNAAA??????? Minns inte vad som hände sen, kommer bara ihåg känslan av att vara utpekad, att vara den som är så fel. Mest fel av alla. Mer fel än någon har varit någonsin. För att jag inte tagit bort mina tre hårstrån under armarna.

Det här är verkligen inte det värsta som har hänt mig, men det jag försöker peka på är den där känslan av att sitta fast. Att inte kunna springa åt något håll för hela livet känns som att man backat in i det där hörnet i omklädningsrummet och alla står runt en och är så trötta på och äcklade av det där dumhuvudet som aldrig kan göra rätt. Det är så jävla skönt att vara vuxen. Är så tacksam för att jag är det nu. Könsrollerna är så klart kvar, de försvinner inte hur man än gör. Men nu finns det frizoner, vissa saker kan jag välja själv, andra bara är där som en bromskloss man aldrig blir av med. Men för fan, vill jag ha dreads ner till knäna under mina armar kan jag ha det, vill jag inte ha något hår på kroppen är det också okej. Men ingen kan trycka upp mig mot ett hörn och säga att jag är äcklig eller fel igen. Jag har vänner som jag kan spy galla med när det blir för mycket av ryggdunkande grabbar som får orimliga fördelar på arbetsplatsen för att de är så skööna eller ångesten över hur man ska vara och leva sitt liv blir för mycket. Och jag kan framförallt välja vilka jag vill träffa varje dag. Ingen kan stoppa in mig i en grupp med 30 pers i tre år och tvinga mig existera med dem. Jag kan vända på klacken och gå när det inte funkar, jag kan flytta på mig och börja om, jag kan knuffas tillbaka och vet att jag blir uppbackad och lyssnad på. Fy fan vad skönt det är att vara vuxen.