Igår sågs ÄNTLIGEN världens bästa bokklubb, Klitteraturklubben, igen. Vi samlades hos mig och pratade om Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Så mäktigt med en författare som lyckas mejsla ut och lyfta upp varenda tema i boken så precist. Hur hon lyckas beskriva saker som lycka, sorg, sex, begär, begränsningar, störda föräldrarelationer, samhällskrav så fruktansvärt exakt. Har nog aldrig vikt och markerat så mycket i en bok förut. Mening efter mening fick mig att stanna upp och dra fram pennan igen.

Vet ni hur magiskt det är att sitta i ett separatistiskt, tryggt rum och prata om en bok som berörde varenda en av oss? Ibland tyckte vi så extremt lika, vid andra tillfällen ville diskussionen aldrig ta slut. Den väckte rätt olika saker i oss, men den ruskade om något hos alla. Och gemensamt var att varenda en av oss kunde dra så himla tydliga paralleller till våra egna liv. Det är just det som gör det trygga rummet till det allra viktigaste i klubben, för när man sitter där med sina färska insiktssår och behöver få ut orden måste de tas emot. Oavsett om de gäller ens brusta hjärta, oförmåga att känna lycka i stunden, hur när vissa specifika situationer dyker upp på tv:n så måste man lämna rummet för att det gör för ont eller hur man känner igen sig i att man kanske aldrig kommer klara av att leva på det sättet som anses vara ”normalt”. Allt det lyssnas på och vänds och vrids på det mest respektfulla och varma sättet ni kan föreställa er.

Tänk er själva att få sitta med några av de klokaste man vet över en helt sjuk knytisbrunch och rensa inombords på det här sättet i fem himla timmar tills det börjat mörkna ute och man känner sig helt torktumlad av för mycket mat, känslogegg och garv. Och en vänsterskinka som somnat av för mycket stillasittande.