Sista halvåret på P3 mådde jag pissskithelvete. Jag var superledsen hela tiden och kände mig sämst på jorden. Jag grinade och hade panikångestattacker varenda dag pga många olika skäl och det höll i sig väldigt länge. Det enda jag såg fram emot den perioden var att få flytta till Stockholm, att få lämna allt det onda bakom mig i Göteborg och gå vidare med mitt liv. Jag hade ingen aning om hur framtiden skulle se ut, jag visste ingenting om vad jag skulle jobba med, hur lägenheten vi skulle bo i såg ut, vilka jag skulle hänga med eller ens vem jag skulle vara. Men jag visste att allt var bättre än situationen jag var i just då. Det enda jag kunde visualisera när det kändes som tyngst var att sitta i flyttbilen på motorvägen på väg bort ifrån allt som gjorde ont och mot något nytt som jag kunde få skapa från början. Göra om, göra rätt liksom. Och jag visste att starten på det nya skulle vara en veckas ensamresa till Gran Canaria där jag bara kunde få vara ifred.

Den allra sista intervjun som skulle göras innan programmet lades ner var med Mona Sahlin som ju antagligen gått igenom något liknande nio månader tidigare när hon avgått som partiledare (eller jag kan ju inte tala för henne, men jag föreställer mig att det gjorde svinont att slita som ett as i så många år och bli behandlad som skit av medier, partikollegor och idioter som envisades med att dra upp nåt gammal chokladkvitto när andra politiker gör tusen gånger värre saker och kommer undan). Temat för intervjun var Hur går man vidare? Jag träffade aldrig Mona den gången. Det var dagen innan nyårsafton – eller om det var på nyårsafton som vi förinspelade samtalet. Redaktionen satt i Göteborg och hon var i Stockholm på länk. Det jag minns starkast från intervjun förutom hennes sätt som jag älskar, ni vet hur jäkla stadig och samtidigt mänsklig hon är, var att hon fick frågan: hur kom du över sorgen att bli bortknuffad? Hon sa att det allra första hon gjorde var att boka en ensamresa till Gran Canaria. Hon hade varit i ungefär samma område som jag skulle till och berättade om hur hon på den fjärde dagen kom till insikten att hon ändå gillar sig själv. Att det kanske inte var henne det var fel på utan sammanhanget. Jag minns hur jag fick kämpa så hårt för att det inte skulle höras ut i mikrofonen att jag hade börjat gråta när hon berättade det. Usch, ni vet när man är så där skör att minsta sak får ögonen att tåra igen. När man inte har någon kontroll alls längre.  

Två dagar senare satt mitt ex och jag äntligen i flyttbilen på den där motorvägen. I bilradion sändes det allra sista avsnittet av radioprogrammet och intervjun med Mona. Ännu en gång satt jag där och bara hulkade medan vi lade mil efter mil bakom oss och jag inte visste vad jag skulle förvänta mig av det som fanns där framme. Fy fan vad trasig jag var då. Det hade ganska lite att göra med att jag inte skulle jobba med mitt program mer, att det var över var egentligen det enda befriande i allt som var svårt då. Det var bara en sån där situation när det känns som att nästan alla bitar i ens liv exploderat och man inte har något kvar att ta av. När alla lager och all hud är avskalade och man bara är ett himla sår kvar. När jag väl kom till Gran Canaria en vecka senare hände exakt samma sak som Mona beskrivit. Det var som en lätthet jag inte hade känt på över ett halvår började ta över. Jag insåg precis det hon hade sagt, att jag ju gillar mig. Att jag tycker jag är en härlig och bra person. Att det var sammanhanget som kvävt mig och det kanske inte var mig det var så extremt fel på.

Det har snart gått två och ett halvt år och ett helt liv sedan den där intervjun. Vissa saker sket sig medan andra blev bättre än jag hade kunnat föreställa mig och några saker verkar jag aldrig kunna lära mig göra rätt. Jag har fått ett drömjobb på Rättis och är så stolt över det samtidigt som jag ännu en gång inser att jag inte vet hur man jobbar utan att ta sats mot väggen och springa det snabbaste man kan med huvudet före. Personen jag trodde jag skulle bli gammal med visade sig inte alls vara det och i helgen ska vi splitta våra saker och liksom bli färdiga med det kapitlet. Jag har fått vänner som jag inte förstår kunde gå på denna jord som ingenting innan vi möttes och blev varandras. Jag blir bättre hela tiden på att be om hjälp även om jag fortfarande är sämst på det. Jag har roligare och tycker om mig själv mer sedan jag började göra det som är kul hellre än det som borde göras, men jag har fortfarande ingen aning om hur man inte fastnar i skuld och blir förlamad av sin egen otillräcklighet.

I måndags var jag med i Aftonbladet TV:s Partiprogrammet. Den som skulle intervjuas var just Mona Sahlin. Innan sändningen körde igång ryckte jag tag i henne och försökte berätta hur mycket det hon sa den gången hade betytt, hur ofta jag har tänkt på henne sedan dess. Hur jag hade känt precis som hon beskrev efter några dagar. Hon berättade att hon skulle åka igen och kallade oss för Gran Canaria-buddies. Jag liksom svamlade och försökte få fram mina ord men det blev mest ”blublöhblableh SYMBOOOL!” och ”fårjagtaettfotomeddigsnälla”. Så min kompis Elli knäppte av några bilder och jag sitter och tittar på dem nu efteråt och tänker att det löser sig. Vad som än händer så löser det sig. Jag måste bara påminna mig om och om igen att det inte alltid bara är mig det är fel på.