Har aldrig varit så peppad på Way Out West som jag är i år! Kan ha att göra med tusen olika saker – min önskeartist sedan alltid Lauryn Hill kommer, jag har inte varit i Göteborg på evigheter, jag är kär, jag kommer gotta runt bland vänner från båda mina städer och upptäcka musik jag trodde jag hade koll på, festa dygnet runt och käka langos. Kan inte bli bättre. Hela våren och försommaren har jag fått frågan: Vad ska du göra i sommar? Way Out West har varit mitt svar – min enda plan. Och nu händer det! Perfekt avslutning på en lång men ganska ljummen semester att go out with a bang.

Vad jag faktist kan sammanfatta sommaren med är ändå alla musikdokumentärer jag har klämt i mig. Bland annat Amy och Kurt Cobain: Montage of Heck. Båda visas under festivalen på torsdagen och gillar man saker jag gillar så ska man se Amy men ta en nap under Cobain. Vet att den har blivit hyllad, men den är inte riktigt min typ av potatismos om man säger. Där Amy grep tag i mitt hjärta och gav henne ytterligare lager känns Cobain distansierad och förlåt, lite långtråkig. Nu är jag partisk eftersom jag följde Amy Winehouse musik intensivt sedan januari 2004 när jag flyttade till Brighton. Och förlåt igen – när OKEJ hade en dubbelsidig affisch där man kunde välja mellan att sätta upp Kurt Cobain eller Take That så kan ni ju gissa vilken av dem som fick krama min flickrumsvägg. Jag gillar Nirvanas musik men har inte varit superinsatt. Så därför tänkte jag att det var ett bra tillfälle att lära mig mer. Det gjorde jag väl på vissa sätt, men inte riktigt så som jag uppskattar. Det var lite för många animerade mellanspel för min smak (som ville illustrera hans process men bara kändes… Har ni sett den där UR-filmen om sex för ungdomar? Typ så), medan Amy kändes som att den gick igenom allt jag ville veta om henne, förtydligade hennes låttexter, hennes relationer, gav mig en inblick av vad som skulle kunnat gått genom hennes hjärna osv. Men en sak har de gemensamt: De visar hur föräldrar och vuxna är så bra på att fucka upp barn och ungdomar och vilka konsekvenser det kan få. Så se båda dokumentärerna men var redo för ett hjärtsnörp som inte släpper på ett tag. Här är förresten en bra artikel som jag var glad att jag hade läst innan jag såg Amy – den handlar om männen i hennes liv och hur de var hennes fördärv före och efter hennes död.

Ses på festivalområdet, nu drar jag till Göteborg!