Går det ens att återhämta sig från Way Out West? Jag minns inte hur det kändes att inte vara så här slut.

Årets WOW var mitt åttonde och hittills roligaste. Bland annat för att jag äntligen ÄNTLIGEN fick se Lauryn Hill live. Lauryn som också verkade vara årets vattendelare (se tjafs om Kanye, Outkast mfl från tidigare år för ref.). Jag tyckte hon var briljant, från första till sista ton var det himmel. Liksom att våga skita fullständigt i att publiken sjunger för fullt till Killing Me Softly och bara gå vidare med nästa låt? Älskar det! Och vi behöver faktiskt inte ens prata om hur hon arrangerat om sina låtar till magi, hur hennes röst är perfektion och hur hennes rap får mig att kissa på mig på det bra sättet. För det fattar ni ju redan.

Annars var Patti Smiths sista kvart helt amaze. Kan ha hört fel, men i mitt huvud (vi säger att det är någorlunda sanningsenligt) lät det så här strax efter att hon klappat igång publiken med ett ”Come on you fuckers!”: Women of my generation (hon är alltså född 1946), this is the only weapon you need – An electric guitar. Sen drog hon av ett bröligt solo innan hon slet sönder strängarna på gitarren. *ler*

AVGUDAR HENNE! VILL VARA HON!

En annan upplevelse var att bli påmind om att Nile Rodgers står bakom ungefär alla låtar i hela världen. Den konserten var underbar! Där Lauryn Hill jobbar med mördande blickar för att skrämma bandet i led var Nile lite mer av en Döda Poeters Sällskap-stå på skolbänken typ av ledare. Där är ju röven som bekant delad. Exempel på extremt bra feeling under den konserten:

Annars var det mycket sånt här:

Lätt sommarens bästa dagar! Nu sätter jag igång räknaren inför nästa år.