Om man bara får säga en bra sak med 2015, så hade en rimlig person kanske lyft fram sin kille, sin nya lägenhet eller alla vänner som bäst osv. Men inte jag. Jag vill sammanfatta året som gått med min största besatthet: Bananas 

Men Soraya, hur kan du föredra en restaurang framför allt det andra? Jo, för så bra tycker jag att Bananas är – trots att det tagit namn från livets hatfrukt (plus att de andra bra sakerna med året ingår i det jag associerar till Bananas). 

Nä, allvarligt talat. Hit går jag oftare än vad som borde vara rimligt när man inte känner någon som jobbar där. Och 99% av gångerna beställer jag samma sak: råbiffen. Jag har aldrig varit en råbiffsperson, men så klev Bananas råbiff rakt in i mitt liv och vägrade lämna längthjärnan. Som mest har jag varit där fyra gånger på en vecka och nu försöker jag hålla mig till en gång i veckan. Men vad ska jag göra då, jag bor bara någon minut bort, maten är sinnes, de som jobbar där är skittrevliga, stämningen och lokalen är supermysig men ändå uppstyrd. Jag kan inte tänka mig någon som jag inte skulle kunna ta med dit.

Som sagt, råbiffen är min bästa kompis där och egentligen kanske jag inte kan säga så mycket om de andra rätterna eftersom jag nästan bara tar den. Men allt annat som jag provat själv eller smakat från andras tallrikar har varit helt ljuvligt gott och jag har sällan sett någon ta en första tugga utan att bli tyst och rulla bak ögonen så långt att jag tror de ska fastna. 

I ett annars ganska mediokert (förutom kille, vänner och lägenhet) och känslomässigt tungrott år med lite för många djupa suckar, knutna nävar i fickan, ilskeutbrott och en idiotvärld i brand så har den här platsen för mig bara bestått av goda minnen med människor jag håller så himla nära hjärtat. Nästa år ska jag ta dit ännu fler och skapa mer av den där varma känslan i neonrosa.