1 Varför jag inte började flyttstäda tidigare.

2. Varför jag inte köpte gummihandskarna jag stod och velade om i affären pga *lite töntigt*

3. Om mina händer kommer finnas kvar efter att Cillit Bang har gjort sitt, för de svider som en motherfucker.

4. Varför är man inte en sån som storstädar två gånger om året

5. Hoppas ingen annan har märkt hur äcklig jag är

6. Hur svårt det är att sluta skratta när man väl har börjat om man samtidigt lyfter tunga saker

7: Hur jag vet att jag kommer börja tänka på den här scenen när jag lyfter tungt eftersom jag ALLTID gör det och börjar skratta och sen tappar det tunga jag bär:

8: Hur jag inte får tänka på min andra skratttrigger: den där gången min brorsa och jag bar en säng och det av någon anledning var så sjukt roligt att jag frågade, vet du vad Fela Kutis brorsa heter? Igel-kuti. 

*flyttstädar vidare*

Idag har denna gästat Tv-cirkeln med Johanna Koljonen, Linnea Wikblad och Nour El Refai.

Det var fedt och ni se mästerverket på tisdag kl 23.00 i SVT2. Ställ klockan, skicka ut röksignalen osv.

Nu ska denna göra kewl saker som att packa ett badrum och flyttstäda *halsar energidryck*.

Ja hörni.. där sitter den där stjärnan Jockiboi i tv med sina tuffa underarmstatueringar och säger att han vill ha första bästa tjej som ”ser slynig ut” när han har druckit och att han tycker att ”tjejer är djävulen”.

Ja precis. Alltså samma kille som en stund senare berättar inte ville titta på hela första avsnittet av Girls för att han ”har jättesvårt för såna serier som Sex and the City […] tycker inte det ger så bra bild till 13-åriga tjejer som sitter och kollar på det här”. Okej gubben. Okej. Det är Girls och Sex and the City som är det problematiska för 13-åriga tjejer att se på tv? Kvinnor som diskuterar, experimenterar och lever ut sin sexualitet är problemet? Inte du då? Inte den plats du tar i mediebruset med sakerna du säger om kvinnor? 

Men det nästan sketnaste i situationen uppstår när de andra fem i studion (Jenny Strömstedt, Marie Göranzon, Caroline af Ugglas Birgitta Ohlsson och David Wiberg) – alla smarta och begåvade personer, sen skämtar om I <3 hoes-tatueringen och de dråpliga situationerna man kan hamna i med en sån. Liksom *crazy fun* uttalsmissförstånd – säger man hoes eller ho-es, tihi? För säger man inte emot så har man faktiskt inte sagt emot. Och sedan skyddas hans idioti med att han hade en svår uppväxt: ”Men då ska vi lära dig, vi ska ta hand om dig här!”. Jag vet inte, jag kan tänka mig att man nog kan ha haft en rätt jävla pissig uppväxt utan att ha ett behov att kalla kvinnor för slyniga, hoes och djävulen. Men det är ju bara jag.

Jag har lett och deltagit i fler livesändningar än jag kan räkna och jag vet verkligen hur svårt det kan vara i den situationen där och då, att våga ta ställning och vara obekväm mot en gäst man bjudit in eller sitter bredvid. Men snälla ta fajten, bara gör det. Om det är något jag inte vill att 13-åriga tjejer och killar ska behöva se på tv så är det exakt den här situationen, där sånt här får gå oemotsagt av en artist, två skådespelare, en superjournalist och en goddamned EU-minister. När det i förlängningen blir okej säga sådan här skit om tjejer.

För det är inte okej, det är fan inte det.

Här är länken till programmet.

Tips tack: Josh Groban. LOL! Nää, det var ju @4everfines retweet såklart <3

Men de här ingredienserna:

För tallangfullt barn + bluesdänga + lokalen = himmelreich för mina youtubeögon. Grattis världen! Hoppas alla talkshows i USA inte tar sönder den lille.

Beyoncés självbiografiska HBO-dokumentär Life is but a dream hade premiär igår. Den börjar så här:

Beyoncé står och värmer upp till den här voice overn:

”At some point in my career I felt like I was doing way to much. I felt like I had been so commercially successful – it wasn’t enough. It’s something really stressful about having to keep up with that. It’s something really crippling, you can’t express yourself.

I don’t want to have to sing about the same thing for ten more years. You can’t grow. I want to be able to sing about how much I hate myself that day if that’s how I feel and I felt like it was time for me to set up my future.

So I set a goal.

And my goal was independence.”

BOOM!

Klipp till tv/radio-ljud där olika människor diskuterar hennes beslut att kicka sin pappa som manager till bilden av henne framför sin dators kamera:

Och där fortsätter det. Hon berättar om hur hon kände och tänkte och visar sig enormt sårbar. Naturligtvis är det superkontrollerat och medvetet (dokun är regisserad och producerad av bland annat henne själv), men det är mer än vi har fått se tidigare. Och som hon säger längre in i filmen:

”I always battle with: How much do I reveal about myself? How do I keep my humility? How do I keep my spirit and the reality? And how do I continue to be generous to — to my fans and to my craft? And how do I stay current? But how do I stay soulful? And it is the battle of my life.”

Hon jämför kändishetsen nu med tiden då tex Nina Simone släppte skivor: ”It’s not your buisness. And it shouldn’t influence the way you listen to the voice and the art. But it does.”

”I’m always thinking about women […] It’s difficult being a woman, it’s so much pressure. We need that support. And we need that escape sometimes.”

B och hennes tjejer (ser ut som Solange och Kelly? Så dålig kvalle på filmen!) sjunger till Cardigans Lovefool:

”I have been around the world. I have seen so many things. I LOVE my husband.
But there’s nothing like a conversation with a woman that understands you. I grow so much from those conversations. I need my sisters.”

”It really pisses me off that women don’t get the same opportunities as men do. Or money for that matter, because let’s face it: Money gives men the power to run the show.

It gives men the power to define our values, and to define what’s sexy and what’s feminine. And that’s BULLSHIT. […] we have to reshape our own perception of how we view ourselves.”

Du kan se dokumentären streamad på lite olika ställen på nätet, googla det. Länkarna lär ju bytas ut hela tiden så det är poänglöst att lägga ut en här. Men en sak bara:

Jag dör – JAG DÖÖÖR – jag dör sorgedöden för att jag inte kommer att få se Beyoncé 29 maj när jag ser den här filmen, det är så himla mycket filmat före, under och efter konserter så om ni inte heller fick någon biljett och vet med er att ni kommer gråta blod av att lockas för mycket.. Nä, det var inget, se den ändå!

UPPDATERING:

Vem orkar googla? För att se filmen kan du prova den här, den här eller den här länken. Alla har rätt kass kvalle, men det är ändå värt. Och sen så finns det som ni säkert vet en Oprah-special som sändes en timme innan dolumentären hade premiär. Du kan se hela intervjun här.