Saga och John är sommarbästisar, de är alltså bästisar som bara träffas på sommaren. Åh, vad de påminner mig om när jag var i samma ålder och var bästis med John och Victor. Precis så var det. Vi gick i samma klass i mellanstadiet och bäst var det när vi låg på golvet med världens största ihoptejpade papper utspritt över hela vardagsrummet som vi ritade hela landskap med ”roliga gubbar” på. Alla bitar som Saga och John berättar om fanns med och jag tror vi kände så varmt och fint för varandra som de gör. Det var inte okomplicerat för det är det aldrig när man är barn, även om man gärna vill minnas det så som vuxen. Vi hade våra avbrott i perioder och precis som för Saga och John definerades vi ganska tidigt av vuxenvärldens idéer om kön. Men det umgänget var i alla fall mer fritt ifrån det där än många andra situationer, jag fick någonstans ändå bara vara jag och bli omtyckt för det. Jag träffar tyvärr nästan aldrig John längre, livet kommer emellan. Men varje gång vi ses så känner jag lika starkt för honom som då. Det bubblar och spritter i hela min kropp och min puls stegras till max och jag vill bara klättra upp på honom och kramas och dra i öronsnibbarna.
Sedan ett par år tillbaka finns Victor inte längre. Men trots att vi var vuxna sista gången vi sågs så minns jag oss alltid i den här åldern. Ute på hans familjs lantställe i Sillvik, när vi snodde pinnglassar ur frysen eller sov över hos varandra (jämt!) och tittade på Disney-filmer. Fina, roliga, kreativa, snälla Victor med Hugh Grantig flufffrisyr. Jag tror att vi båda kände att vi ville rymma tillbaka till det vi hade och var då det sista året när vi chattade på nätterna om allt som gjorde så ont. Jag saknar honom så jävla mycket.
Lyssna på Saga och John här:
