Kära människor som kan dansa, jag beundrar er så mycket att jag nästan bryter ihop. Det är något med det uttrycket som knäcker mig så jävla mycket och det är därför jag är en sån total sucker för So you thing you can dance. Här är några av mina favoritkoreografier:
UPPDATERING 3/7: I kommentarerna skrev jag om en bordsdans som jag vet att jag tycker världsmest om, men inte kunde komma ihåg. Tack och halleluja för SYTYCD-repriser på morgnarna och att både tv 4 och svt var skittråkiga just då, för jag zappade till kanal 5 och där var den: Så het!!!
Sara blev lite tokig på att Clint påminde henne om någon hon inte kunde placera. Vem är det han är så sjukt lik? Och när hon sa det så såg jag det också. VEEEM??? Är der Ronan Keating som hon tänkte?
Jag gjorde lite ”research”:
Tur att han är i alla fall 75% lik sig själv..
Fler har tänkt samma tanke och de flesta återkommer till mannen med en driljon utseenden: Hugh Jackman.
Vem behöver effekter i PhotoBooth när man är så här snygg?
Serri! Dagen har varit fullsmockad och jag har gjort tv-premiär och klippt manuskort inför morgondagens weeb-tvsändning och nu lät det inte som så mycket men det var det.
Och precis HELA dagen har jag haft den här idiotlåten på huvudet:
Liksom varför? Jag kan inte komma på ett enda tillfälle idag när jag kan ha råkat höra den mellan kl 08 och 09 då det började. Alltså ni kommer hitta mig i vit särk längst upp i ett träd vaggandes fram och tillbaka och tugga fradga medan jag nynnar ”She’s a 5 foot 10 in catsuit and bambi eyes..”
I en tid då kvinnligt intellekt så oproblematiskt jämförs (av högsta instans) med en glittrig bajskorv är det ändå en tröst att tänka på de som har kämpat hårt för att fördjupa bilden av kvinnan. Nora Ephron var en av dem. Under dagen kommer ni att kunna läsa spaltmeter om hennes största bidrag till amerikansk popkultur (Sömnlös i Seattle, När Harry mötte Sally mfl), här är mina tankar:
Förra året visade K Special den ljuvliga dokumentären Tjejer på bio från 2009. Den handlade om det vi idag kallar för Chick flicks men menar skitfilm som riktar sig till en ung kvinnlig målgrupp och oftast har Jenny from the Block i huvudrollen där hon spelar just Jenny from the Block. Chick flicks är sällan något mer än billigt tidsfördriv och ett utmärkt sätt att sälja reklamplats till en köpstark målgrupp. Sen ramas det in med en simpel kärlekshistoria, lite modeinslag och tuggummipop. Ni vet vad jag menar.
Det har inte alltid sett ut så här och mycket av det är tack vare Nora Ephron. På 80-talet när hon slog igenom fanns ett utrymme för storfilmer med välarbetade manus med fler lager och ett djup i regin som kunde visa en kvinnas liv och narrativ på ett sätt som idag mest reserveras för ”dem män med känslor på film”. Kvinnor på film är.. Sex and the City 2. Typ. Nej så klart inte bara, men att den filmen ens kunde göras och nå en publik tyder på ett klimat där man inte behöver anstränga sig särskilt mycket om man ska berätta en historia om och för kvinnor, eftersom det inte ens är det man gör längre. Man säljer reklamyta. Nora Ephron pratade om det här på ett väldigt bra sätt i Tjejer på bio när hon menade på att den största anledningen till att Chick flicks idag till stor del suger är att man för flera år sedan sänkte åldergränsen på bio. Alltså: för att 13-åringar ska kunna betala sin biobiljett får filmerna de ser inte vara för vuxna. De får inte innehålla för mycket sex, snack om sex, djupa mörka komplicerade känslor och därmed finns det ett krav på manusförfattarna att förenkla och skala bort det mesta innehållet för att sälja. Och därmed står vi kvar med ett tomt skal till film och resultatet blir just att porträttet av kvinnan blir så sorgligt ytligt.
Nora Ephron har bloggat, skrivit böcker, producerat och massa massa mer, men en film jag särskilt vill rekommendera är Heartburn från 1986. Den är baserad på boken Nora skrev om sin egen hjärtskärande separation och i huvudrollerna ser vi Meryl Streep, Jack Nicholson och Jeff Bridges i sitt esse. Regisserar gör Mike Nicols (Mandomsprovet, Vem är rädd för Virginia Woolf?, Working GIrl, Birdcage och Angels in America).
Efter ett par år som som programledare i P3 och en oundviklig livskris tog hon ett gäng flyttlådor och drog till Stockholm och nu… … ja, det är bland annat det den här bloggen handlar om.
