Klara och Silan tipsade mig om två filmer appropå min rant om att det inte finns något bra populärkulturellt utbud för de som har långdistansförhållanden.

Going the distance har jag sett trailers för och varit på väg att se flera gånger efterson jag verkligen gillar både Drew Barrymore och Justin Long, men bara glömt av (tror ärligt talat att det hade att göra med att Justin och Drew som blev ihop igen under inspelning gjorde slut strax innan filmen släpptes.. *mogen tjej -83*). Positivt är att den är regisserad av Nanette Burstein som har gjort en hel del bra, bland annat American Teen.

Like Crazy hade jag inte alls hört talas om, men den verkar bättre än your average ”melankoliskt kärleksdrama som på 90-talet definitivt hade haft Ethan Hawke i den ena huvudrollen”.

Lite roligt är att hela filmen är filmad med den här kameran:

Bruce Willis har faktiskt släppt tre soloplattor och medverkat på fyra till.

Hur ljuvlig är inte den här scenen från Bruce stora genombrott Par i brott (1985-1989)? Det är naturligtvis hans partner Cybil Shepard som sitter fastbunden i mitten:

Intressant med Par i Brott är den här klassiska historien om hur de till slut fick lägga ner. Alltså i en tid då det inte fanns en driljard serier att följa så blev ju en hit på tv en enorm succé. Och i två och ett halvt år hade Bruce och Cybils karaktärer kåttrånat efter varandra på det där hatar-dig-men-älskar-dig-Så-tuktas-en-argbigga-sättet. Och när uppbyggnaden väl kom till att de skulle få till det hade de högre tittarsiffror än någonsin. När de väl legat med varandra tappade de sin vibb fullständigt och tittarna med det och till slut fick serien lägga ner. Tänker man efter är det ju inte så konstigt. HUr kul är det att titta på något som bara är lyckligt hela tiden? Det är därför det är så vanligt i bra historier att när de två som har gått och trånat efter varandra i filmen/boken/serien väl får varandra så sker ett dödsfall ganska snart inpå. Man behöver något mer som driver historien. Det behöver inte alltid vara en av de två som dör (En dag, Forrest Gump mm), det behöver inte ens alltid handla om ett dödsfall, men en enorm kris måsta ske för att göra situationen svår igen och gärna driva de tu isär.

Sorry för spoilern som håller för all framtid. Tänk på det nästa gång det där paret till slut får varandra..

Min midsommar var precis vad jag behövde! Efter att jag kommit hem från flygplatsen cyklade jag bort till Malmen, åt lite senapssill, några potäter, mängder med lösgodis och somnade på en madrass som hon och Oskar lagt ut till mig framför tv:n medan Tabathas Takeover gick varm på storbildsskärmen. Fyra timmar senare vaknade jag upp till slutet av Tyskland-Grekland-matchen, rullade hem till mig igen och bäddade ner mig för ytterligare nio timmars sömn. Alltså jag vet ingenting som är så utmattande som den första veckan på ett nytt jobb, det spelar ingen roll hur bra jobbet är. Idag har jag bara gjort två saker: sett hela Girls (orkar ej geniet Lena Dunham besitter, kolla in officiella hemsidan för massa coolt extramaterial) och lagat det som från och med nu får heta Grön Girlssoppa, perfekt för den här typen av dagar när man vägrar ta ett steg utanför ytterdörren och vädret lyder snällt genom att vara mulet och småregnigt.

Grön Girlssoppa:

1 lök (purjo, scharlotten, gul spelar ingen roll. Den här gången blev det gul)

1-2 vitlöksklyftor

1 l vatten

1-2 dl torkade röda linser

700-800 gr frysta gröna ärtor

höns- och/eller grönsaksbuljong

ca 2 tsk hackad röd chili + andra kryddor (spiskummin, mejram, stark paprika, salt, peppar)

Fräs löken + vitlöken med lite gurkmeja (fin färg, toknyttigt och ger lite smak). Häll i vattnet när löken känns go. Släng i 1 1/2 hönsbuljongtärningar och en halva grönsaksbuljong och koka upp. Hönssmaken matchar ärtorna helt perfa, jag tycker verkligen att det är det som är tricket bakom bra grön ärtsoppa.

Skölj linserna ordentligt och låt dem sedan koka i soppan tills de mjuknar (5-10 min).

Släng i ärtorna, chilin och de andra kryddorna som du är sugen på och koka i några minuter till, högst 5.

Mixa!

Slafsa i dig soppan framför tv:n med en god fetaost i botten av skålen eller toppa med handskalade räkor.

På tal om långdistanspopkultur: Den fläskigaste av de fläskiga powerballaderna of all time, som  dessutom är på temat är Richard Marx dänga Right here Waiting från 1989. Jag skulle ljuga såå mycket om jag skulle säga att jag inte har lärt mig hela texten utantill.. ehm. Jag sa väl det där om skralt utbud på långdistansfronten?

I alla fall, här är den skittråkiga videon som tydligen blev kompromissen efter två andra versioner som ansågs för snuskiga (något om en 42 sekunder soft core sexscen går att läsa sig till på nätet):

Låten skrev han på 20 minuter till sin flickvän Cynthia Rhodes som då bodde i Sydafrika och spelade in en film. Richard (vi är on a first name basis) fick inte visum av någon anledning och hade inte träffat henne på ett par månader.

Cynthia känner ni med största säkerhet igen från Dirty Dancing. Hon spelade Penny som var Johnnys fantastiska danspartner:

Eller så kanske ni kommer ihåg henne som Tina Tech i Flashdance:

Över 1,5 miljoner sålda skivor senare:

Idag åker jag hem till Stockholm (känns konstigt att skriva hem om Stockholm..) från Malmö och ska hitta någon form av hittills oplanerad midsommaraktivitet. Mattias är som sagt borta och jag saknar honom jättemycket nu. Alltså, vi har ju haft ca en miljon vändor med långdistansperioder, det är typ det vi gör. Men just nu med att båda har så sjukt mycket att göra så hörs vi inte särskilt ofta. Vanligtvis är det okej för mig, jag är rätt bra på att koppla bort vissa delar av mitt liv och köra på. Men just när jag är i Malmö, staden han bodde i när vi blev ihop kniper det tag om mitt hjärta extra mycket. Min relation till den här staden är verkligen bitterljuv. Den där allra första vändan vi hade med långdistans, när han pluggade här och jag jobbade i Göteborg var så plågsam. Varje tågresa ner fylldes jag med hopp, pirr och längtan och nästan samma stund som vi sågs började den där molande oron för hur det skulle kännas när vi skulle säga hejdå igen när helgen var slut. De flesta platserna jag kan här i Malmö är smittade av minnen från när jag har brutit ihop och gråtit. Gatorna osar längt, saknad och väntan. Den där eviga väntan på att bara få vara med varandra ifred utan det mörka molnet av att vi snart ska vara isär igen. Långdistans kan vara en sån motherfucker och det kan ta sönder vem som helst. Nuförtiden när en sån period är på ingående känns det rätt lugnt, det är aldrig lika lång tid som då och jag vet att det inte innebär någon större risk för oss. Eller det kan man ju aldrig veta naturligtvis, men jag tror ni fattar vad jag menar. Nu brukar jag planera in serierna jag ska se och festerna jag ska härja på och jag sover över hos vänner och beter mig och gör lite vad som faller mig in. Det är något nice i det också, att få både och.

Konstigt nog finns det alldeles för lite populärkultur om långdistansförhållanden. Det är väl svårt att göra en intressant serie om människor som aldrig ses och mest är plågade hela tiden. Men jag minns att när jag tyckte att det var som allra jobbigast så kunde jag bara hitta musik på temat och då var det mest power ballader och det kändes… lite väl pompöst. Det finns en del listor på det där, alltså de bästa filmerna om långdistans men då handlar det nästan uteslutande om att den ena parten är död (Ghost), att hen är fast långt borta och lika gärna skulle kunnat vara död (Cast Away), tidsresor och/eller parallella universum (The Time Traveler’s Wife/Huset vid sjön) eller att personerna ifråga aldrig ens har träffats (Sömnlös i Seattle) och DE RÄKNAS INTE när man har ont i hjärtat och vill bli tagen på lite jävla allvar!

Det enda jag kunde komma på att relatera till var Phoebes relation till David i Vänner och det var fem ynka avsnitt. Fem!